Sonic Forces

Förra året bekräftades två nya Sonic-spel där Sega slog på stort genom att utlova att bägge skulle bli riktigt, riktigt bra. Ett av dem var Sonic Mania som belönades med skyhöga betyg världen över, inklusive av oss här på Gamereactor. Det andra spelet heter Sonic Forces och är en blandning mellan ett 2D- och 3D-plattformsspel. Segas populära maskot har alltid haft svårt att finna fotfäste i tre dimensioner och det är just av den anledningen som jag har varit ytterst kluven på förhand. Samtidigt får vi inte heller glömma bort att experimenten Sonic Colors och Sonic Generations fungerade väl och med tanke på att det är exakt samma människor som ligger bakom Sonic Forces så hade jag åtminstone en liten gnutta hopp om att det här skulle kunna bli ett bra Sonic-spel.

Tyvärr hade jag fel - trots att produktionskostnaden för Sonic Forces är betydligt större än den som fanns att tillgå under produktionen av den hyllade retroflirten Sonic Mania. Jag börjar på allvar tycka synd om alla de hängivna Sonic-entusiaster som aldrig ger upp hoppet och hoppas år efter år att Sega ska göra någonting bra med deras älskvärda maskot. De misslyckas gång efter gång och det börjar allvarligt talat bli ganska ironiskt nu. Det var inte förrän ett av seriens största fan, Christian Whitehead, lade sig i utvecklingen som ett Sonic-spel faktiskt fungerade på riktigt under modern tid och varför inte fortsätta på den inslagna vägen? Istället försöker man återvända till 3D-plattformandet genom att blanda klassiska banor med nymodigheter, och om sanningen ska fram så är detta inte mycket bättre än den katastrofala Wii U-titeln Sonic Boom: Rise of Lyric.

Sonic Forces börjar mer än lovande och berättelsen är nästan för bra för att vara sann. Sonic Team har verkligen hittat en berättelse som är intressant i ett av Sonics mörkaste äventyr, och det måste utan tvekan vara det bästa och kanske det mest sammanhängande manuset i ett Sonic-spel någonsin. Här besvaras en fråga som ärligt borde ha undersökts för längesedan i spelseriens 26-åriga historia. Vad skulle egentligen hända om Eggman vinner och tar över världen, samtidigt som de goda blir alltmer hjälplösa? Berättelsen är intressant och spännande rakt igenom och det var just den aspekten som var den stora anledningen att jag valde att spela vidare. Dessutom imponerar de animerade mellansekvenserna otroligt mycket och bjöd på en stor dos underhållning.

I övrigt så finner jag inte mycket glädje i det här. Sonic Team ska ha en eloge för att de verkligen försöker och trots att det syns att de har sneglat en hel del på Sonic Mania så blir allt så fruktansvärt fel. Banorna skiftar mellan 2D- och 3D-plattformande och de tvådimensionella nivåerna använder till min stora förskräckelse fortfarande 3D-grafik. Sonic har alltid fungerat som bäst i två dimensioner men i Sonic Forces fungerar det inte alls. Den klassiska banan Green Hill Zone är tillbaka i en ny etapp och 3D-grafiken gör så att den känns aningen överbelastad. Det skär rejält i ögonen och det är också jobbigt att försöka förstå vad det är som händer på skärmen. Potentialen har slarvats bort och resultatet blev istället en grötig sörja som inte ens är värd att titta på.

Och det är inte heller kul att spela. Trots den mörka berättelsen är det rätt tydligt att Sonic Forces riktar sig till en yngre publik, och det beror mest på den största nyheten som är centrerad kring det anpassningsbara avatar-systemet. Du får som uppgift att bygga upp en av sju arketyper för att utforma en karaktär som ska integreras i berättelsen och även om en liten del av mig hade hoppats på lite coolare typer så är alla de valbara karaktärerna superbarnsliga och i slutändan bryr jag mig inte om hur min egenskapade karaktär ser ut. Alla ser ju ändå rå-löjliga ut och det är onekligen förvånande att inte Eggman gapskrattade åt min karaktär! Glädjande nog är Sonic Team tillräckligt generösa och låter dig utrusta karaktären med hundratals olika tillbehör som du låser upp under spelets gång. Hjälten kommer att presenteras i mellansekvenser och vara ett viktigt inslag i att hjälpa Sonic att besegra Eggman och hans tre olika fiendearméer.

Vad jag menar med tre olika fiendearméer är att Sonic Team inte alls verkar bry sig om att skapa någon större fiendevariation och det var i stort sett samma sorts fiender jag mötte under hela spelet. En del av banorna kräver att du besegrar ett gäng illasinnade robotar för att komma vidare och det är inte roligt första gången som det sker, och inte heller den sista gången. Det beror helt och hållet på det automatiska styrkorset som måste befinna sig på fienden innan du kan utföra din attack och ibland så måste jag peppra febrilt på attack-knappen innan spelet ens känner av att jag vill utföra min attack. Hemskt är bara förnamnet.

Därför känns själva plattformandet bättre än striderna och det är egentligen ingen överraskning med tanke på vilket spel vi har att göra med. Sonic har alltid varit känt som ett plattformsspel snarare än ett actionspel men inte ens plattformandet är särskilt fridfullt i Sonic Forces. 3D-sektioner går som på räls och påminner mer om en så kallad rälsskjutare där jag bara behöver styra min karaktär åt antingen vänster eller höger samtidigt som jag trycker på en knapp för att attackera fiender eller hoppa. Dessutom är bandesignen tillräckligt kass för att hoppen ska kännas icke-responsiva och flera gånger föll jag ner i en avgrund utan att jag förstod vad jag gjorde för fel. Likaså spelets bossar som hade varit ett underhållande moment om de inte hade varit så dåligt designade att det i längden blev skrattretande. Dessutom är de oerhört repetitiva och om bossarna i Sonic Mania var en av spelets främsta höjdpunkt så är det raka motsatsen i Sonic Forces.

Ungefär 90 procent av speltiden går ut på att du kommer att sitta och trycka på styrkorset för att ta dig framåt och det blir omgående tröttsamt. Det känns exakt lika oinspirerande som att styra Sonic, såsom din egenskapade karaktär eller den nya emo-Sonic (som Petter uttrycker sig). Spelet tog mig ungefär tre timmar att klara och jag är relativt osäker på om den superkorta speltiden borde ses som ett plus eller minus i det här sammanhanget, men med tanke på den relativt höga prislappen (399 kronor) så borde man kunna kräva mer. Sonic Forces är en pina rakt igenom och det finns troligen många som skulle vilja argumentera att speltiden kan utökas avsevärt om du tar dig tid att utforska och hitta alla gömda föremål i spelet. Tyvärr är det inget rimligt skäl eftersom jag inte har någon lust att plågas ytterligare i ett av årets sämsta spel. Dessutom finns det inte någon glädje i att leta efter dolda föremål i Sonic Forces och därför erbjuder spelet inte heller någon form av återspelningsvärde när eftertexterna rullar på min skärm.

Under mitt recensionsuppdrag spelade jag Nintendo Switch-versionen som uppenbarligen är det sämre valet när det gäller prestanda och dylikt. Switch-spelet dundrar på i 720p och 30 bilder per sekund jämfört med bland annat Playstation 4-versionen som ligger på heliga 1080p och 60 bilder per sekund. Landskapet och karaktärsmodellerna känns alldeles för oskarpa och det blir desto mer uppenbart när du spelar Nintendo-versionen på din TV jämfört med den mindre skärmen i handhållet läge. Spelet flyter dock på bra och jag märkte inte av några betydande "droppar" alls.

Det finns ögonblick då Sonic Force verkligen glimmar till men det varar bara i några fjuttiga hundradelar innan allt återgår till det vanliga. Den korta speltiden kombinerat med ett begränsat spelvärde, en förenklad och repetitiv spelupplevelse återställer dessvärre inte ryktet om att Sonic måste vara den mest misshandlade karaktären genom tiderna. Nu tycker jag på allvar att Sonic Team måste tänka om och rannsaka sig själva eller åtminstone låta Christian Whitehead vara involverad i utvecklingen av alla kommande Sonic-projekt framöver. Det här är inte acceptabelt någonstans och jag får ändå lov att tacka högra makter för att vi åtminstone har fått Sonic Mania i år som jag kan återgå till om Sonic-suget blir alldeles för stort. Det här rör jag aldrig igen... Aldrig någonsin.