Spelögonblicken som chockerade Henric

Kefka förintar (nästan) världen i Final Fantasy VI
Efter att ha spelat Final Fantasy VII för första gången (tidigt 2016) bestämde jag mig illa kvickt för att även lira de andra spelen i serien. Jag hade ju inte spelat igenom något av dem och var lyckligtvis skonad från spoilers från samtliga titlar. Därför kom det som en enorm chock för mig när sexans stora elaking Kefka till synes uppfyllde sitt mål och blev härskare och på kuppen förintade världen. Ja, nästan i alla fall. För precis som spelet berättar blev världen aldrig sig lik efter att förstörde stora delar av den, inklusive flera städer och många djurarter. Den händelsen i sig var chockerande men vad som satte ännu djupare spår i mig var när Celes, som efter denna händelse blir fast på en ö med Cid som strax därefter avlider, väljer att begå självmord. Final Fantasy VI blev på så kort tid så oerhört mörkt att jag var tvungen att lägga mig i fosterställning och skrikgråta. Jag hade aldrig vågat tro att Square Enix vågade berätta en så pass vuxen berättelse som involverade både världens undergång och en protagonists försök till självmord. För egen del förändrade dessa händelser berättande i spelform helt för mig.

Sista mötet med Scarecrow i Batman: Arkham Asylum
På grund av Suicide Squad: Kill the Justice League har Rocksteady inte samma goda rykte om sig som de hade en gång i tiden. För trots sitt enorma snedsteg så kan ingen ta ifrån dem det faktum att de revolutionerade superhjältegenren i spelformat i och med Batman: Arkham Asylum. Batman hade misshandlats ordentligt i spelform och när jag upplevde det för första gången, 13 år gammal, var det med skräckblandad förtjusning. Precis som så många andra älskade jag spelet, men jag fann det också stundvis obehagligt. Den som var skyldig till detta var Scarecrow som med sitt gift skrämde mig ordentligt när han bland annat hoppade ur en liksäck och skrämde skiten (bokstavligen) ur mig. Det som däremot chockerade mig allra mest var när allt tycktes vara som vanligt och spelet börja hacka till och det frös helt för att sedan ta mig tillbaka till spelets öppningsscen. Jag var helt övertygad om att mina framsteg gått helt förlorade och att spelet hade börjat om från start igen. Jag minns till och med hur min kompis, som spelade spelet något år senare, ringde mig och sa att spelet var trasigt och att han fått stänga av det vid samma ställe flera gånger för att det frös sig. Rocksteady spelade oss ett rejält spratt som jag aldrig kommer glömma.

Cole Phelps spolas bort i L.A. Noire
Ett av mina favoritspel någonsin stavas L.A. Noire som förtrollade mig fullständigt för snart 15 år sedan. För egen del var det otroligt spännande att få följa den före detta krigsveteranen Cole Phelps som började som en enkel konstapel som sedan befordrades till att utreda mordutredningar, samtidigt som han förstör sitt privatliv. Phelps var för mig en otroligt välskriven karaktär som i grund och botten var genomgod men som ändå bedrog sin fru som definitivt fick mig som spelare att ändra uppfattning om honom. Ändå blev jag så fullkomligt bestört när han i slutet av spelet offrade sitt liv för att rädda Elsa och Kelso. Jag vågade aldrig tro att han skulle svepa med den våldsamma forsen av vatten och drunkna. Hans ''goodbye'' sved något fruktansvärt och till en början kunde jag inte själv tro att det var sant och hoppades in i det sista att han skulle överleva. Sällan har spelutvecklare lyckats skapat en berättelse där vi får följa en karaktär över många år och se den gå igenom livets prövningar för att sedan tvingas säga farväl till den på det mest vidriga tänkbara sättet.

Desmonds uppoffring i Assassin's Creed III
Under de första åren av Ubisofts hyllade spelserie Assassin's Creed fick vi spela som flertalet olika assassiner. Gemensamt för alla dessa var att vi följde protagonisten Desmond Miles från nutiden och enligt mig själv antog jag att han var klistret som höll hela spelserien ihop. Det visade sig dock att jag hade så oerhört fel när Ubisoft valde att avsluta hans liv i slutet av Assassin's Creed III där han offrade sitt liv för att rädda jorden, men samtidigt befria den människohatande guden Juno. Jag var kanske naiv som trodde att Desmond var seriens självklara protagonist som alltid skulle återvända då varje spel gav oss nya svar (och frågor) på dagens enigmas. För jag hade aldrig räknat med att Ubisoft skulle bestämma sig för att gå en helt annan väg och mer fokusera på förfädrarnas berättelse och mycket mindre på nutidens karaktärer. Jag blev helt tagen på sängen när Desmond raderades från Assassin's Creeds DNA och där och då hade vi ingen aning i vilken riktning serien nu skulle ta.

Kepstjuven i Super Mario 64
Super Mario 64 är ett av de tidigaste spelminnena jag har och förmodligen beror det på att jag spelade mängder av det som liten. Jag kan inte ha varit mer än sex år eller så när jag började spela det och har idag massvis med minnen från det. Inget av dem har dock etsat sig fast som den där förbannade apan som stal min kepa. Jag minns att han tog beslag på den i flera dagar, och fattade inte hur det var möjligt. Jag tog för givet att Mario skulle återfå sin huvudbonad när man lämnade nivån, men icke. Kepsen var borta och jag var så paff över det. För ett tag trodde jag att den var borta för evigt och jag jagade honom i flera dagar men kunde aldrig få tag på den tills den dag jag faktiskt gjorde det. Jag ville slå sönder apan fullständigt för den smärta han åsamkat mig och sen den dagen slutade jag ha ångest över att ha kastat pingvinungen över kanten till en säker död.