Solo Leveling: Arise Overdrive

Det finns spel, och så finns det spel. Tyvärr måste jag redan nu klargöra att det inte handlar om ett mästerverk den här gången, utan om ett synnerligen mediokert spel som inte borde ha släppts ut i det fria förrän utvecklarna hade lagat de gapande hål och rensat bort drivorna av buggar som infesterar det. Solo Leveling: Arise Overdrive levererar visserligen på vissa punkter, men i det stora hela framstår det mest som ett tafatt försök att generera snabba pengar på en populär franchise.

Okej, klarspråk: Jag vet ingenting om Solo Leveling. Inget. Av vad jag har förstått är det ursprungligen en omåttligt populär koreansk manhwa (webtoon) som senare adapterats till en anime-serie, med miljarder visningar världen över. Jag förminskar inte alls faktumet att animerade serier från Asien är enormt populära - jag har själv sett ett flertal av dem - men Solo Leveling har jag helt missat. Tyvärr har inte mina timmar med spelet lyckats väcka något sug efter att dyka in i originalverket. Tvärtom känner jag mig väldigt färdig med hela Solo Leveling-universumet efter det här.

En annan sak jag har förstått är att detta spel är en PC-port av det ursprungliga mobilspelet Solo Leveling: Arise, utvecklat av Netmarble. I porten har de gjort sig av med de kontroversiella gacha-elementen (där man spenderar pengar på slumpmässiga dragningar för karaktärer och utrustning), men spår av dess mobila ursprung syns tydligt. Allt från menyer till användargränssnittet ser ut som något man skulle stöta på i ett typiskt mobilspel. Problemet är att ARISE Overdrive inte erbjuder mycket mer än den vanliga mobilupplevelsen: oändligt grindande i jakt på ny loot, mer XP och nya nivåer som ser ungefär likadana ut som de du besökte innan. I grund och botten känns det mer som ett jobb än som nöje.

I spelets inledning får du spela som Sung Jin-woo, huvudkaraktären som börjar som den "svagaste" jägaren i världen med den mindre smickrande ranken E. Världen i Solo Leveling är en modern fantasy-miljö där mystiska portaler till dungeons har öppnats, fyllda med monster som hotar mänskligheten. Jägare med övernaturliga krafter bekämpar dem, och rankas från E (svagast) till S (starkast). Efter att det går åt pipan i spelets första dungeon - en dubbel dungeon som blir farligare än väntat - dör Jin-woo nästan, men vaknar upp som en "player". Inte en sådan som leker med folks känslor, utan en spelare som ser menyer framför sig, känner av level-ups och kan utveckla sina förmågor systematiskt. Målet är att Jin-woo ska bli den starkaste monsterjägaren i hela världen, och det enda du behöver göra för att uppnå det är att genomlida samma repetitiva loop om och om igen: slåss, levla, upprepa.

Efter att ha gäspat mig igenom tutorial-delen får du välja en klass: Assassin, Duelist, Elementalist eller Ruler. Intressant nog är klasserna inte bara olika stridsstilar, utan även kopplade till svårighetsgrader - från "very easy" till mer utmanande. Ett grepp jag inte kan minnas att jag stött på tidigare, och det ger en viss flexibilitet. Men efter valet är allt som återstår att vandra runt i den otroligt generiska hub-världen, välja uppdrag och kriga mot ungefär samma monster om och om igen. Hubben känns som en tom kuliss, utan liv eller interaktioner som gör den minnesvärd.

Att slåss mot monster är inte heller något som jag upplevde som särskilt roligt. Netmarble verkar helt förlita sig på hur striderna ser ut snarare än att göra dem genuint engagerande. Det blixtrar och smäller om vapnen, och det är svårt att identifiera vad som egentligen händer mitt i kaoset. Du trycker mest på B- och Y-knapparna för att attackera, A- eller LB-knappen för att dascha iväg eller parera. Det finns ett system med timing-baserade undvikanden och kontringar, men det saknar finess och lider mest av hur dåligt optimerat spelet är. Då och då lyckas du få in en "extreme evade" genom att dascha undan i rätt ögonblick, och det är lite småkul att aktivera specialattackerna som blir tillgängliga efter tillräckligt med skada. Det handlar om visuella spektakel, och på den punkten levererar spelet - så länge det inte laggar.

Grafiken är en av de starkare sidorna: Stilistiska cut-scenes (både snyggt animerade och i serietidningsstil) och intressant designade bossar ser faktiskt riktigt bra ut när allt flyter på. Den cel-shadade stilen passar perfekt med tanke på Solo Levelings manhwa-ursprung och skapar en känsla av att kliva in i serien. Men för mig blir det bara ännu tydligare vad spelet egentligen är: yta utan substans. Fans av originalverket kommer säkerligen att uppskatta att uppleva Jin-woos power fantasy på egen hand, med chansen att rekrytera andra karaktärer från serien och bygga ett team. Men även om jag letade och letade, hittade jag inget av verkligt värde för en nybörjare som mig. Eller jo, musiken är faktiskt rätt catchy - det får jag ge det.

Tekniska problem är vardagsmat i Solo Leveling: Arise Overdrive. Dialoger som är helt tysta eftersom röstfilerna inte laddas, spelkrascher som tvingar dig att starta om banor från början, och frekventa dippar i bilduppdateringen förstör upplevelsen. Spelet hade mått bra av några månader till i utveckling. Dessutom kräver det ständig online-uppkoppling, och servrarna har varit otillgängliga flera gånger under min speltid - vilket är problematiskt, minst sagt, särskilt i en single-player-fokuserad port.

Jag kan inte rekommendera Solo Leveling: Arise Overdrive till någon. Är du ett die-hard-fan av franchisen? Då föreslår jag att du blundar och sakta backar bakåt för att undvika det - risken finns att din kärlek till serien sinar helt eller så är det möjligen så att man som dunder-ultra-fan har förmågan att faktiskt njuta av spelet trots dess tillkortakommanden. Kanske är det ett spel för dig som bara vill ha yta, actionfyllda strider med sexiga karaktärer i korta kjolar, och ett evigt grindande och levlande... men jag vet inte hur många sådana gamers det finns nu för tiden. Spelets yttre lyckas inte rädda det för min del. Under mina 9-10 timmar med spelet ville jag inget hellre än att stänga av och glömma bort vad jag tvingat mig igenom - och det är knappast vad man vill känna när man spelar ett spel.