Tänk dig Dispatch, men ta bort superhjältarna, den moderna storstaden, datorerna och headsetet och ersätt allting med ett gammalt kungarike, ett runt bord med ett gäng riddare och ungefär tusen miljarder gånger större risk att någon blir spetsad med ett svärd eller får skallen inslagen med en morgonstjärna. Där har du Sovereign Tower, ungefär. Det är i grund och botten samma idé: jag sitter bakom kulisserna, försöker placera rätt person på rätt plats och försöker samtidigt lära känna människorna jag har omkring mig, med skillnaden att det här inte handlar om att skicka ut superhjältar för att stoppa ett bankrån utan om att skicka en riddare som är livrädd för vatten för att korsa en flod, vilket ungefär motsvarar att sätta en flygrädd pilot på långdistansflygning och sedan bli förvånad när arbetsmiljön visar sig vara lite problematisk.
Berättelsen börjar med att jag, som nybliven och inte särskilt erfaren härskare, får ett kungarike i knät som redan verkar ha fler problem än vad en ensam människa rimligtvis borde behöva hantera. Det finns politiska intriger, konflikter, maktkamper, märkliga figurer och en hel del människor som verkar ha ganska starka åsikter om hur jag borde sköta mitt jobb, vilket är ungefär vad man kan förvänta sig när man blir kung utan att först ha fått gå någon form av introduktionskurs. Runt mig samlas riddare, adelsmän, magiker, lönnmördare och andra mer eller mindre pålitliga individer, alla med sina egna historier, relationer och små personliga egenheter. Det som först känns som en ganska lättsam berättelse om att försöka få ordning på ett kungarike börjar så småningom växa till något mörkare, där lojalitet, svek, makt och konsekvenserna av mina beslut får allt större betydelse. Och det är genom audienserna som mycket av det här berättas, där jag ena stunden sitter och lyssnar på någon bonde som har problem och i nästa sitter öga mot öga med en lönnmördare eller en monsterkung med ett svärd som ser ut att väga ungefär lika mycket som en mindre familjebil.
Sovereign Tower är egentligen ett ganska märkligt spel, men på det där sättet som gör att jag tycker om det. Det är rollspel, management och berättelsedrivet äventyr på samma gång och jag spelar någon slags medeltida dispatcher, där riddarna sitter samlade runt mitt bord och väntar på att jag ska bestämma vem som ska göra vad. Det låter kanske inte särskilt spännande och om någon hade beskrivit spelet för mig som "du är kung och gör scheman för riddare" hade jag förmodligen nickat artigt och sedan börjat tänka på något annat. Men det fungerar, mycket tack vare att riddarna faktiskt känns som människor och inte bara som siffror med rustning. Jag lär känna dem, förstår vad de är bra på, vad de är dåliga på och framför allt vilka de är, och ganska snart börjar jag fatta beslut utifrån vem jag faktiskt vill skicka iväg snarare än vem som råkar ha högst värden.
Det är också där jämförelsen med Dispatch blir som tydligast. Jag kan naturligtvis spela Sovereign Tower som ett traditionellt managementspel och sitta och stirra på statistik för att försöka skapa den perfekta gruppen, men då missar jag mycket av det som gör spelet roligt. För när jag väl börjar känna riddarna blir deras egenskaper betydligt mer intressanta än några staplar på skärmen. Jag vet vem som kommer att klaga, vem som kommer att bli förbannad om jag ger honom fel uppdrag, vem som helst undviker vissa situationer och vem som sannolikt kommer tillbaka från sitt äventyr med halva kroppen kvar och en berättelse som tar längre tid att berätta än själva uppdraget tog att genomföra. Det är lite som att vara chef på en väldigt dåligt organiserad arbetsplats där samtliga anställda bär rustning och har tillgång till svärd.
Du får träffa ett väldigt brett galleri med karaktärer under audienserna du håller.
Det gör också att misslyckanden faktiskt kan kännas. När en riddare misslyckas är det inte bara en siffra som går nedåt och det är inte bara ett uppdrag jag behöver göra om. Det är en person jag har spenderat tid med, någon vars relationer till de andra jag har börjat förstå och någon som jag faktiskt vill ska komma hem. Sovereign Tower ser dessutom ut som om det borde vara betydligt snällare än det faktiskt är. Den handritade estetiken, de färgglada figurerna och den allmänna sagobokskänslan får världen att framstå som nästan mysig, men bakom allt det där finns mord, katastrofer, svek och beslut där det ibland känns som att samtliga alternativ är dåliga och att mitt jobb som kung mest går ut på att välja vilket problem jag helst vill ha. Jag kan sitta och titta på en gulligt tecknad liten riddare och tänka att honom ska vi nog skicka iväg på ett trevligt litet äventyr, bara för att några minuter senare inse att jag i praktiken skickat honom rakt in i döden.
Sedan kommer tidsresorna och gör allting ännu mer intressant. När jag får möjlighet att vrida tillbaka tiden förändras förutsättningarna ganska rejält eftersom det inte bara fungerar som en vanlig omladdning efter att jag klantat mig. Jag tar med mig kunskapen från den tidigare tidslinjen och kan försöka förändra det som händer. Jag vet vad som kommer att ske medan alla andra fortfarande går omkring lyckligt ovetande, vilket skapar en ganska speciell känsla. Det är lite som att ha sett ett avsnitt av en serie i förväg och sedan sitta och försöka stoppa en karaktär från att öppna den där dörren som jag redan vet leder till fullständigt elände. Skillnaden är att jag den här gången faktiskt kan göra något åt saken, även om det sällan är så enkelt som att bara peka på rätt person och säga "gå inte dit".
Denna rackare bör man hantera med försiktighet.
Det finns dessutom en liten demon längst ner i det stora vita tornet som hanterar hela den här tidsresehistorien, vilket är ett ganska tydligt tecken på att jag kanske inte borde hålla på med det här. Det känns lite som att skriva under ett avtal med djävulen varje gång jag vrider tillbaka tiden och det verkar dessutom som att vissa av spelets karaktärer på något sätt börjar förstå att något är fel. Det finns människor som reagerar på mig på ett sätt som antyder att de vet mer än de borde och det ger tidsresorna en betydligt större betydelse än om det bara hade varit en vanlig "ångra"-knapp.
Här tycker jag samtidigt att Sovereign Tower ibland gör livet lite onödigt svårt. Vissa uppdrag kan vara ganska otydliga och ibland känns det mer som att jag ska gissa vad utvecklarna tänker än att jag faktiskt löser ett problem. Det kan absolut passa ett spel där mycket handlar om att lära sig hur världen fungerar, men det finns en gräns mellan att känna sig smart för att man lyckats förstå systemet och att känna sig smart för att man råkade trycka på rätt knapp. Jag vill känna att jag knäckte koden, inte att jag kastade tre dartpilar mot väggen och råkade träffa rätt.
Men när Sovereign Tower fungerar som bäst är det väldigt lätt att förlåta de där problemen. Dialogen är ofta rolig, persongalleriet är härligt märkligt och blandningen mellan management, rollspel och berättande fungerar bättre än jag hade väntat mig. Det finns en vilja här att få mig att faktiskt lära känna människorna jag arbetar med, snarare än att bara optimera dem, och det är precis därför Dispatch känns som den självklara jämförelsen. Det här är Dispatch på riddartiden, helt enkelt, fast med sämre arbetsmiljö, betydligt fler svärd och en arbetsgivare som uppenbarligen tycker att "hög risk för dödsfall" är en helt rimlig del av tjänstebeskrivningen.
På denna skärm ser man sina riddare rida ut på uppdrag och antingen återvända med fanan högt hållen eller möjligen, om det går rejält åt pipan, transporterade i en kista.
Sovereign Tower är inte perfekt. Vissa system hade kunnat förklaras bättre, vissa uppdrag känns mindre genomtänkta än andra och ibland får jag känslan av att spelet sitter inne på information som det hade varit trevligt om även jag fick ta del av. Men charmen väger upp mycket. Det är smart, roligt och framför allt väldigt lätt att fastna i, och jag gick in med tanken att spela ett mindre managementspel med fantasyinslag och slutade med att faktiskt bry mig om ett gäng medeltida dårar som jag själv skickat ut för att lösa problem som jag i flera fall sannolikt hade kunnat undvika om jag bara hade tänkt efter i ungefär tre sekunder. Det är väl egentligen det bästa betyget jag kan ge Sovereign Tower. Det är ett spel som lyckas få mig att bry mig om människor som inte finns på riktigt, samtidigt som det får mig att känna mig som världens sämsta chef. Och på något märkligt sätt är det väldigt underhållande.