Singstar Abba

Be vem som helst att räkna upp fem Abba-låtar. Alla, inklusive folk som faktiskt avlidit, klarar det. Oavsett vad man tycker om Abba som band är det svårt att bortse från den fantastiska låtskrivartalangen som Andersson/Ulveaues stod för och avtrycket de gjort i musikhistorien. Nu har Abba och svenska Universal Music Group, säkerligen i kölvattnet av Mamma Mia-filmens framgångar, slagit sina påsar ihop med Sony och gjort ett Singstar med stark doft av pop, paljetter och platådojor.

Här finns totalt 25 låtar och i princip alla är förstås hits med sådan igenkänningsfaktor att man måste vara en döv eremit bosatt på Neptunus för att inte känna igen dem. Att på en spelkväll slippa bläddra förbi okända låtar i all evighet tills folk hittar något som duger slipper man helt i Singstar Abba. Bara ett par låtar är mindre kända, exempelvis Under Attack och When All Is Said And Done, men det är å andra sidan en ganska behaglig kontrast då de största hitsen trots (eller på grund av) sina kvaliteter är ganska sönderspelade.

Det går även att sjunga duetter och Abbas banduppsättning och låtar passar förstås ypperligt för det. Att vara två och sjunga Waterloo och göra de klassiska titta-på-varandra-och-sen-på-publiken-rörelserna är kul för... de som vill göra sånt. Jag vet inte hur jag ska linda in det förfärliga begrepept "tjejgrej", så jag försöker inte ens. Självklart är sångerna roliga att sjunga för alla oavsett kön, men när jag ser Björn och Benny lira piano och gitarr bakom tonhöjdsmarkörerna vill jag hellre dra på mig en Guitar Hero-gitarr och ett par utsvängda brallor och imitera dem.

Jag känner mig alltså nästan (men egentligen inte alls) lite könsdiskriminerad i Singstar Abba då alla låtar har ljusa och ganska svårsjungna tjejstämmor. Herrarna i bandet gör visserligen några inhopp, men pröva till exempel att sjunga den manliga stämman i Take a Chance on Me. Du kommer antingen att låta som ett godståg eller en trasig skrivare. "Take a chance, take a chance, take a chucka-chance chance, take a chance, take a chance, take a chucka-chance chance, take a chance, take a chance". Och så vidare. I tre minuter. Nåväl, man får se det som en kompensation för den manliga dominansen i Rock Band...

Bland det första jag gjorde efter att ha fått Singstar Abba var att köra genom flera av låtarna utan att sjunga en enda ton. Anledningen? Att få se alla musikvideos förstås. Som populärkulturella tidsdokument är de helt fantastiska och det är en skön tidsresa att kolla in de vansinniga kläderna som fastnat på den gryniga filmen. En Björn Ulvaeus iklädd röd slängkappa, sju kilo paljeter och en manisk blick i videon till Ring, Ring är till exempel helt obetalbar. Att få lyssna genom låtarna utan att någon hobbyvokalist förstör dem har förstås ett värde också.

Musikvideorna är allltså ett stort grafiskt plus och i övrigt är allt mycket stilrent och snyggt designat i Singstar Abba. I de guldglänsande menyerna spelas en skön, akustisk pianoversion av Thank You For The Music. Det är svårt att sätta fingret på det, men det finns även en enorm pondus i bandnamnets karaktäristiskt spegelvända "B" som glimmar i strålkastarljuset. Allt är lättnavigerat och casual-spelare lär som vanligt inte ha några problem att sätta igång sina karaoke-sessioner.

Som i Playstation 3:s första Singstar går det att gå online. Via My Singstar Online kan jag, om jag vill, titta på filmklipp med totala främlingar sjungandes Abba-låtar. Det är fascinerande att bläddra bland alla dessa människor som vill dela med sig av sig själv, och sina tolkningar av The Winner Takes It All. Vad är det för jeppar egentligen? De har vissa gemensamma nämnare. Alla har något tomt i blicken. Som om livet har gjort dem en otjänst. Alla kramar den röd- eller blåmärkta mikrofonen illavarslande hårt och de har alltid helt kala vardagsrumsväggar. När man bläddrar bland filmklippen kan man med Select-knappen "rapportera innehåll". Jag vill rapportera allihopa, för något står inte riktigt rätt till.

Fantastiska låtar och skön inramning till trots finns det ett grundläggande problem med alla Singstar-spel som är svårt att att skaka av sig. På många sätt är det inte ett spel. Visst, här finns high score-listor och poängsättning, men någon utmaning där vi avancerar, låser upp och klarar spelet finns inte. Jag menar inte att bossar borde dyka upp och utmana oss i en Fernando-duell, men mer belöningar och känsla av framsteg hade inte skadat. Det hade även gjort enspelarläget roligare.

Dokumentära i bitar i stil med de som användes i Guitar Hero: Aerosmith hade till exempel varit intressanta incitament, nu finns inte ens en liten faktaruta om bandet med. I stället känns det som om gruppen bara sagt ett snabbt "okej" till hela projektet och håvat in lite extra cash till sina minkpälsar, nyckelharpesamlingar och vad annat de nu lägger stålarna på idag.

Singstar Abba kommer dock att bli oerhört populärt bland vardagsrum världen över och Happy New Year kommer garanterat att ljuda bland svenska stugor om några veckor. Om visst, om någon räcker mig en mick kommer jag att ta emot den. En röst i bakhuvudet kommer att viska något om att detta inte är något riktigt spel; att den hellre vill spela Rock Band eller Guitar Hero: World Tour. Men skrålar man Waterloo tillräckligt högt är sånt svårt att höra...