Soul Calibur VI

Redan när jag spelade det allra första Soul Blade till Playstation i mitten av 90-talet, var jag helt trollbunden. Slott rasade, ninjor attackerade, gudar uppenbarade sig och då hade jag inte ens sett klart introsekvensen. Just det ramar ändå in serien på något sätt, för om det är två saker jag skulle beskriva som kännetecknande för Soul Calibur som serie betraktat så är det att man dunkar på varandra med tillhyggen - och att det faktiskt brukar finnas en riktig story inbakat.

Jag ska väl skynda mig att inflika att jag med riktig story inte menar en välskriven historia som får mig att sitta och bita på naglarna och fundera över hur det egentligen ska sluta. Soul Calibur är trots allt ett fightingspel och efter ett, möjligen två spel, börjar det vara lite svårmotiverat varför i princip exakt samma personer måste träffas en gång till och ge varandra på käften. Vad jag menar är istället att i denna genre, så är faktiskt Soul Calibur bäst i klassen.

Mortal Kombat-spelen har börjat utmana med de två senaste spelen, men efter dessa båda alternativ är det praktiskt taget tomt på fightingspel jag kan rekommendera till den som tänkt sig att mestadels spela ensamt. Just detta är något jag funderade över och hade i bakhuvudet då jag besökte Bandai Namcos kontor i Stockholm för att provspela Soul Calibur VI med fokus på singleplayer.

Just Soul Calibur-serien hör till den jag spelat mest genom åren, mycket tack vare det faktum att det finns ett odiskutabelt speldjup samtidigt som det är väldigt lättillgängligt för nybörjare. Tillsammans med Tekken-serien har det varit spelet som definierat begreppet "knappmörsare", helt enkelt spel där du trycker vildsint på knapparna varpå coola saker händer och där det faktiskt krävs några timmars träning för att stå helt säker mot bombardemanget en glad amatör kan släppa lös.

Den senaste delen i serien var tyvärr av det lite svagare slaget och mitt eget intresse naggades i kanten. För mig är det fortfarande Soul Calibur II, kanske främst Gamecube-versionen med Link, som framstår som höjdpunkten men inför Soul Calibur VI har det låtit som att det är ett kliv tillbaka spelmässigt. För att bergsäkert kunna svara på den saken behövs betydligt mer spelande än jag hann med på en dag hos Bandai Namco, men med det sagt så verkar man vara på rätt väg.

Med i spelet döljer sig faktiskt två singleplayerkampanjer. En av det mer traditionella slaget där du spelar igenom en lagom krystad historia som involverar ruskpricken Cervantes och såklart det magiska vapnet Soul Edge. Det som är lite unikt är att det denna gång kronologiskt äger rum ungefär vid tiden för det första Soul Calibur och ger ett lite annat perspektiv på samma händelser. Man ska dock älska sin fighting något alldeles ohyggligt för att glädjas över att få veta att Taki, Seong Mi-na och Voldo hade fler hyss för sig än vi först trodde i originalspelet, men för de som ändå gör det finns lite guldkorn att plocka.

Men som jag skrev ovan. Själva storyn är egentligen ganska sekundär, men den finns där och det är kul att spela igenom den. Dels finns en huvudstory och dels alla kämparnas olika perspektiv på samma historia. Det inkluderar för övrigt Geralt som ju gästspelar här och spenderar sin tid med att jaga en häxa. Storydelarna består av möten med en eller flera kämpar och dessa kan vara antingen möten med den ordinarie ensemblen eller sådana utvecklarna själva gjort med det inbyggda verktyg som finns för att skapa kämpar. Till detta kommer sedan specialregler för matcherna som tvingar dig att variera din spelstil rejält. Det han handla om att du behöver fokusera på kast, göra combos eller försöka hålla dig på banan i hård vind.

I sig inget märkvärdigt och den som kan sin Soul Calibur känner säkert igen mycket. Men varför laga det som inte är trasigt? Även om jag bara spelat huvudstoryn och Geralts äventyr, så lovar det ändå gott.

Det andra singleplayerläget som finns, Libra of Soul, låter dig skapa en karaktär och sedan gå på egna äventyr med denne. Du levlar själv upp, köper utrustning av vapen samt fattar mängder av val under resans gång, som även tar dig runt om i världen. Det finns till och med level-träd och möjlighet att buffa dig på olika sätt inför tuffare strider. Detta har potential att bli en fanfavorit och jag gillar verkligen detta initiativ. Om det fortsätter vara roligt även i tio timmar, återstår att se, men under den timme jag hann spela ville jag gärna fortsätta. Och det ska gudarna veta att det inte är något jag känner ofta när jag spelar fighting ensam.

Just karaktärsskapandet är på en egen nivå i Soul Calibur VI. Det finns flera arketyper att välja på, såsom skelett, mumie, shapeshifter, de zombieliknande malfested och så vidare. Alla dessa kan sedan snickras som både man och kvinna, fås med olika röster och detaljjusteras utseendemässigt på praktiskt taget alla sätt. Ni som vet mer er att ni gillar att göra egna strykpåsar kommer här få ert lystmäte.

Så hur känns det att spela då? Jag har hunnit klämma en del på min egen favorit Maxi, men även bland annat Geralt och Mitsurugi. När Bandai Namco säger att de återvänt till rötterna, menar de verkligen det och spontant känns spelet återigen sådär lättspelat och behändigt som Soul Calibur gärna gör i sina bästa stunder. Att air-juggla med Geralt går vansinnigt lätt och hans omställningar mellan snabba och hårda attacker gör honom till en vinnare. För de som kan sin Witcher-historia, finns det en hel del arbete att glädjas åt då han rör sig och slåss exakt som vi minns honom.

Azwel, den nya bossen till spelet, är en annan glad överraskning. Han har sin egen kampstil fokuserad på magi och verkar bli en karaktär man verkligen måste möta flera gånger för att lära sig exakt var hans attacker träffar och hur uppföljningarna ser ut. Jag vill även slå ett slag för det lovande kontringssystemet Reversal Edge som löst baseras på sten-sax-påse. Där kontringar i Dead or Alive-serien tenderar att bli lite för lätta att utföra ibland, är detta ett mellanting mellan de mer avancerade system som bland annat senare Street Fighter erbjuder och just Dead or Alive. Reversal Edge är lätta att dra igång, men att gå vinnande ur dem är en helt annan best.

För att summera mina intryck så lovar det ändå gott. De båda singleplayerlägena har visserligen bara narrator istället för video i mellansekvenserna, men även en massa dialog. Det är dock fortfarande mer än de flesta spel erbjuder och det finns en hel del arbete lagt på detta. Och det är vad jag räknar med från denna serie. Spelsystemet känns också rappt och de högre trösklarna de senare spelen dragits med tycks ha hyvlats ner. Kort sagt är jag mer positivt inställd nu till Soul Calibur VI än jag var innan jag hade spelat det och nu har jag ännu en orsak att se fram emot oktober.