Sonic Adventure

Nu blev det svårt. Att återvända till ett spel som definierat en tid av din barndom är aldrig lätt. I mitt fall är det knappt jag ser spelet för den murgröna av nostalgiska minnen som täcker för det. De bildar liksom en skyddande kokong för att min hjärna inte ska traumatiseras när den inser sanningen. Sonic Adventure har sina brister. Stora brister därtill. Brister som inte var så tydliga när spelet släpptes men som ett drygt decennium senare blir smärtsamt exponerade i det 60 watts ljus som är dagens prestandahungrande spelklimat.

Därmed inte sagt att Sonic Adventure inte skulle vara ett bra spel. Det är ett alldeles förträffligt spel, men att släppa det 2010 är inte samma sak som att släppa det 1998. Det hoppas jag att folk har i åtanke. Oavsett, så är det tillsammans med sin lite mer ljusskygga uppföljare det enda 3D Sonic-spel som faktiskt är värt att ta fasta på.

För Sonic Adventure markerar en väldigt spännande och omtumlande tid i Sonics historia. Efter att ha försvunnit från spelscenen i otaliga år och lagt ner evighetsprojekt som Sonic Extreme så bestämmer sig Sega för att återigen bjuda in Yuji Naka att göra ett nytt Sonic-spel. Till en helt ny konsol! Yuji Naka tackar ja och Dreamcast släpps datumet 9-9-9, vilket också är betygssnittet som Sonic Adventure erhåller i spelpressen.

Som Sonic-spel står Adventure med den ena röda sneakern på tröskeln till det annalkande nya millenniet medan den andra gympaskon fortfarande är rotad i klassiska Sonic-värderingar så som fantastisk bandesign och hög fart. Vilket gör det till något av ett unikum för serien. Här blandat gammalt med nytt, högt med lågt.

Det har gott en lång tid sedan dess. XBLA och PSN-versionen av Sonic Adventure är i dagens läge att betrakta som ett trasigt spel. Det är också ett spel som det är lätt att bli arg på, då spelgrunden som befästs i Adventure är exakt samma schizofrena mardröm som den vi finner i dagens Sonic-spel. Låt mig återigen bedyra. Det här är håller inte år 2010.

Spelet kryllar av föråldrade beståndsdelar som hubb-världen, uselt röstskådespeleri och mysterielösning (som vakna läsare noterar är två saker som fortfarande finns i dagens Sonic-spel), men de två största felen är helt klar kameran och alla glitches. Kameran var ett vrak redan i Dreamcast-versionen och även om det lagts till ett fri-kameraläge så gör det ingen skillnad. Detta då det är helt omöjligt att hinna kontrollera den medan Sonic springer i 1124km/h.

Kameran är dock en öm smekning i jämförelse med alla glitches som spelet innehåller. Ju högre hastighet desto bättre. När spelet blir som ett självspelande piano är det bara att sitta iskall. Rör på spaken och du är död. Du trillar genom marken, fastnar i en vägg eller i bästa fall bara springer rätt igenom den. Spelmoment som passerat sitt bäst-före-datumet kan jag leva med, men att inget gjorts åt dessa två infernaliska teknikproblem är inte okej.

Grafiskt så får man ta det för vad det är. Det är ett spel i den sjätte konsolgenerationens prunkande vår-rus som såg fantastiskt bra ut då, men som nu inte är fullt så imponerande. Att PSN/XBLA-versionen inte har något widescreen-stöd är däremot bara dumt i huvudet. Jag gillar inte heller beslutet att de har gått med Sonic DX (som var en sen portning av Adventure till PC och Gamecube) -utseendet, där alla färger har skruvats upp och karaktärsmodellerna förfinats till ett mer cell-shade:at utseende. Det skär sig illa när resten av miljöerna inte är av samma kvalité. Fast jag inser att det är ett ganska elitistisk klagomål.

Vad som däremot klarat tidens tand är, håll i hatten nu, musiken. Det kanske är nostalgin som trots allt visar sitt fulsnygga tryne men Sonic Adventure är faktiskt det enda Sonic-spel som begåvats med ett riktigt catchigt pop-score. Det är visserligen naivt och dumt men onekligen förbannat svårt att vika sig för den larger than life-musik av engrish j-rock och gitarrsolo-masturberande Baywatch-muzak som bjuds.

Det fungerar så fint, för att den gamla techno-funken från Mega Drive också finns där om än i lite rockigare tappning. Helheten blir därför inte så lösryckt som i senare Sonic-spel. Till min egen överraskning måste jag därför säga att det gör Sonic Adventures soundtrack till en av spelvärldens glömda musikskatter. Nej, på riktigt!

Förutom det så har jag pratat om mycket mörker, men visst finns det så klart ljuspunkter. Ganska många faktiskt. Spelet bjuder på en otroligt rik variation i av bandesign och variationen i spelbarheten är fortfarande imponerande. Förmodligen var det ofantliga innehållet i spelet på sex karaktärer, otaliga Sonic-emblem att samla, Chao gardens, minispel med mera, en följd av att Sonic Adventure skulle vara ett smörgåsbord som presenterade Dreamcastens framtida spelbibliotek. Big the Cat är ju exempelvis egentligen bara en demo för Sega Bass Fishing.

De bästa stunderna står så klart den blå igelkotten för. Jag förlåter både usel kamera, bångstyrig kontroll och elaka buggar under hela hans storyline. För när Sonic bränner ner för skyskraporna i Speed Highway, susar fram över stränderna i Emerald Coast eller gör upp med Robotnik i slutstriden. Då faller plötsligt allt på plats och Sonic Adventure är världens bästa spel.

Vid slutet av dagen så kan nostalgi inte ge ett spel några höga betyg. En uppdaterad portning med fixade buggar och lagad kamera däremot, men det fick vi tyvärr inte. Så till dig som aldrig spelat Sonic Adventure förut men känner dig sugen. Jag måste beklaga. Även om Sonics kampanj fortfarande håller så har tåget egentligen gått. Det är som det gamla talesättet "du skulle ha varit där".