Smash Court Tennis Pro Tournament 2

Det är inte ofta det händer, men ibland kommer det spel som helt enkelt är såpass bra att det nästan dödar all tänkbar konkurrens i genren. Förra året var Top Spin ett sådant spel. Aldrig förr hade Tennis återskapats på ett så tilltalande och komplett sätt. Virtua Tennis och andra konkurrenter får ursäkta, men Power And Magic gjorde på något vis, alla andra tennisspel meningslösa. Visst, Virtua Tennis är inte dåligt, men det hamnar i skuggan. Samma sak med Namcos Smash Court Pro Tennis Tournament som anlände hösten 2002. Ett helt ok spel som fick ansluta sig till den svalkande skuggan när Top Spin äntrade scenen. Nu vill Namco kontra, och spelserien som en gång bar Anna Kurnikovas namn byter härmed riktning i hopp om att göra något annorlunda från alla andra tennisspel.

På det området, att ändra på upplägget i ett Tennisspel, har Namco lyckats utomordentligt. Man har stoppat in ett karriärläge olikt något annat som jag någonsin skådat. Det börjar med att man skapar sin karaktär från grunden, och ger denne lite grundegenskaper. Sedan är det dags att bege sig ut i den virtuella karriären. Här går det ut på att man samlar poäng genom att åstadkomma vissa uppsatta mål, och man får sedan fördela dessa poäng över olika skickligheter. Allt eftersom spelet går vidare blir man bättre och bättre som tennisspelare. Man har även insett att man nog inte kan mäta sig med motståndet, och har gjort en totalomvändning när det gäller upplägget i spelstilen. När man går in i en turnering får man nämligen inte spela hela matcher själv, utan förpassas istället till heta ögonblick i matchen, som kan resultera i vinst eller förlust för spelaren. Det kan röra sig om att man placeras mitt i ett tiebreak som kan vinna ett set till ens fördel. Vinner man får man ännu en uppgift att klara av i samma match, till slut vinner man...eller förlorar, och så håller det på. Dessutom tilldelas man en uppgift under varje tillfälle. Det kan röra sig om att man ska klara sin förstaserve ett visst antal gånger, eller att man kanske ska slå ett visst slag för att spela ut sin motståndare lättare. Ju bättre man lyckas med detta, desto mer poäng tilldelas man. Mer poäng innebär mer möjligheter till karaktärsutveckling.

Utan tvekan är detta ett nytt grepp inom sportgenren, man klipper bort delar som kanske inte alltid är relevanta och sätter istället vågpunkter i fokus för bättre tempo och kvickare framgång. Och jag måste säga att jag hatar det. Fullkomligt. Jag trivs inte med spelsystemet, och min motivation sjunker snabbt då jag känner att det är nästan mer ett rollspel än ett riktigt tennisspel. För många kan jag tänka mig att det är ett välkommet tillägg, men jag finner det begränsande och fånigt. När man spelar ensam, eller mot en kompis så är det inga problem, då är det rent rakt tennis som gäller. Dock har jag även invändningar mot kontrollen. Som dels känns sladdrig och oprecis, men som även faller lite kort då man istället för att hålla in en slagknapp, ska trycka så sent som möjligt, för att få en så bra träff som möjligt. Självklart adderar detta en extra dimension av skicklighet, och det kräver både träning och is i magen att behärska fullt ut. Men jag gillar det inte, jag må vara en gnällspik, eller kanske rent av bortskämd av Top Spin, men jag har svårt att ta åt mig detta spelsättet.

Grafik och ljud är vad man kan förvänta sig ungefär. Snygga karaktärer och arenor, det krävs inte så mycket i grafikväg för att det ska se bra ut, det bara gör det. Arenorna fylls med passande reklam, och stämningen där är faktiskt helt ok. Dock ska jag erkänna att jag aldrig känner mig engagerad när spelet inte håller måttet med mina mått mätt. Dock verkar det vara en individuell sak, då det finns ganska gott om människor där ute som verkligen gillar spelet. Efter ett par timmar får jag dock helt enkelt nog, och spelar istället Top Spin. Ett , enligt mig, ordentligt tennisspel.