Socom 2: US Navy Seals

Om något koncept är i ropet just nu så torde det vara de olika tolkningarna av soldater ute i fält. Trots att de flesta titlar egentligen är omlott-efterapningar av varandra, finns det nästan alltid något gott att hitta i varje titel. Ubi Soft har rönt stora framgångar med sina spel som spöksoldaterna och när Socom äntligen hittade hit förra våren var glädjen stor. Hela spelet var baserat på ett stabilt system där vi ännu en gång fick dra i fält med stora kängor och rädda världen från hemska gubbar med buskiga mustascher (Martin). Socom 2 följer tätt i sin föregångares fotsteg. Denna gång ska nytt blod spillas i ny lera på nya platser världen runt, och det är denna gång lite mer utmanande och spännande än det första spelet. Tillvägagångssättet är i stort sett identiskt. Fyra soldater placeras i en oroshärd där något måste korrigeras. Oddsen är emot dem, så full frontalanfall är inte att tänka på. Istället finner sig själv oftast med att krama träd, spatsera i snår och släpandes knäna i leran.

Varje uppdrag börjar med god planering. Här går en generisk kvinnoröst igenom vilka kriterier som ska uppfyllas för att man ska få åka hem igen. Efter genomgången finns det oftast en hel del information att ta del av. Som t ex var vitala punkter på fiendeområdet befinner sig, viktiga landmärken, information om speciellt karaktärer etc etc. Allt är mycket välgjort och det känns verkligen att informationen hjälper en när man väl är på plats på jobbet. Efter genomgång och fiendestudering väntar påklädning av moderiktig arméutstyrsel med tillhörande tunga automatvapen. Väl på fältet blir man konstant uppdaterad om vad det är som gäller. Ibland bara med hjälp av kvinnorösten, ibland till och med i sällskap med en sekvens som visar hur läger ligger till lite längre fram. Dock är detta något som ibland kan poppa upp mitt under en eldstrid, vilket irriterar ganska grovt. Man vill liksom inte bli störd när man försöker hålla sig vid liv.

Har man ett headset till PS2 som ligger och skräpar är det bara att plugga i detta och genast börja gorma order åt sina kollegor i fyramannagruppen. Denna gång fungerar det lite bättre, även om det inte är perfekt än. Tycker man bättre om att sköta ordergivningen via cirkelknappen går detta fortfarande bra. Ett system som hänger med från det förra spelet. Alla order bekräftas dessutom av ens medhjälpare. Som denna gång även berikas av hjälp från brittiska SAS och ryska Spetsnaz-soldater. Själva spelandet är oftast riktigt gripande. Jag myser, på riktigt. I takt med att min karaktärs hjärta bultar försöker jag få det dansande siktet att stilla sig på min fiendes torso känner jag hur den där sällsynta nervositeten sätter in. Ögonblicket efter att skottet har lämnat mynningen känner jag genast hur trycket över bröstet lättar. Det är detta som är spänning. Det finns det gott om i Socom 2. Oavsett om man undviker fiendepatruller, försöker säkra en byggnad eller finner sig själv nedtryckt i ett dike av fiendeeld.

Arenorna där de hemska männen med buskiga mustascherna varierar från öppna landskap till trånga städer och lömska komplex. Överlag känns bandesignen väldigt varierad och mycket genomtänkt. Självklart har man gett spelaren gott om vägar att vandra, och mycket hinder att gömma sig bakom när det väl uppstår eldigheter. Dock är det på plats att kritisera detaljrikedomen på sina ställen. Ibland känns det helt enkelt för avskalat för att vara kul och/eller trovärdigt. Visst är det inte apfult, men ibland tränger sig dimman för nära, då får man lätt lite Turok-vibbar från Nintendo 64. Det enda som jag kommer på som imponerar är buskagen som man ofta kan gömma sig bakom. Nära ser det visserligen ut som en skev persienn. Men när man befinner sig i tredjepersonsvyn ser det både snyggt ut, och är effektivt skydd mot nyfikna fiender.

Socom 2 har sin riktiga styrka i själva hanterandet av uppdragen. Spänningen är ofta tät, och man vet att ett enda misstag kan leda till att hela uppdraget spolieras. Extra spänt blir det självklart då det inte finns någon funktion för att spara uppdraget under tiden man spelar. Antingen klarar man av uppdraget, eller det är bara att börja om. Välj själv. Visst bidrar det med ännu en anledning till att vara aktsam under uppdragen, men man tänker att de faktiskt hade kunnat bjuda på en sparmöjlighet, eller checkpoints. Då slipper man frustrationen med att spela om hela uppdrag. Denna lilla irritation till trots är faktiskt Socom 2 ett spel som får mina nerver att resa sig högspänn fler gånger. Greppa vapnet och följ med ut i strid.