Sonic Unleashed

Nej, nej, nej... Vad håller ni på med Sega? Jag har just spelat den bästa plattformsbanan sedan Super Mario Galaxy och bara myst varenda liten ilsnabb sekund av det där Sonic varit mer speedad än någonsin och grafiken så charmig att man smälter. Inget trams som bromsar upp den turboladdade kotten, stora yviga loopar och starka färger ackompanjerad av skön klassiska japansk Sonic-musik.

Bara för en kort sekund trodde jag nästan att Sega fattat det hela världens spelare sagt i över tio år, nämligen att Sonic äger och Sonic är grym men vi är sjukt trötta på alla hans usla vänner. Men icke. Efter en fantastisk inledning där jag av ljuv höghastighetseufori trott att Sonic äntligen var tillbaka på riktigt förvandlas han till... en varulv. En förbaskad varulv.

Naturligtvis är det doktor Eggman som är i farten igen. Efter en ursnygg förrenderad introsekvens, lurar han Sonic i en fälla och katastrofen är ett faktum just innan han dessutom spränger Jorden i konfetti. Nåja, inte riktigt, utan Jorden blir mer som en mandarin där delarna blir som klyftor vilka man får besöka under spelets gång. Man träffar tidigt Tails som bistår med assistans i form av flygplan när man önskar resa någonstans.

Konceptet är inte helt olikt det i Sonic Adventure med hubbar där man springer omkring och pratar med folk mellan banorna. Det finns saker att utforska, ringar att hitta och genom att prata med folk får man en ganska lättsam och humoristisk dialog som beskriver vad som hänt och hur byborna upplevt Eggmans verk (nämligen att spränga planeten).

Problemet är att det blir lite för mycket av långa mellansekvenser och att prata med folk. Jag lovar att Super Mario Galaxy inte hade varit vad det var om man tvingats till fem minuter långa mellansekvenser för att berätta en totalinfantil story. Sonic är helt enkelt så intressant att man vill se detta. Jag lovar och svär att det inte var de långa dialogerna som gjorde honom populär till Mega Drive. Tvärtom var det tempot, intensiteten och lekfullheten i Sonic-världens sinnrikt utformade plattformsbanor.

Allt sådant vore dock mer än okej om jag fick rusa fram med Sonic i 200 knyck efter varje seg filmsekvens. För hans banor är så fantastiska att de inte kan prisas nog och de bästa Sonic-banorna på tio år. Men sådan tur har jag inte. Nej, istället blir det titt som tätt natt varpå Sonic förvandlas till en står hårig varulv. En bieffekt av fällan Sonic hamnade i (ovan nämnd) och som förvandlar spelet totalt.

Visst, det är fortfarande Sonic man spelar som, men inte ett jota roligare än att styra våpet Amy Rose eller toktråkiga Big the Cat (eller någon annan random krokodil eller robot som man fått spel i Sonic-spelen på slutet). Plötsligt blir banorna mörka och trista där varulvs-Sonic tuffar fram i ett lunkande tempo medan kameran trilskas och svarta sotiga fiender attackerar i parti och minut. Något du förväntas ta hand om genom att hamra på X- och Y-knapparna varpå Sonic the Werehog dräper dem lekande lätt.

Alltför ofta kommer korkade passager där man ska balansera med snedställd kamera som gör det omöjligt att gå rakt, värdelösa bossar som attackerar, menlösa pussel medan allt ackompanjeras av riktigt såsig jazz. Det ska knuffas lådor i snigeltempo, bäras föremål och dras i spakar. Allt uppenbart tydligt och enbart tidsödande. Som om man bygger en plattformsbana enligt standardformulär 1-A där man går längs en väg och kommer till en dörr som inte kan öppnas förrän man har lagt den röda stenen som ligger 20 meter bort i den röda behållaren så man kan gå vidare. Problem som bara känns konstruerade utan varken finess eller tanke. Problem som man förväntar sig från ruttna plattformsspel från Acclaim eller någon annan slentrianutövare.

Sonic the Werehog är inget annat än en ren och skär katastrof som visar att Sega visserligen hörsammat att vi vill spela som Sonic, men absolut inte fattat vad som varit felet med hans vänner. Bara för att göra allt ännu värre är det dessutom samma miljöer som man just forcerat som Sonic man lufsar igenom med den förbaskade varulven. Det som nyss var kul och kulört är plötsligt så öde och trist. Och med tempot werehogen tar sig fram i tar banorna inte sällan uppemot en halvtimme att klara, vilket man får stå ut med om man vill njuta fem minuter med Sonic.

För som bara för att jäklas är ungefär varannan bana en strålande härlig Sonic-dito med fantastiskt tempo, ljuvlig japansk spelmusik, design som får endorfinerna att spruta och allmän spelglädje. Dessutom är Sonics bossfighter otroliga och det finns även minispel som när man får flyga ovanpå Tails flygplan, något som för sorgsna nostalgitankar till Mega Drive-tiden och Sonic the Hedgehog 2 där Tails flygplan dök upp första gången.

Det kan inte nog understrykas hur bra dessa delar av Sonic Unleashed faktiskt är. De är vackra, ursinnigt snabba, välljudande och till råga på allt växlar de supersmidigt mellan två och tre toksnygga dimensioner på ett naturligt sätt som gör att man får det bästa från två världar i ett. Medan man kuta, glider och tar sig framåt ser man hur det vimlar av alternativa vägar att ta och dolda hemligheter, precis som det ska vara i ett Sonic-spel.

Det känns som att Sega klappar mig på kinden med en hand och samtidigt slår med den andra. Är du verkligen extremigelkottsfantast kan det vara värt att åtminstone hyra Sonic Unleashed för att få se att Sega fortfarande kan om de vill. Men se till att lura någon stackare att traggla sig igenom varulvsbanorna som tidsmässigt utgör tre fjärdedelar av spelet åt dig så du slipper, för de är verkligen bedrövligt dåliga och sänker helt vad som annars kunde ha varit Sonics verkliga comeback.