Skate

Satan så arg jag är. Mitt huvud kokar av ilska. Som en enda gigantisk jättekittel fylld med hat, frustration, irritation, aggression och en nypa kapris. Jag har spenderat ännu en heldags tillsammans med Skate. Och ordet hatkärlek har fått en helt ny innebörd.

Skate är sjukt frustrerande. Så in i helvetet jobbigt. Jag skriker då jag spelar det. Skriker högt och slår med knutna nävar ned i soffan där jag sitter. Skate gör mig till en betydligt sämre människa än den redan tvivelaktiga semi-psykopat jag är.

Och ändå kan jag inte sluta. Tyvärr. Och det gör mig såklart bara ännu argare. Jag har säkert spenderat femton timmar tillsammans med EA:s ambitiösa skateboard-stund redan, och har inga planer på att låta frustrationen ta överhanden och tvinga mig att sluta. Jag fortsätter leva loppan på min skateboard i San Vanelona, och mellan vredesutbrotten fnittrar jag, och myser, då Skate innehåller en helt underbart bra spelmekanik.

När EA för lite över ett år sedan berättade att de pysslade med ett skateboard-spel för att konkurrera med Activisions hysteriskt framgångsrika Tony Hawk-serie intog jag en skeptisk skepnad och tänkte omedelbart att Skate skulle bli ett mainstream-doftande arkadspel där tricken skulle utföra sig själva, nästan. Inget ont mot EA:s bredare och mer massmarknadsinriktade arkadspel som SSX och Need for Speed dock. Inte alls. Jag har haft väldigt roligt med flera av SSX-spelen liksom ett par av Need for Speed-spelen från senare år.

Men EA hade helt andra planer, uppenbarligen. De hade bevisligen ingen lust att göra ett lika lättillgängligt och stundtals nästan automatiserat skateboardspel som Neversoft varje år bjuder på. Nej. EA:s Black Box-studio bestämde sig istället tidigt för att utveckla något så ovanligt som en fullfjädrad skateboard-simulator. Ursvårt, sanslöst krävande och med en spelmekanik som faktiskt skulle få spelaren att känna sig som att han stod där, på brädan.

Och om det är något som Skate gör bra, så är det just det. Jag känner mig precis som en ung och våghalsig streetskatare då jag spelar Skate. Inlärningskurvan har varit brant och ilskan konstant, men jag har lärt mig, sakta men säkert. Och älskar det.

Skate är en simulator, på alla sätt och vis. Ett svårt spel som kräver flera hundra gånger mer av spelaren än vad samtliga Tony Hawk Skateboarding-spel gjort tillsammans. Istället för att göra trick genom att pumpa knapparna har EA överfört samma idéer kring spelkontrollen som används i bland annat NHL 08 och NBA Live 03-08. Den vänstra analoga styrspaken styr åkarens överkropp medan den högra kontrollerar hans ben. Ollies gör man genom att dra den högra spaken nedåt för att sedan snabbt flippa den rakt upp. Vill man lägga till en flip till den ollien måste man dra spaken snett uppåt istället för rakt, och så vidare.

I teorin lät detta som en oerhört svår bedrift att lyckas med. Jag var skeptisk. Men det funkar verkligen, och det fungerar underbart väl. Det är svårt att hitta en spelkontroll i ett sportspel som känns så exakt, så detaljerad, känslig och responsiv som den gör i Skate. Och det finns inga många spelrelaterade känslor som är bättre än den som jag kände då jag efter en hel kväll i skateparken lyckades sätta de mer komplicerade nollie-flipparna. Där satt den liksom, tack tummen!

EA kallar kontrollmetoden för freestyle-control. De har de gjort sedan de introducerade spelsystemet i NBA Live 03 som redan då imponerande stort. I Skate tas freestyle-control till en helt ny nivå då man hela tiden känner sig extremt delaktig i allt som sker. I Tony Hawk-spelen känns det oftast som om man styr en automatisk skateboard-åkare som utför alla trick perfekt så länge man trycker på rätt knapp i rätt ögonblick. I Skate är det tvärtom. Om man drar spaken nedåt och sedan snabbt uppåt för att landa på en närliggande rail, gäller det också att man, med hjälp av den högra spaken, håller balansen på räcker under hela tiden man glider på railen.

Hela tiden pumpas man med viktig feedback genom Xbox 360-kontrollens skakfunktion och det är lätt att begripa när man gör fel, eller vad man gör fel. Till skillnad från andra spel med andra varianter av freestyle-control (SSX Blur exempelvis) är det ingen konst i Skate att hela tiden vara medveten om vad man gör med sin tumme för att åstadkomma olika saker på sin skateboard. Flippandet med analogspaken blir aldrig otydligt, eller frustrerande. Bara underbart. Bara underbart bra.

Upplägget i Skate är en annan detalj med det här spelet som jag verkligen älskar. EA har sneglat både en och två gånger på Grand Theft Auto-spelen och i Skate designat en helt öppen, enorm stad, där man som aspirerande proffsåkare får skata runt i, efter eget huvud. I sin ryggsäck har man en snyggt utformad stadskarta som dels fungerar som en biljett till tunnelbanan (om man inte orkar skata dit man ska kan man åka tunnelbana) men även som den platsen där man får en översikt över de olika uppdragen som finns runt om i San Vanelona.

Karriärläget handlar om att bli proffs. Om att klättra på karriärstegen som skateboardåkare. I början är man grön (såklart) och måste utföra en himla massa riktigt utmanande uppdrag/utmaningar för att kunna klättra i rank. Runt om i staden finns det proffsåkare baserade på sina verkliga förlagor som mer än gärna utmanar dig. Det finns också fototillfällen, filmsessions och sponsortävlingar. Man kan även åka runt och äga vissa specifika platser i San Vanelona, leka S.K.A.T.E. mot de andra lokala förmågorna samt delta i tävlingen "best trick" som finns lite överallt.

Det här upplägget och med alla de olika uppdrag och utmaningar som Skate bjuder på är mycket bra. Men tar allt i sin egen takt och utvecklas efter egen förmåga. Det finns massor av grym variation och man kan enkelt lämna ett ofärdigt uppdrag för att prova på ett annat. Men! Men, här kommer vi också till spelets absolut största irritationsmoment och den del av Skate som fått mig att gorma likt en otäck massmördare i redaktionens spelrum.

Överallt i staden finns dessa olika utmaningar, och de är oftast utmärkta med en röd jättepil som snurrar i luften ovanför varje av de andra skateboard-åkarna som bjuder in till tävling. Många av dessa har EA placerat i mitten av ett skateboard-park, uppe på en viadukt eller inuti en skateboard-lokal. Inget fel i det, right? Absolut inte. Felet sitter i att många av dessa utmaningar är kniviga att ta sig till... att komma fram till dem, och då man inte kan plocka upp brädan och traska dit i Skate, framkallas en frustrationsnivå som riskerar orsaka en hel rad olyckliga kraniumexplosioner.

Det finns nästan inget som gjort mig så arg, i ett spel, än när jag försöker ta mig över en trappa och en trottoar, för att ta mig in på ett marmortorg proppat av modern-konst, men misslyckas 900 gånger då min åkare fastnar i trappan, eller trillar på trottoarkanten. Det går såklart oftast att åka runt och spendera tio minuter med att leta en enklare väg, men överlag har miljöerna i Skate designats för att vara extremt realistiska, och att man då, som man skulle i verkligheten, inte kan plocka upp sin skateboard under armen och springa dit man vill (då det blir knivigt att ta sig fram) framstår enbart som ett riktigt uselt designval. Det, just detta, är också mitt enda riktiga klagomål på Skate som i övrigt är ett fantastiskt underhållande och välgjort spel.

Den grafiska biten är långt ifrån suverän, men heller inte dålig. EA har sin vana trogen ljussatt staden på samma sätt som basketplanen i NBA Street Homecourt eller miljöerna i Def Jam: Icon. Det lite gula, översatuerade färgfiltret är konstant och ger Skate en säregen och attitydsfrisk look. I övrigt är dock grafiken bitvis lite för simpel.

Husmodellerna består av få polygoner och texturarbetet lämnar en del att önska. Detta vägs dock upp av det faktum att åkarna är sanslöst supersnygga och animerande med en fingertoppskänsla som får Tony Hawk-spelen att framstå som Robocop. Alla trick i Skate ser exakt (och då menar jag exakt) ut som de gör i verkligheten och det känns verkligen att EA lagt ned massor med tid i motion capture-studion. Vurporna är väl det enda i animationsarbete som inte imponerar då åkaren oftast ser ut som en säck med potatis då han trillar, men det är trivialiteter i ett övrigt ljuvligt spel.

Beträffande skillnader mellan de olika versionerna (Playstation 3 och Xbox 360) så är små. Väldigt små. Personligen gillar jag Xbox 360-spelet mer dels eftersom jag då får uppleva de smart implementerade skakfunktionerna men även eftersom laddningstiderna är kortare i Xbox 360-upplagan (även om de fortfarande är ganska långa).

Jag känner att jag skulle kunna skriva dubbelt så mycket som jag redan plitat ned om Skate, men här måste jag runda av. Trots vissa gruvligt irriterande frustrationsmoment är Skate en superb simulator som mer än något annat skateboardspel, ger en känsla av att man faktiskt står där på brädan. Och för en ryggsjuk, stel gammal surgubbe som undertecknad är det en befriande och beroendeframkallande känsla som jag mer än gärna fortsätter att återkomma till.