Sly 3: Honor Among Thieves

Efter det förra spelet blev snälle sköldpaddan Bentley svårt skadad, vilket fick Murray att sörja och dra till avlägsna bergstrakter för lite kontemplation. Bentley är dock inte den som kastar bort sitt liv i onödan, utan har utvecklat en rullstol som skulle göra Skalman grön (vilken han visserligen redan är) av avund. Rullstolen har alla möjliga tänkbara finesser och faktumet är att Bentley i rullstol är om möjligt ännu mer användbar än vad han var utan. En bra pedagogisk vink från utvecklarna och att inte döma folk efter deras yttre.

Sly själv har fått nys om hans berömda tjuvsläkts hemliga skatt. Därför har han spenderat tiden sedan föregångaren med att leta efter den, som lär innehålla allt de stulit under hundratals år. När han med Bentleys hjälp väl finner den, inser han dock att några andra illvilliga typer hunnit före och byggt ett ointagligt fort som skydd medan dessa ljusskygga typer jobbar på ett sätt att komma åt dyrbarheterna. Det som är ointagligt för vanliga dödliga stoppar dock inte Sonys mästertjuv, som dock inser att han kommer att behöva lite hjälp.

Det blir startskottet för Sly 3: Honor Among Thieves, där Sly ger sig av på en lång resa för att återförenas med sina kamrater, och helst hitta lite annat folk också. Utvecklarna Sucker Punch passar smidigt på att knyta ihop säcken med tidigare spel i serien, och så gott som alla populära figurer från föregångarna ansluter sig till Sly för att hjälpa honom få skatten. Alla dessa figurer, från poliskommissarien Carmelita till den slymige estetödlan Dimitri, är naturligtvis även spelbara och har sina egna unika färdigheter.

Lika mycket som det är positivt med denna variation, gör det spelet mer svårspelat och får det att kännas spretigt, som om man lagt till banor av ett visst stuk för att alla figurer ska behövas i alla fall någon gång. I den fullständigt mästerliga föregångaren hade man tre unika figurer att bemästra. Här är det så många att man aldrig blir varm i kläderna och får någon självklar favorit att spela med. Dessutom tar figursamlandet lite för lång tid och alltför få speltimmar av det ändå ganska korta äventyret handlar om att lägga vantarna på skatten.

Annars är det mesta bekant och liksom sist finns ett visst mått av frihet där man kan välja om man vill spela en viss bana samt i vilken ordning de ska spelas. Miljöerna är också både charmigt designade och fantasirika samt i de flesta fall smart utformade. Precis som i föregångarna är alla uppdrag också tydligt definierade och innehåller flera överraskningar. För att bryta av plattformshoppandet finns även en rad minispel där en vild flodjakt med Bentley i polisbåt snabbt blev min stora favorit. Nytt är annars multiplayerstöd, som dock känns väldigt begränsat. Det handlar om enkel katt och råtta-jakt och känns väl bagatellartat. Lite mer fokus på detta hade varit önskvärt och skulle ha distanserat serien från konkurrensen.

Där föregångaren fullständigt överraskade mig med fantastisk grafik, känns Sly 3: Honor Among Thieves lite mer sparsamt. Lite mer utveckling hade varit önskvärt, även om spelet såklart ändå är snyggt. Har dock en gnagande känsla av det är lite fler slarvfel denna gång, som skymmer viktiga detaljer och får objekt att gå in i varandra. Till spelet hör ett par 3D-glasögon med ett blått och ett rött öga, av den typ som var populära under 80-talet. Vissa av spelets banor är nämligen fullt tredimensionella med objekt som skjuter ut ur TV:n. En cool effekt som dock går att stänga av eftersom den lätt framkallar illamående.

Att Sly 2 blev så makalöst bra berodde säkerligen till stor del på att utvecklarna fick två år på sig att verkligen förbättra och finslipa. Detta att jämföra med Sly 3: Honor Among Thieves som tagits fram på halva den tiden. Spelet har visserligen en hel del fina idéer och det härliga persongalleriet får mig fortfarande att le, men totalt sett känns Slys tredje äventyr tyvärr inte alls lika genomarbetat som sin föregångare.