Svenska
Gamereactor
recensioner
Sonic Superstars

Sonic Superstars

Gubben som i början av 90-talet designade Sonic som karaktär har tillsammans med sin tredjepartsstudio utvecklat igelkottens senaste äventyr...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Det händer ibland, eller ganska ofta - rättare sagt. Att jag tycker synd om Sonic. Han har inte sällan mitt medlidande när det kommer till särbehandlingen av hans främsta rival och den orättvisa gentemot Yuji Nakas laserblå långdistanslöpare, som kommer med köpet. Ja, jag pratar om Mario, här. Nintendos guldkalv kan verkligen inte fela, enligt de flesta av oss. När han spelar huvudrollen i klassiskt sidoskrollande 2.5D-titlar såsom New Super Mario Bros, New Super Mario Wii, New Super Luigi, New Super Mario U och New Super Mario Deluxe - Beskrivs det alltid som härliga retroflirtar.

Sonic Superstars
Designen är utsökt och det flyter såklart superfint till PS5.

När Sonic gör samma sak i spel som Sonic Mania, Sonic Origins eller Sonic Superstars - Då beskrivs han snarare som fantasilöst fastnaglad i en pannkaksplatt dåtid. Det finns naturligtvis en orättvisa där, och även om jag ogillar Sonics open world-titlar från de senaste 20 åren, är jag väldigt förtjust i de äventyr där han slipper allt som inte fanns med i originalet från 1991. Sonic, för mig, är det här. Tvådimensionellt plattformshoppande dränkt i Sonic Teams ikoniska, färgstarka, lekfulla design.

Sonic Superstars
Det är snabbt och svårt, på rätt sätt.
Detta är en annons:

Sonic Superstars är utvecklat av Arzest, studion som grundades av Naoto Ohshima som en gång i tiden skapade karaktären tillsammans med före detta Sonic Team-bossen Yuji Naka. Arzest senaste spel, Balan Wonderworld, står sig som ett av de sämsta plattformstitlarna jag testat i hela mitt liv vilket för egen del innebar att jag på förhand kände viss skepsis - här. Det krävdes dock inte mer än kanske fem minuter tillsammans med Sonic under Superstars inledande bana för att inse att detta är dränkt i charm och proppat med nostalgi utan att för den skull kännas lika gammaldags som exempelvis Sonic Mania.

Tanken här är att bibehålla det gamla, från Mega Drive-tiden, men samtidigt försöka inkludera ett par spelmekaniska nyheter och därmed hålla grundkonceptet tillräckligt fräscht för att kunna bygga vidare på. Du kan välja att spela som Sonic, Tails, Knuckles eller Amy och det finns möjlighet för dig att springa igenom hela äventyret med upp till tre stycken kompisar. Den största spelmässiga nyheten har med Sonics särskilda ädelstenar att göra.

Sonic Superstars
Battle Royale-läget är lite udda men samtidigt en skoj grej att hoppa in i för ett par rappa onlinematcher.

När spelet börjar har Sonic via en superstilig introsekvens lagt labbarna på en ovanligt kraftfull Chaos Emerald som tillåter för ett specialtrick innefattande dubletter. Oavsett vilken av de fyra karaktärerna du spelar som kan du en gång under varje bana trycka nedåt på höger styrspak och därmed aktiva en slags superattack där 20-talet extraversioner av din valda figur dyker upp på skärmen och hjälper till. Dessa attacker är extra värdefulla att slänga fram under några av spelets mer envisa bossfighter och därmed gillar jag tanken. Utförandet och designen på attacken i sig kanske inte är den bästa och ibland känns det lite väl japanskt, på ett märkligt vis, men det är verkligen inget som jag ogillar.

Detta är en annons:
Sonic Superstars
Bonus-banorna är en viktig del av Sonic, men här är de mest bara märkliga.

När det gäller bossarna så har Arzest och Sega tagit i från tårna här och skapat mängder av riktigt bra bossar som alla följer det gamla 90-talsmönstret som framförallt Nintendo slipat till perfektion genom åren. Varje boss utför tre stycken attacker (av olika slag och med god variation) för att sen försätta sig själv i ett läge där du som spelare kan göra skada, men det krävs att du så snabbt som möjligt luskar reda på hur, och var. Det finns en boss som skjuter ur sig kedjor och för att klå denna stygging krävs det att du lurar den att panga iväg projektilerna på sig själv medan en annan boss skjuter ut vajrar som Sonic kan springa upp på och sen kuta över skallen för att åstadkomma skada.

Sonic Superstars
Tails är utan tvekan den enklaste karaktären att spela som då han kan snurra upp sin svans och sväva över svåra passager.

Variationen på banorna är bra och designen på banorna är också bra. Det finns som vanligt flera olika vägar att gå och mängder av hemligheter på varje bana vilket uppmuntrar till utforskande medan springtempot i sig uppmanar till fullrulle, som alltid med Sonic. Den balansen eller kanske snarare "kontrasten" är lyckad och unik och det finns mer utmaning här än vad jag är vad vid gällande Sonic the Hedgehog. Redan på bana fyra stötte jag under min första testsession på patrull då jag trillade ned i samma avgrund efter att ha missat ett specifikt hopp, något som jag inte upplevde såhär tidigt i vare sig Mania eller Origins. Det blir dock aldrig överdrivet svårt eller frustrerande, snarare balanserat och ombytligt.

Designen är bra också. Riktigt bra. Förhandsbilderna såg lite för kontrastrika ut enligt mig och alla polygonobjekt såg ut att glänsa i Gamescom-videon som släpptes under augusti men när spelet väl rullar (jag har spelat på Playstation 5 och påen LG Oled C3) är det svårt att inte förälska sig i hur Superstars ser ut. Det är charmigt, städat, färgglatt och allmänt mysigt och flyter superfint utan bekymmer. Musiken är strålande också.

Sonic Superstars
Presentationen är verkligen lysande precis som musiken.

Jag spelade Superstars tillsammans med Frank Hegevall (8) samt Vega Hegevall (7) och lyckades fråga ut min avkomma om hur mycket de gillade (eller ogillade) Sonics senaste äventyr. Frank, som spelat flertalet Sonic- samt Mario-spel och har tillbringat två timmar per dag i Fortnite det senaste året - sprang genom banorna bättre än sin far och var den som luskade ut hur tre av bossarna skulle kunna besegras medan jag satt som en gammal fossil och bara kliade mig i skallen. Frank tjoade, tjimmade och berömde vid flertalet tillfällen designen samt möjligheten att byta figur. Han gillade banorna, att det går supersnabbt och älskade bossarna. Vega däremot har inte spelat särskilt många spel bortsett från några få timmar Roblox på sin Ipad och hon upplevde Superstars som lite för svårt.

Pappa Hegevall är efter ett par dagar med Superstars nöjd och belåten och inser att Arzest reparerat sitt rykte efter det horribla Balan Wonderworld och släppt ifrån sig ett charmigt familjespel som fångar det mesta med Sonic som är värt att bevara.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Lysande design, klockren spelmekanik, fantastisk musik,, god variation, innehåller co-op
-
Ibland lite väl utmanande för de yngre spelarna, bonusbanorna är bara märkliga
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Sonic SuperstarsScore

Sonic Superstars

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Gubben som i början av 90-talet designade Sonic som karaktär har tillsammans med sin tredjepartsstudio utvecklat igelkottens senaste äventyr...



Loading next content