Siren: Blood Curse

Siren-spelen har för mig alltid varit synonymt med oerhörd skräck, men även riktigt dålig spelkontroll. Lite som Tecmos Project Zero har jag vandrat omkring och verkligen känt mig utlämnad och olustig, men svurit hårt i frustration när det hänt saker snabbt som krävt rappa reaktioner bara för att finna att min figuren på skärmen vägrar göra som jag säger. Någon lanserade en gång teorin att det ligger helt i linje med hur skräckfilmer är, att man paralyserad av skräck aldrig lyckas göra det man tänkt sig när något händer utan istället stänger in sig bland lik eller snubblar över saker.

I spel blir det dock mest frustrerande, och här utgör Siren: Blood Curse inget undantag. Det är mycket svårspelat och självklara element som att klättra uppför en stege eller liknande kan vara en mardröm att utföra i pressade situationer. Något som knappt gick an före Resident Evil 4, och som efter det känns som ett fullständigt tabu. Lyckligtvis har Siren: Blood Curse många andra saker som talar för det.

Det mest unika med spelet är sättet det säljs på. Antingen som nedladdat spel för en billig penning där man får alla episoder för klart mindre penning än ett normalt fullprisspel eller senare i höst på skiva. Episoderna säljs även löst, vilket faktiskt passar spelets märkliga upplägg där man hoppar mellan mer än en handfull olika huvudpersoner.

De som spelade det första Siren-spelet lär få lite déjà vu-vibbar av det faktum av att storyn i stora drag är en remake där ett amerikanskt TV-team kommit för att besöka den lilla staden Hanuda. Här händer ockulta saker var 30:e år enligt en legend och man vill såklart bevisa att det inte stämmer på film. Men denna legend (surprise!) visar sig ha sanning i sig och snart förvandlas det hela till en kamp om överlevnad.

Förutom det amerikanska TV-teamet som är vad spelet huvudsakligen kretsar kring, finns det även några japanska huvudpersoner. Man växlar hela tiden mellan dem och tar del av varje persons historia separat, därigenom får man en bättre inblick i varje figurs personlighet, mål och tankar. Ett bra koncept som används i Siren: Blood Curse för att verkligen vrida och vända på storyn där inget är som man tror det vara.

Tyvärr är Hanuda en mycket liten by och miljövariationen blir lite för liten för så många huvudpersoner och man besöker samma platser så ofta att man ohjälpligt kommer tröttna på det hela. Något som för min egen del känns lite avtändande och förtar en hel del av den riktigt suggestiva och olustiga stämningen man skickligt bygger upp mellan varven.

För man känner sig verkligen utsatt i Siren: Blood Curse. Fienderna shibito är redigt skräckinjagande, en sorts smartare zombies som inte blivit helt konsumerade av sin sjukdom där folk fortsätter att göra sina vardagssysslor som att plöja åkrar eller patrullera som polis. Det gör dem oberäkneliga, men precis lika kompromisslösa med att kalasa på dig. Lyckligtvis finns dryga 50 vapen tillgängliga där de verkligen fungerar olika och inte bara är varianter på varandra. Därmed får man olika blodsfyrverkerier att gotta sig åt varje gång man använder ett nytt tillhygge.

Men tanke hur pass billigt spelet är och att det trots allt är en nedladdningsbar titel (om än sammanlagt på runt nio gigabyte, mer än en DVD-skiva), är det kanske småaktigt att gnälla på grafiken. Men det hela är mycket sparsamt utfört med tekniska brister och tveksam modellering av omgivningarna. Dessutom ligger en dimma över allting som inte känns särskilt stämningsfull, utan mest finns till för att dölja de tekniska brister utvecklarna själva vet finns i spelet. Lyckligtvis är alla figurer riktigt snyggt gjorda liksom fienderna, vilket gör det lättare att bry sig om deras öden.

Sightjacking hette den stora gimmicken i de tidigare Siren-spelen. En funktion som åter dig se vad som händer genom shibitos ögon. Sightjacking används även i Siren: Blood Curse men mycket mer sparsamt och det är få tillfällen jag känt att jag behövt nyttja det hela. Istället kopplas det hela nu på automatiskt ibland för att visa hur någon står och tittar på dig bakifrån eller liknande. En smartare användning av funktionen som ökar tempot i spelet utan att förta känslan av att det faktiskt är ett Siren-spel man spelar.

Sammantaget tycker jag det är ett bra alternativ att släppa Siren: Blood Curse för nedladdning. Dels passar spelets upplägg ett sådant försäljningssätt och i takt med att både Playstation 3 och Xbox 360 får allt större hårddiskar är det inte mer än rätt att billigare alternativ till att köpa spel i butik erbjuds. Även om jag personligen vill ha ett spel i handen, finns många slentrianmässiga spel jag vill spela men inte betala 600 kronor för och brukar därför vänta med tills de finns i reabackarna. Men nu kan man alltså få mer än godkänd skräck att ladda ned för några futtiga hundringar, det är ett initiativ man inte annat än kan applådera.