Sonic and the Black Knight

Kanske den här gången? Helt har jag inte gett upp hoppet på ett nytt Sonic-spel som ska kännas som ett riktigt mästerverk. Även om Sonic and the Black Knight inte är i närheten av att kunna kallas toppspel, är det ändå genomgående av hyfsat god kvalitet och när det är slut känner jag stilla för mig själv att jag nog gärna hade velat ha mer, trots allt. Och när kände man så för Sonic sist?

Sonic and the Black Knight faller in i kategorin konstiga, eller rent av direkt underliga spel. För av oklar anledning har Sega fått för sig att placera Sonic i kung Arthurs värld, framkallad av den snälla trollkvinnan Merlina och försett honom med ett babblande svärd samt kryddat med den märkligaste storyn i ett spel någonsin. Att springa ninjasnabbt med kotten i traditionella fantasymiljöer och höra det skumma svärdet i min hand svamla på nonstop känns närmast provocerande malplacerat.

Det ska dock direkt fastslås att Sonic and the Black Knight riktar sig mot de lite yngre spelarna. Banorna är så linjära att inga misstag ska kunna ske och genom att vifta i luften slår man ihjäl det mesta i sin väg. Ingen ska behöva dö och bli frustrerad och allt löser sig utan att jag ens fattat vad jag gjort ibland. Banorna är dessutom oerhört linjära, vilket mest känns som ett plus snarare än något annat. Men det bidrar också till den låga svårighetsgraden att man inte ens behöver utforska.

Annat som gör Sonic and the Black Knight för lätt är de pampiga bossfighter som möten med diverse onda riddare och enorma drakar till bestar som inget hellre vill än kalasa på taggig igelkott. Lite viftande bara så får de bita i gräset. Till råga på allt är märkligt många bossar till synes lätt modifierade kloner av varandra, vilket känns lite snålt med tanke på hur kort äventyret är.

Lyckligtvis är flera av banorna häftiga upplevelser och påminner en hel del om Sonic-banorna ur Sonic Unleashed som kom så sent som strax före jul. Man får kontrollera kotten bakifrån medan man springer över borggårdar, lavafyllda grottor och ute i det fria. Grafiken lär heller inte göra någon besviken. Här och var dyker även enklare pussel upp som att skjuta enorma armborst och liknande och så ska man ju helst hinna med att plocka på sig lite ringar mellan varven för att hålla sig vid liv. Men mer avancerat än att vifta lite förstrött i luften blir det aldrig.

Gamla kottefantaster lär tycka att det är synd att vi inte får se något från Sonics traditionella världar som hederliga Green Hill Zone och liknande. Dessutom ges förvånansvärt lite tid till att springa riktigt fort, något som ju är Sonics signum och det som hela grejen med honom normalt kretsar kring. Tack vare de korta banorna (som måste återbesökas alltför ofta) ges ändå illusionen av ett snabbt spel där det hela tiden händer saker, även utan enorma loopar och sanslösa utförsbackar.

Sonic and the Black Knight är för en någorlunda rutinerad spelare avklarat på bara 3-4 timmar. Därefter är det slut och endast multiplayer återstår. Nästan. För i takt med att man klarar spelet låses flera nya figurer upp att använda, däribland en av mina egna favoriter. Jag snackar om myrpiggsvinet Knuckles som gjorde sin debut i Mega Drive-klassikern Sonic the Hedgehog 3.

Sedan dess har han varit ett obligatoriskt inslag i alla Sonic-spel med en hel del unika förmågor som att kunna glidflyga, klättra på väggar samt såklart slåss. I Sonic and the Black Knight är han spelbar sedan man låst upp honom genom att klara spelet. Det unika med Knuckles denna gång är att han kan nyttja två svärd istället för bara ett som Sonic gör och dela ut dubbla mängden stryk.

Nu får man dock spela om samma banor igen, även om det finns lite twist med nya figurer. Det gör att andra varvet (och tredje och så vidare) inte alls är lika kul som det första, men alla gamla uvar minns väl känslan av att plugga in Sonic the Hedgehog 2 i Sonic & Knuckles-kassetten och märka att man plötsligt kunde spela igenom spelet som Knuckles med helt andra egenskaper. För lite yngre spelare kan den känslan nog infinna sig igen.

Annars är det som sagt multiplayer som gäller. Det finns ett otal varianter (10 för att vara exakt) där ringfångandet blev min egen favorit. Det gäller kort och gott att samla mest och särskilt mycket skicklighet är inte inblandat. Tvärtom viftar alla febrilt i luften och vi kunde egentligen lika gärna spela Yatzy istället. Fast där finns det ju inga gula snurrande ringar, inga fartglada igelkottar och så är ju grafiken mycket fulare så detta är snäppet bättre, trots allt. Dessutom finns helt klart godkända 12 figurer tillgängliga, vilket måste anses vara många eftersom det hela trots allt är klart sekundärt huvudäventyret.

Som ovan nämnt riktar sig Sonic and the Black Knight till de yngre spelarna. Men Pegis åldersmärkning visar på 12 år, vilket är nästan lika märkligt som spelet i övrigt. Den tänkta publiken får alltså inte spela det och de som får göra det lär knappast vara intresserade. Det är alltså svårt att rekommendera Sonic and the Black Knight till någon egentligen, men frågan är om det gör så mycket eftersom det mest känns som ytterligare en medioker titel att lägga till den så kallade meritlistan för den arme Sonic.