South of Midnight

I och med We Happy Few visade kanadensiska Compulsion Games att de har förmågan att skapa lika unika som otippade spelvärldar, vilket blev ett spel som knappt hann släppas innan Microsoft köpte upp studion. När Microsofts gaming-boss Phil Spencer för några år sedan sade att Compulsions kommande spel var den titel han personligen såg mest fram emot av allt Xbox Game Studios hade på gång, var det många som blev riktigt nyfikna - jag själv inkluderad.

När det under 2023 utannonserades att spelet heter South of Midnight och handlar om en fantasytolkning av den amerikanska södern, föll jag pladask på riktigt. Just den amerikanska södern ligger mig varmt om hjärtat och de senaste 20 åren har jag i princip varje år gjort minst en resa till de amerikanska Sydstaterna. Därför försökte jag hålla huvudet väldigt kallt när jag förra veckan äntligen skulle få chansen att prova South of Midnight, att ha för höga förväntningar brukar vara det säkraste sättet att bli besviken.

I den knappt två timmar långa del av spelet jag fick prova, kapitel tre, fick jag axla rollen som Hazel, och fick kliva rakt in i en fantasifull tolkning av något som för tankarna till Louisiana. Exakt vad hennes koppling till denna sällsamma värld får jag inte veta, men klart är att hon letar efter sin mor som hon skiljts ifrån under en storm, följer ett spöke kallat Mahalia för att få ledtrådar samt utforskar nyvunna Weaver-förmågor. Till sitt förfogande har Hazel initialt inte mycket mer trick i sin arsenal än ett dubbelhopp och en dash.

Det finns dock tre magiliknande funktioner, vilka dock främst visar sig vara användbara i strider, nämligen en förmåga att dra till sig fiender, knuffa dem och Weave, en sorts fastlåsningsmekanism. Men... när äventyret tar sin början för mig är det bara jag och Hazel som går på äventyr. Det skog- och träskliknande område jag befinner mig i lever visserligen tack vare massor av djur i periferin, men de är alla utsmyckning och inget som påverkar spelet.

South of Midnight visar sig snabbt vara betydligt mer av ett plattforms- och pusselspel än jag kanske hade räknat med. Överallt finns det hemligheter att hitta, vilket i denna version främst handlar om extra XP att levla upp Hazel med enligt ett klassiskt level-träd. Dessa syns som ett litet blått, skimrande moln och gömmer sig gärna bakom taggiga buskar, högt uppe i träd eller på någon enlig liten udde ute i ett träsk.

Det är hela tiden tydliga färgkodningar som visar vilken riktning du kan gå åt för att du ska slippa hoppa i blindo på platser som inte går att komma åt, och framför allt passagerna där det gäller att klättra uppåt känns förvånansvärt mycket som 3D-plattformsspel, medan de andra sektionerna snarare för tankarna spel som The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Undan för undan får Hazel fler egenskaper till sitt förfogande och snart kan hon även glidflyga i luften en liten bit samt väggspringa.

Men nu har jag fokuserat på det rent mekaniska i South of Midnight, vilket inte känns rättvist alls, för något som snabbt är uppenbart är att det här är ett spel där stämning, känsla och fantasi är det som prioriteras mest. Redan från de första stapplande stegen som Hazel står det klart att det här är ett direkt enastående vackert äventyr. Den typ av lummiga och jättelika skogar samt sumpmark har här överdrivits till något närmast sagoliknande och känns lika delar skrämmande och vackra. När en röd kvällssol liksom bryter igenom växtligheten får jag flera gånger stanna upp bara för att titta.

De gånger jag stöter på byggnader och liknande, så handlar det om enklare skjul och liknande, ofta byggda på träpålar. Här trängs inslag från cajun, amerikanska urinvånare, voodoo, afroamerikansk kultur och regionens folktro, och skapar tillsammans en värld jag helt enkelt aldrig sett i ett TV-spel förr, det är väl möjligen 2003 års Voodoo Vince jag kommer att tänka på. Allt ackompanjeras sedan av musik med drag av jazz, bluegrass och country - vilket tar upplevelsen till ytterligare en nivå.

Den lilla story jag får uppleva kretsar främst kring den jättelika och kulörta catfish vi fått se i trailers samt en person kallad Rhubarb. Jag väljer att vara ytlig med detta för att bespara er spoilers, men var beredd på att det snabbt blir betydligt mörkare berättande än man kan tro. Allt mynnar ut i en riktigt vemodigt pampig sista del, innan äventyret tar fart på riktigt - och mitt demo slutar.

Så finns det inga strider? Jodå, det gör det absolut. Men av vad jag fått se har South of Midnight inga fiender som kommer och attackerar dig kontinuerligt. Fienderna är på väl definierade platser, så du ska kunna välja om du är redo att ta dem an dem eller ej. Striderna är även på ett inhägnat område, så har du en gång börjat slåss så för du även slutföra dem.

Hazel har ett vanligt slag till sitt förfogande, samt de tre ovan nämnda magierna. Utan att vara något revolutionerande så har du här alla de funktioner du kan vänta dig som möjligheten att undvika inkommande attacker (och gör du det i rätt tid får motståndaren lite skada om du väljer den egenskapen i level-trädet), utföra combos, knuffa fiender, dra dem till dig och göra dem immobila en kort stund för att maxa skadan. Varje besegrad fiende kan du sedan utföra en "Untangle" på för att få tillbaka lite liv, och alla de strider jag tog del av hade även en omgång liv som kunde användas när det behövdes.

Fienderna är läckert designade och skrämmande mardrömsvarelser som går i rött och svart. Särskilt svåra att besegra var de ej, men det finns naturligtvis högre svårighetsgrader för den som önskar. Mitt intryck är dock att South of Midnight inte är ett spel som främst bygger på strider, utan tanken är att du ska pussla, äventyra, insupa story och förtrollas av vackra Sydstatsmiljöer - där striderna framför allt är till för att skapa spänning och variation.

Mitt första intryck av South of Midnight är i slutändan väldigt gott och jag förstår Phil Spencers hype. Det är verkligen något helt annat, ett äventyr för den som vill bli överraskad och se något nytt. Level-trädet verkar dock vara i minsta laget och striderna kan möjligen bli monotona. Å andra sidan ska spelet vara omkring 10-12 timmar långt, vilket betyder att varken level-träd eller fienderna lär hinna tjatas ut innan det är dags att ta farväl av Hazel och den sällsamma världen. Höga förhoppningar är ett säkert sätt att bli besviken, men efter att ha provspelat ser jag nu faktiskt nästan ännu mer fram emot det färdiga spelet i april.