Sonic Riders

"May God have mercy upon our souls" säger storfilmsgeneralen, med bröstfickan tyngd av purpurhjärtan, när han slentrianatombombar fel u-land. Ungefär samma fras inbillar jag mig rikoschettera längs Sonic Teams kontorsväggar när ett nytt 3D-Sonic utannonseras. Sonic är inte döende, han är död. Och istället för att "clear... Brzzz!" så dansar de på hans grav.

Visst att man tryckte kotten på en massa spin-offs och rip-offs under Megadrive-tiden, då han fortfarande hade lite kurage att backa upp dem med. Men de sista tio åren har Sonic gått från stilsättare till lallande idiot. Det är en nedbrytande process som kan knäcka vilket varumärke som helst. Sonics 2000-tal går hand i hand med solglasögon, huvudvärksneon och trasiga hårdrocksgitarrer. Men det räcker inte. Trots att Segas gamla maskot är på dekis kastar Sonic Team upp honom på en ultrahypercool svävarbräda. Sagt och gjort, igelkotten tvingas upp på brädan, taggarna friseras om till dreadlocks och självrespekten säljs till högstbjudande. Den Dåliga Smakens Förkämpar (alias Sonic Team) vinner igen.

På startskärmen kan vi välja mellan mästerskap eller story-läge. Den enda skillnaden är att det sistnämnda läget innehåller filmklipp mellan varje lopp. Typ att Sonic ser arg ut och gangster-poserar som om Green Hill Zone vore en bakgata till Compton, Knuckles ser ännu argare ut och slår på saker och Tails cementerar sin mesiga image. Det tillför noll.

På samma sätt som man avverkade Sonic 2-banor bara genom att peta styrkorset till vänster så kan man nästan räkna med en tredjeplacering i valfritt Sonic Riders-lopp så länge styrspaken pekar uppåt. Får man istället för sig att ta kurvor manuellt så förvandlas Sonic Riders till ett flipperspel där du är kulan. Krasch, boom, bang in i väggen.

Att blanda lika delar överljudshastighet med lekande bollibompa-våld låter fint. Men de kompakta och snirkliga banorna är inte byggda för den fart som svävarbrädorna ibland kommer upp i, det blir flipper igen. Våld ges i form av snabba rushattacker och med flera handkontroller (och helst lika många spelare) så är inget fulspel fult nog.

Och vad är uppe med alla absurt placerade hjälpskyltar? Vem tog beslutet att placera en enormt störande varningsskylt som blockerar halva skärmen både före och under en kinkig u-sväng? Och varför har han inte träffats av blixten än?

Migrängrafik är bara förnamnet när de snabba miljöbytena, de blinkande ljusen och den stammande kameraföringen värvar fler medlemmar till Svenska Epileptikerföreningen än alla Pokémon-filmer tillsammans. Mellan alvedontuggandet ser det faktiskt bra ut med hårdplastiga färger, snygga effekter och jämn bilduppdatering när hela Sega-skogens invånare swoooschar förbi i ljusets hastighet. Karaktärsdesignen är visserligen ett Zoo på magiska svampar men inte mer än vad vi är vana vid. Och den äckligt malplacerade gitarrsolorocken är ersatt av anonym tråktechno - en stor förbättring alltså.

Stunder då allt klaffar infinner sig ibland, men jag måste aktivt leta efter dem. I ett förgängligt partyracingspel ska jag inte behöva leta efter underhållningen, den ska lägga sig snällt och självmant i mitt knä inslaget i en rosa rosett.

Räkna med obligatoriskt gnabb med Dr Robotnik, gyllene lökringar som hårdvaluta och ett upplägg som trots Grand Canyon-stora brister åtminstone knäcker det ärkekonstiga Sonic R. Det verkar nästan som om Sega avsiktligt vill utrota all kvalitet som kan förknippas med deras maskot. Den där stora revanschen blir mer och mer avlägsen för varje Sonic-spel som släpps.