Soldier of Fortune: Payback

Det finns ingenting med Soldier of Fortune: Payback som jag gillar. Det snällaste jag kan säga är att jag sällan tvingas stanna upp för länge och fundera, det går oftast på räls. Men inoljad avföring är fortfarande skit och Soldier of Fortune stinker riktigt illa.

Speciellt snyggt är det inte heller. Det är knappast spelet du köper för att stolt visa upp för dina vänner när du vill göra dem avundsjuka på din nya Playstation 3. Stundtals långsam bilduppdatering, odetaljerade texturer, tråkiga typsnitt och fula menyer förstör det visuella intrycket.

Som recensent blir man ibland frustrerad över att spelare spontanköper spel i butik utan att ta reda på om de är värda deras surt förvärvade pengar. Som tur är sätter Soldier of Fortune ribban lågt innan det sätts i maskinen. Redan efter en titt på spelfodralet får jag en obehaglig känsla av kommande tristess. Tyvärr motbevisas inte mina föraningar och jag får exakt det framsidan förmedlar.

Krig är kul om det är snyggt, utmanande eller berättar en intressant historia. Dessvärre spelar inte den här bleka antiterrorist-såpan alls på min nyfikenhet. En stereotyp actionjänkare med tillhörande machoröst och korkade repliker gör ingen glad. Om det inte görs in absurdum så att fånerierna blir ett humoristiskt ändamål. Men Soldier of Fortune verkar dessvärre ta sig själv på allvar.

Tonen är svår att ta miste på. Snäll amerikan använder våld för att stoppa internationell terrorism. Allt som har turban eller bryter på ett främmande språk är ondskan personifierad. Jag har svårt att smälta hela grejen, speciellt när det görs på ett så ytligt och korkat sätt.

Fienderna springer glatt in i min skottlinje och står snällt på kö för att bli sönderslitna av mina kulor. Spelet bjuder på en hel del slaktiga avrättningar och kroppsdelar som flyger, men ultravåld räcker inte för att rädda helheten. Det känns ofta som om fysiken saknar tyngd och min lilla enmansarmé är begränsad. Jag tvingas nämligen sällan spela med stil. Jag rör mig oftast framåt tills jag ser att jag blir skadad. Sen får jag gott om tid att leta runt tills skurken är i sikte. Det blir väldigt lite finlir med reträtter och skydd. Pang på bara. Ett stort utbud vapen finns visserligen att tillgå, med när de inte får spännande kanonmat förlorar de sin mening. Det blir klart bättre med mänskligt motstånd, men onlineläget med sina ynka fem banor att välja mellan känns lite snålt.

De korkade fienderna lyckas slumpmässigt få kål på mig då och då, vilket förpassar mig till laddningsskärmens kranka blekhet. Det känns aldrig lockande att trycka på retry. Jag vet ju att efter väntetiden kommer jag att mötas av samma pop-up grafik, tråkiga texturer och hjärndöda skjutande.

Musiken är helt ok, men följer inte riktigt tempot i spelet. Ibland spelas det friskt på känslosträngarna med sliskiga toner, andra gånger är det snabba trumrytmer eller pampiga passager. Konstigt nog känns de ofta malplacerade och lägger fel känslomatta för situationen. Märkligt.

Soldier of Fortune känns gammalt. Det är svårt ha upplevt spel som Half-Life 2 eller Bioshock och sen gå tillbaka till en så här begränsad spelupplevelse. Jag tar mig hela tiden från A till B medan jag skjuter allt i min väg. Upptäckarlusta belönas aldrig. Ett gott minne premieras däremot, eftersom det är vad som krävs för att memorera vissa passager. Ibland dör jag några gånger för mycket och då gäller det att komma ihåg var fienden poppade upp om jag inte vill spela om en lång passage. För checkpoints slösas det inte med.

Det här är spelet den förstapersonskjutar-hatande spelaren tar upp som exempel på genrens brist på originalitet. Inget nytt under solen, det känns som om vi sett allting tidigare. Håll er långt borta från den här sörjan. Med spel som Killzone 2 och Resistance 2 bakom knuten finns det all anledning att hålla hårt i slantarna.