Skate

Det var med gamla Skate or Die från 1987 som Electronic Arts senast gjorde spel av skateboardåkande. Tjugo år senare är det dags igen och den uppmanande titeln denna gång är det aningen mer avspända "Skate". Här finns ingen världsstjärna i stil med Tony Hawk som galjonsfigur, men däremot relativt välbekanta namn som PJ Ladd, Jerry Hsu och Mark Gonzales.

Det Electronic Arts vill göra med Skate är ungefär vad den danske regissören Lars von Trier ville göra med film när han lanserade sitt dogma-manifest. Kort och gott - ingen prålig bullshit. Då Tony Hawk- och SSX-spelen staplar vansinniga trick på varandra är det tänkt att Skate ska gå tillbaka till det grundläggande åkandet och låta spelaren svettas rejält för att utföra de allra enklaste konststyckena med brädan.

Andra skateboardspel (läs: Tony Hawk-spelen) har visserligen börjat stagnera en aning på sistone, men i rättvisans namn har de i alla fall bjudit på några nymodigheter. I Tony Hawk's Downhill Jam styrde man brädan genom att vippa på Wii-fjärren och i Tony Hawk's Project 8 introducerades spelmomentet "Nail the trick", där man mitt i luften i slowmotion kunde precisionsstyra brädan med sin skejtares fötter. Nail the trick var roligt, men tyvärr mest en parentes i Project 8. Det pekade dock mot en möjlig framtid för skateboard-spelen och Electronic Arts verkar ha sneglat och spunnit vidare på idén och i Skate utvecklat den till en kontrollmässig grundstomme, stället för bara ett kortvarigt inslag.

Ett vanligt hopp, eller "ollie" för den invigde, är vi vana att utföra med en simpel knapptryckning. I Skate görs detta - och en stor del av spelets alla rörelser - med den högra analoga spaken. Genom att dra spaken mot sig och sedan rakt fram i olika hastigheter gör man ett hopp. Kickflips och andra variationer på den vanliga ollien får man genom att dra spaken åt andra håll. Att vänja sig av med ansiktsknapparna kan bli krångligt, men om denna kontrollmetod snickras ihop skickligt så kan det bli ett spännande och fräscht sätt att spela.

Vi kan alltså vänta oss ett relativt svårbemästrat spel, åtminstone om man vill prestera mer än simpla hopp. När det talas om kvantitet kontra kvalitet vet vi alla vilken egenskap som brukar hyllas, och för att återigen jämföra spelet med Tony Hawk-serien så känns det välkommet att inte behöva göra evighetslånga trickkombinationer för att ta sig vidare i spelet. I Skate finns dessutom alla trick upplåsta från början och man behöver heller inte fylla på några färdighetsmätare.

Även omgivningarna i Skate ser ut att följa den enkla och mer verklighetstrogna filosofin. Här finns stora, öppna ytor belagda med grå asfalt, någon trappa här och var och högst ordinära ramper i stil med dem i riktiga skateparker bredvid ens lokala högstadieskola. Det låter kanske lite trist, men även asfalt kan vara vacker om den är högupplöst nog... San Francisco, Barcelona och Vancouver (där spelet utvecklats) är några av städerna där spelaren får rulla omkring. Även skejtarna själva har grafiskt välputsade rörelsemönster, trovärdig fysik i hopp och landningar och håller balansen med armarna på precis rätt sätt. Kameran i spelet är lågt placerad, vilket ger lite extra närvaro och bättre koll på brädan.

Har man lyckats med ett extra klurigt trick så vill man kanske se det igen och, kanske viktigast av allt för oss spelare, skryta för andra. Skate sparar lyckligtvis hela tiden en repris av ens åkande, cirka en minut bakåt i tiden. När man studerar reprisen så kan man leka med kameravinklar, hastighet med mera och det går även att spara klipp och ladda upp dem på Xbox Live eller Playstation Network, så att andra som äger Skate kan ta del av finliret. För den uppkopplade konsolägaren är det också möjligt att ladda upp repriserna direkt på en webbsida, vilket möjliggör skryt för en ännu större skara.

Kommer Skate att bli en nytändning för den aningen stillastående skateboard-genren eller en finesslös lillebror till de redan etablerade spelen? Senare i sommar får vi svaret.