Trots att jag är född sent 90-tal har jag haft nöjet att växa upp med Space Adventure Cobra animen och äger både den svenska och japanska versionen av den episka rymdoperan i hyllan. Således var det inte ett svårt beslut att fatta när frågan kom gällande vem som skulle vilja ta sig an och recensera Space Adventure Cobra: The Awakening. Ett spel som är utvecklat av den franska studion Magic Pockets och som adapterar de första tolv episoderna av 80-tals-animen och visar nu upp Cobra i en ny, modern tappning i spelformat, närmare bestämt ett plattformsspel.
Det är ett kärt återseende för ett gammalt fan som genast får det att klia i fingrarna efter ett maraton, men frågan är huruvida spelet håller oavsett den nostalgiska kärleken? Det återstår att se...
Ett kärt återseende för alla fans.
Som tidigare nämnt följer spelet de första tolv episoderna ur TV-serien. För den som är ny till både animen och mangan kretsar spelet kring Cobra - en man som i början av spelet har raderat minnet av sitt tidigare liv som rymdjägare. Men det förflutna har som vi alla vet en fantastisk förmåga att komma tillbaka och bita en i häcken, vilket givetvis även blir fallet för Cobra som så småningom återigen ramlar tillbaka till sin gamla bana som actionhjälte ute i rymden. Vid sin sida har han sin vackra medhjälperska till robot, även kallad Lady och sin ikoniska psychogun (eller psychopistol, som det så fint hette i den svenska dubbningen) som låter honom komma undan även i de mest tuffa situationerna. Vilket givetvis även blir fallet i Space Adventure Cobra: The Awakening.
Något jag tidigt upptäckte och uppskattade är att spelet använder sig av scenerna från TV-serien i olika cutscenes för att göra handlingen tydlig och utefter originalmaterialet. Det blir ett kärt återseende för någon som sett serien flertalet gånger, samtidigt som jag kan tänka mig att det gör det lättare för någon ny att förstå handlingen. Övergångarna är snygga, även om alla cutscenes är sämre i kvalitet i jämförelse till spelets grafik och dialoger. Däremot är det inte nödvändigtvis något negativt i mitt tycke, då scenerna är tagna från en serie från tidigt 80-tal och är således föråldrade helt naturligt.
Alla cutscenes kommer direkt från TV-serien.
I sin grund är det ett plattformsspel där syftet är att ta sig igenom olika banor, slåss mot fiender och bossar samt lösa enkla pussel. Spelmekaniken är simpel. Du springer, hoppar, slåss, klättrar, simmar och skjuter dig fram med din trogna pyschopistol för att ta dig från punkt A till punkt B. Fienderna följer samma mönster och erbjuder tyvärr inte en alltför stor variation. Vissa använder sig av närstrid med olika tillhyggen, andra av skjutvapen samtidigt som vissa skyddar sig själva med sköldar som du måste ta dig igenom först med hjälp av din revolver. Under tiden som det mesta vill döda dig, måste du hoppa mellan plattformar och undvika laserstrålar eller annat skojigt samt undanröja hot på vägen i form av fiender och slutligen bossar.
Under banans gång fanns det flertalet hemligheter och gömda skatter som man kunde hitta. I takt med att spelet avancerar, levlar du upp och blir starkare. Men genom att leta upp olika hemligheter och samla på sig undangömda skatter, påskyndar man processen avsevärt. Här gillade jag enormt att man fick en tydlig motivering till varför man borde återvända till gamla banor och hitta fler hemligheter, eftersom det i slutändan underlättade det fortsatta spelandet. Fortsatt är banorna varierande och följer även de seriens berättande till största del, samtidigt som man stundom stöter på olika men oftast relativt enkla pussel som gömmer en hemlighet eller två. Men trots en viss variation i miljöer, hade jag ändå önskat att spelet hade erbjudit en större variation sett till gameplay för att undvika att hamna i ett repetitivt och enformigt spelande i takt med att timmarna flyter på.
Musiken och miljöerna speglar TV-serien.
Tyvärr är kontrollen inte perfekt, vilket märks allt eftersom. Till att börja med använder du den vänstra styrspaken både till att sikta med dina vapen och att springa med. Såldes blir man begränsad i att både kunna springa och sikta samtidigt, vilket gör det betydligt svårare när mycket händer och man vill kunna göra båda samtidigt. Utöver det upplevde jag även spelet som aningen för nitiskt när man skulle hoppa från en avsats till en annan. En millimeter för kort och du ramlade ner, vilket stundom blev väldigt frustrerande. Däremot är jag aningen petig vid sistnämnda, då kontrollen i övrigt fungerade okej.
När det kommer till healthsystemet är jag tyvärr inte ett stort fan. Allt eftersom att man skadas förlorar man liv som endast kan återfås genom att dö eller samla på sig hjärtan från fienden. Till skillnad från många andra spel i genren, så återställs inte livet när du går in i en ny bana, möter en boss eller vid checkpoints. Det återfås inte heller kontinuerligt under tiden du befinner dig utanför strid. Eftersom du inte kan återfå liv utan att döda fiender, måste du helt enkelt vänta tills du dör eller tills du lyckas döda en fiende. På grund av detta så väljer jag flertalet gånger att bara hoppa till min död så att jag återfår mitt liv innan jag påbörjar en bossfight. För i slutändan finns det inga negativa konsekvenser av att jag dör, utan resulterar enbart i att jag återgår till en tidigare checkpoint med hela livet återställt.
Ett perfekt exempel på när det händer mycket.
Rent visuellt finns det saker jag gillar enormt och saker jag gillar mindre. Jag älskar att man använder sig av TV-serien i alla cutscenes samt att man bibehåller animekänslan i dialogerna. Däremot upplever jag att spelets grafik och stil i sin helhet inte får nörden inom mig att gå bananas. För att vara ett spel som så tydligt älskar grundmaterialet, tycker jag att det är synd att man inte tog vara vid tillfället och skapade en stil som gick mer åt animens håll än den stil de valde i slutändan. Visserligen är det inget fult spel, men jag upplevde det visuella som lite tråkigt - särskilt i jämförelse med alla cutscenes som har en tydlig charm.
Ljudmässigt märks det att man har tagit tillvara på seriens soundtrack. Det är igenkännande, nostalgiskt och passande till det visuella. Precis som serien är det väldigt jazzigt och charmigt, även om det stundom saknas lite större variation i längden. När det kommer till röstskådespelarna märks det dessvärre en större skillnad i kvalité. I början valde jag att ha den engelska dubbningen, vilket dessvärre upplevdes väldigt träigt. Där var jag tacksam för att det fanns möjlighet att byta till den japanska dubbningen, vilket var betydligt bättre i framförande och känsla. Visserligen var det svårare att hinna läsa all dialog, särskilt i kombination med att allt vill döda dig - men jag upplevde det som ett nödvändigt ont för upplevelsen. Däremot hade jag ju givetvis önskat den svenska dubbningen med Tomas Bolme i spetsen allra helst, om jag hade fått välja.
Man känner kärleken till grundmaterialet.
Space Adventure Cobra: The Awakening är ett mysigt, nostalgiskt plattformsspel som kommer att få många fans av animen att bli nöjda. Det är charmigt, kul och visar tydlig kärlek gentemot grundmaterialet. Däremot finns det saker som jag önskar att man hade ändrat eller gjort annorlunda, som att kunna springa och sikta samtidigt eller erbjuda mer variation sett till fiender och gameplay. Jag hade även önskat att man hade haft en annorlunda stil sett till spelet i sig självt, men det vägs upp avsevärt av att man använder sig så mycket av TV-seriens material så att jag till viss del förlåter det.
För att summera så tycker jag att det är ett bra spel som jag tror kan underhålla både fans av serien och fans av genren, även om det hade behövt finjusteras här och var. Framförallt är det ett spel som påminner om varför Cobra fortfarande är en så ikonisk och tidlös hjälte - även om jag personligen föredrar honom i ett anime-format. Så nu blir det helt enkelt dags för ett nytt maraton.