Jag har en sak att erkänna. Jag är traditionalist. Bakåtsträvare, vore kanske en mindre fin benämning. Revolutionsförsök, nyskapande idéer och innovation har träffat fel allt för många gånger för att jag med öppna armar ska ta emot något nytt. Senast var i och med Super Mario Sunshine. Mr. Miyamoto blev vattengalen och ansåg att Mario skulle agera städtant på en trist söderhavsö. Visst, det var nytt och fräscht, men aldrig speciellt bra. Samtidigt på andra sidan globen gjordes något underbart. Jak & Daxter blev en nystart för plattformsgenren, samtidigt som det blev en milstolpe över hur västerländska spel inte längre var underlägsna japanska, inte ens i genren som gjorde Mario till den överexponerade figur han är idag.
Om Jak & Daxter startade något, fortsatte Ratchet & Clank att leda segertåget. Snöbollseffekten var igång, och idag finns det lika många själlösa plattformskaraktärer som det finns ruttna plattformsspel. Sly Cooper and the Thievius Raccoonus var dock ett spel som skiljde sig från mängden. Inte nog med att det var något av det vackraste som fanns att tillgå, det innehöll även en samling färgstarka och genomarbetade karaktärer.
I mina ögon har både Jak & Daxter- samt Ratchet & Clank-serien gått ner sig i avgrunden. Del tre av båda spelen var mer en kapprustning som för tankarna till 80-talet, istället för att fokusera på allt som spelar roll i ett plattformsspel - kontroll och bandesign. Det kan låta pretentiöst att säga så, men folk anser inte att Super Mario 64 är världens bästa plattformsspel för att det är gränslöst snyggt, eller innehåller åtta modifierade hyperversioner av hagelbössa.
När Sly Cooper beger sig ut på skattjakt för tredje gången är det dock utan löjliga vattenpickadoller eller onda hämningar inom sig. "Thievius Raccoonus" har splittrats efter slutet i del två. Skalman-wannaben, Bentley drabbades i slutet av del två för en tragisk olycka. Han är nu rullstolsbunden, även om så en Bentley-modifierad rullstol med fler hemligheter än James Bonds bilar. Den något bisarre flodhästen Murray har givit sig iväg på en andlig resa för att hitta själv, då han inte pallade trycket när Bentley blev skadad.
Sly får i början av spelet reda på att det finns ett familjevalv. Ett kassavalv där tidigare Cooper-familjemedlemmar har samlat sitt stöldgods. Valvet kan endast öppnas av en medlem ur Cooper-familjen, men när Sly finner ön som kassavalvet befinner sig på upptäcker han att någon är före. Ön är belägrad av ett annat tjuvgäng, som försökt knäcka hemligheten bakom valvet i flera år. Platsen har förvandlats till ett ogenomträngligt fort, och Sly behöver hjälp. Hjälp från de bästa tjuvarna i världen. Här startar en jakt på det ultimata tjuvlaget och det är vad som väntar spelaren de närmaste timmarna.
Minispel är alltid ett farligt element i spel. De kan vara dödtrista, tråkiga och...alldeles underbara. Utvecklarna Sucker Punch har faktiskt träffat helt rätt när de tar Sly ur plattformselementen och placerat honom i ett bi-plane (flygplan av modell 1930). Tankarna går snabbt till Xbox-versionen av Crimson Skies, även om det är betydligt mer fartfyllt när Sly sitter bakom rodret. Även om variation försöker vara huvudtemat försvinner man aldrig iväg för långt bort - kärnidén med ren plattform vidbehålls hela tiden, utan att bli långrandig.
Som exempel, är ett minispel där man ska tävla i lemonaddrickning mot några karaktäristiska rävar. Innan tävlingen, spelade man som Sly. Efter tävlingen, då rävarna anklagat Sly's gäng för fusk och anser man förtjänar stryk, spelar man som Murray. En slagsmålscen tas vid, och därefter får man spela som Sly igen. Det är hela tiden det dynamiska och mjuka skiftandet mellan karaktärer och sysslor som får mig att sträva efter mer.
Sly 2: Band of Thieves var absolut bedårade när det kom till Playstation 2 förra året. Även om det inte var lika maximerat med polygoner som till exempel Ratchet and Clank: Up Your Arsenal. Det hade något annat, något viktigare. Det hade stil. Det går inte blunda för att Sly Cooper är en av de mest väldesignade karaktärer på mycket länge. Placera honom bredvid Ty the Tasmanian Tiger eller kissemissen från tidssveparskräpet så förstår du vad jag menar.
Sly 3 ser faktiskt ännu bättre ut. Allt känns aningen fylligare än tidigare, med en stabil skärmuppdatering och allt mer pittoreska miljöer. Som extra rolig detalj, är 3D-slasögon på tapeten igen. Ni lite äldre läsare kommer kanske ihåg de rödblåa brillorna omslutna med billig papp, som skapade en tafatt 3D-effekt i 2D-spel. Det kom några riktigt skräckexempel till NES, och trenden dog ut lika snabbt som den kom.
I Sly 3 finns det dolda meddelanden överallt, som endast kan ses om man har 3D-glasögonen på sig. Det kan vara en sifferkombination till ett kassavalv som är skriven på väggen, eller ett lösenord för att ta sig förbi några vakter. Hur mycket man dock kommer att uppskatta finurligheten i fulla versionen återstår dock att se.
Nu vill jag bara ha mer. Allt i del tre verkar leva upp till del två, och mer därtill. Med multiplayer-stöd, glaskart röstskådespeleri och 3D-glasögon kan det inte gå fel. Oavsett om man är bakåtsträvare eller inte.