Hur blev han Kong, den där ilskna jätteapan? Hur gick det till, vad är hans ursprung och bakgrund? Det där är frågor som jag personligen aldrig i mitt liv hört någon ställa. Det är en stor apa. Som blir tillfångatagen och sen betuttad i en miniatyrkvinna som han bär med sig upp på ett högt hustak. Att behöva förklara var hans "ilska" härstammar från känns larvigt men det är trots allt det absolut bästa, eller minst usla, med detta fruktansvärda licenspekoral.
Striderna är något av det sämsta vi någonsin tvingats genomlida.
King Kongs föräldrar blev skoningslöst mördade av en extra ondskefull, ljuslila skräcködla. Ensam kvar satte sig den blöta, unga, aningslösa primaten under ett buskage och funderade på vad han skulle göra med sitt meningslösa liv? Innan busken hann flippa ur på grund av den ofärdigt värdelösa, buggproppade spelmotorn kom Kong fram till att den enda vägen framåt är att hämnas sin pappa och sin mamma. Skräcködlorna måste dö. Alla. Alla måste dö. Hur det ska gå till? De måste bankas över toppen av huvudet med en typisk "Hulk Smash", gång efter gång efter gång efter gång. Det finns inget annat sätt och det finns ingen annan framtid för filmvärldens mest fruktade bananskalare.
Skull Island: Rise of Kong är en syn att beskåda. Den här typen av slappt, slött, geggigt utvecklade licensspel dränkta i buggar och usel spelmekanik sprutade ju ut på spelhyllorna för 20 år sen men inte alls i lika stor utsträckning idag. Många minns Superman 64, Robocop: The Game, Rambo: The Game, Fight Club, Transformers: The Game, Iron Man eller varför inte det direkt bedrövligt usla spelet baserat på Catwoman? Skräp, alltihop. Megaskräp. Och Game Mill Entertainments nysläppta King Kong-historia gör sig bäst tillsammans med detta sällskap, för det är verkligen genuint horribelt det där. Osannolikt dåligt.
Kong ska enligt filmerna vara jättestor, såklart, medan han i spelet känns mindre än en normalstor buske.
Skull Island ser till att börja med ut att härstamma från Playstation 3-eran. En platt och detaljfattigt ful övärld dränkt i texturproblem och den fulaste belysningen sen Peter Jackson's King Kong: The Official Game Of The Movie. Du axlar rollen som Kong vars enda uppdrag är att ta sig från punkt A till punkt B, navigera sig igenom fem nivåer och slå ihjäl alla skräcködlor du ser, på vägen. Rent spelmekaniskt handlar det om att hamra samma knapp i cirka fyra timmar innan eländet är över och den enda utmaning som existerar här är att försöka nå slutet utan att sparfilen raderas eller att du råkar trilla ned i ett texturhål, där du sen sitter fast (autosparad och fin).
Lyckligtvis tar det bara cirka fyra timmar att springa igenom denna skräphög till spel.
Mängden buggar som jag stött på under mina fyra timmar med detta elände till spel är inget man fnyser åt, eller skojar bort. Att trilla genom marktexturen eller stöta på 1200 civila utan ansikten i Cyberpunk 2077 känns jämfört med detta som rena rama smekmånaden då Kong och hans fiender flimrar omkring som om de vore fångade i någon slags glitchsimulator. Jag har vid mängder av tillfällen tvingats starta om konsolen jag selat på, min sparfil har raderats och de "skills" jag uppgraderat i det alldeles utomordentligt poänglösa färdighetsträdet har tömts, ett antal gånger. Det finns berg på Skull Island som svävar 30 cm från marken, det finns buskar som placerats ovanpå toppen av andra buskar och det finns mängder av texturer som inte laddar in alls tillsammans med alla andra problem som bor inuti Skull Island: Rise of Kong.
Att skutta fram med Kong är dessutom gruvligt, otroligt, olustigt tråkigt och hans ensidiga attacker är så fantasilöst menlösa att det känns som genuint tortyr att tvingas genomlida en halv lördag tillsammans med honom. De fem banorna är stora och innehåller alla bossar, som säkerligen vore utmanande om det inte vore för att tre av dem fastnade i marktexturen och bara stod och flimrade när jag spelade, varpå lille Kong kunde gå runt och Hulk Smash-hamra dem i arslet.
Bossarna är genuint horribla.
Grafiken är som jag redan beskrivit horribel och då pratar vi inte bara om tonvis med buggar och usel optimering, heller. Designen är till och med sämre än alla buggarna. Utvecklarna Iguana Bee har valt någon slags smetig barnprogramsstil här vilket känns supermärkligt och inte har nånting med vare sig King Kong eller filmen Skull Island att göra och på kuppen ser King Kong och hans skräcködlefiender ungefär lika hotfulla ut som Conny i spetsteddy. Kong är dessutom pytteliten och skalningen är så pass skev och dåligt gjord här att känslan av att vara stor, aldrig någonsin infinner sig. Snarare känner jag mig som spelare som en miniapa av samma fysiska storlek som självaste Herr Nilsson.
Grafik!
Inte blir det bättre heller av att berättandet är avskyvärt precis som musiken samt presentationen. Det är helt enkelt direkt omöjligt att hitta en enda del av Skull Island: Rise of Kong som inte angränsar till rekorduselt varpå jag tvingas dela ut vårt allra lägsta betyg. Här har du årets överlägset sämsta spel, utan några som helst tvivel.