Smash Court Tennis 3

Federer försvann, kan någon säga hur?

Mina upplevelser med Smash Court Tennis 3 sammanfattas bäst med en händelse i min andra match med spelet. När min motståndare flåsar iväg en hård forehand mot min högra planhalva rusar jag dit, slagknappen redan intryckt för maximal styrka i returen, och... försvinner. En tiondels sekund senare kommer jag tillbaka i bild i en helt annan pose, med racketet passivt vid sidan, och missar förstås bollen. Jag gillar visserligen surrealism i spel, men detta är väl att ta i...

Det finns andra sätt att missa bollen på också, och det är den största bristen med Smash Court Tennis 3 - den oexakta och godtyckliga spelkontrollen. Här finns till skillnad från Top Spin och Virtua Tennis ingen riktig dynamik och smidighet i själva spelet och känslan av delta i en välkoreograferad bollbalett är långt borta.

Matcherna består ofta bara av ett artigt utbyte av en boll som till slut kommer att trilla någon av spelarnas väg, inget mer. Ibland lyckas jag överlista min motståndare genom att skicka honom först till vänster och skjuta bollen långt till höger. Men sånt händer väldigt sällan. Det undermåliga siktet gör nämligen att skotten så gott som alltid hamnar väl inom räckhåll för min motståndare, som skickar tillbaka bollarna gång på gång på gång. Detta leder till evighetslånga dueller, men aldrig av den spännande sorten, utan kanske mer som åsynen av en liten herre som konstant tar av och på sig ett plommonstop.

Din tennisspelare börjar med dåliga egenskapspoäng i serve, skruv, spring i benen och så vidare, men dessa levlas upp i takt med att du spelar. Ett sådant system blir kanske intressant med tiden, men personligen gör den långsamma uppgraderingen till en hyfsad spelare mig väldigt otålig.

Som kompensation för detta finns ett automatch-läge där din spelare kan gå en match utan att du behöver göra det, i likhet med valfritt fotbollscoachspel. Mycket märkligt. Förgäves letar jag efter en likartad knapp för att slippa hela spelet och komma till eftertexterna direkt...

Här finns som väntat en handfull olika spellägen att välja bland. Träningsläget låter dig öva upp fotarbetet och olika typer av slag. Snabbmatcher för den otålige (som ändå kommer att bli otålig under de eviga bollduellerna) och turneringar för den som vill nå prispallen.

Ett RPG-liknande världsturnéläge finns också och här står ovannämnda levelklättrande i fokus. Olika turneringar och utmaningar finns i en kalender och genom att beta av så många som möjligt kan du bygga upp en skräddarsydd tennisspelare, antingen snabbfotad eller monsterservare. Att hitta tiden och framförallt orken att plöja genom dessa utmaningar kräver ett lättflörtat sinne.

Snyggt är det inte heller. En tennisbana innehåller varken anstormande utomjordingar eller maffiga explosioner, så en snygg och högupplöst bana med hyfsat verklighetstrogen publik borde inte vara så svårt att få till. En komisk detalj är hur både bollkallarna och huvuddomaren inte animeras överhuvudtaget när man spelar, utan är tvådimensionella, absolut stilla pappfigurer som för tankarna till 8-bitseran. När jag ser bollkallemöblerna stå på huk får jag lust att använda dem som kaffebord för min sportdryck.

Det är ingen slump att Pong blev ett av de första TV-spelen; tennis är i grund och botten en sport som lämpar sig mycket väl för virtuell underhållning. Men Smash Court Tennis 3 är så urbota platt och meningslöst; mycket likt en knäckebrödsskiva utan pålägg. Som är inlåst. 2008 bör vi ha kommit längre än mediokra tennissimulatorer som Smash Court Tennis 3, där den vita sporten har skildrats med en ganska brun nyans...