Förr i tiden var jag en arg gamer. En riktigt, riktigt arg gamer. Det spelade liksom ingen roll vilket spel jag lirade eller på vilket format. Om jag misslyckades med att tajma apjävelns hopp i Donkey Kong Country på SNES - blev jag arg. Om jag misslyckades med att klara en uppkörning i Gran Turismo på Playstation - blev jag arg. Och om något troll i mitt lag bestämde sig för att förstöra min fläckfria runda i Dota 2 då... kunde jag bli rasande.
När den här ilskan väl visar sitt råfula tryne brukar det tyvärr mynna ut i flygande plastdelar och genomträngande avgrundsvrål. En handkontroll spräcker TV-skärmen, en annan handkontroll får en enkelbiljett ut genom fönstret och ett nyinköpt tangentbord får smaka på lite knytnävshamrande värdigt Ivan Drago. Allt detta medan min ilskna serenad förstör mina grannars tysta tillvaro.
Just det där sista är av stor relevans inför den här recensionen. Det är nämligen så att jag har skövlat en hel del tangentbord under min spelkarriär. Det är ganska ofrånkomligt när man blir tvungen att byta tangentbord en gång varannan månad. Detta smått idiotiska beteende har dock varit en gnutta givande ändå. Jag känner att jag utan problem kan peka på ett speltangentbord i budgetklassen och säga: "Det där är ett bra tangentbord!" - vilket råkar vara just det jag fastslog efter en månad med Speedlinks speltangentbord Parthica Core.
Det första jag la märke till när jag öppnade förpackningen var designen. Parthica Core är inte ett särskilt vackert tangentbord. Med sina märkliga linjer och lite klumpiga form påminner det närmast om ett överflödigt tillbehör som kasserats från ett misslyckat NASA-projekt. Det hela blir inte bättre när man trycker in USB-sladden i datorn. Då lyser nästan hela tangentbordet upp i skarpa färger och förvandlar ditt rum till rena rama rejvfesten. I samma veva avslöjar skenet en mängd fula plastskarvar. Just det här tangentbordet skulle kunna vara ett måndagsexemplar men även om det vore det, måste jag ändå bekänna att designen är redigt oestetisk.
Designen går även hand i hand med byggkvalitén. Glöm aluminium och annat trevligt byggmaterial, här är det plast och (lite) gummi för hela slanten. Trots att det nu är plast (och lite gummi), skulle jag inte vilja gå så långt och påstå att byggkvalitén är usel för det. Det är den absolut inte. Byggkvalitén ligger någonstans mellan okej och bra. Klart över godkänt.
Hur är känslan då? Oväntat bra, faktiskt. Mycket bra, dessutom. Att skriva i ett ordbehandlingsprogram är som en dans på rosor och att koda funkar ypperligt. När det kommer till spel måste jag bekänna att jag är imponerad. Av någon anledning förväntade jag mig den där äckligt mossiga känslan som tangentbord i budgetklassen brukar ha... men här finns den inte. Efter många timmar med både Rise of the Tomb Raider och framför allt Overwatch, måste jag skriva att Parthica Core imponerar. Trots att jag saknar den där härliga feedbacken av ett mekaniskt tangentbord tycker jag ändå att känslan är ganska härlig.
Något som däremot är så långt ifrån härligt som man kan komma är den medföljande mjukvaran. Här har Speedlink verkligen tappat bollen. Inte bara tappat den, utan de har plockat upp bollen igen och skjutit den rakt in i sitt eget mål. Mjukvaran som Speedlink skeppar med Parthica Core är mest troligt den sämsta mjukvaran jag har någonsin sett i dessa sammanhang. Funktionaliteten är ytterst begränsad (du kan dock ställa in standardgrejer som responstid, pollinghastighet och kedjekombinationer), makroinställningarna för varje knapp hanteras på ett enerverande uselt sätt och gränssnittet påminner närmast om ett kolossalt misslyckat högstadieprojekt. Jag hade kunnat fortsätta spy ännu mer galla över detta men jag tror nog att den tredje meningen i det här stycket säger allt.
Trots usel mjukvara och gräslig design tycker jag ändå att Parthica är ett bra tangentbord, varken mer eller mindre. Den härliga känsla och låga prislappen gör definitivt Parthica Core till ett tangentbord att kika lite närmre på ifall man är ute efter ett speltangentbord i budgetklassen.