Spider-Man 2

Efter att både filmen Spider-Man och spelet med samma namn blivit succéer var det fullständigt givet att det skulle komma uppföljare i båda fallen. Så nu har filmen Spider-Man 2 haft premiär och nu kommer ytterst vältajmat även spelet med samma namn. Dessvärre lite för vältajmat visade det sig efter några sena nätter med Peter Parker och hans milt sagt annorlunda liv. Spider-Man 2 är nämligen inte ett helt färdigt spel.

Det första spelet var en skön blandning av action och en viss frihet med nätsvingande mellan skyskraporna. För att dryga ut storyn lite fanns flera kända skurkar från Spindelmannens sköna värld och slagsmålen var skönt koreograferade. Allt detta finns det betydligt mer av i Spider-Man 2 och meriterade utvecklarna Treyarch har sneglat rejält på True Crime samt de senare Grand Theft Auto-spelen i sin strävan att skapa en riktig Spindelmannensimulator.

Det sistnämnda känns som ett ganska bra val och hela systemet med slumpmässiga brott från True Crime finns med. Det innebär att man plötsligt kan få höra någon ropa på hjälp när man svingar mellan skyskraporna och då är det bara att släppa det man har för händerna medan man räddar den nödställde personen. Dessvärre används dessa slumpmässiga brott som spelutfyllnad för att ge spelet en längre livslängd, men jag återkommer till det senare.

Spider-Man 2 baseras som sagt på filmen med samma namn och det ger en viss grundstory att följa. Skurk är vetenskapsmannen Otto Octavius som med sina långa, rörliga armar har en oerhörd styrka och kan klättra omkring fritt utanpå byggnader. Dr. Octopus - som han kallas - har drabbats av en olycka som gör att han lider av riktigt svår personlighetsklyvning och han måste därför bekämpas av vår käre kvartersspindel. Spindelmannen själv har dock börjat tvivla på att det här med att vara superhjälte verkligen är något han vill fortsätta att syssla med, och har dessutom problem med sin stora kärlek, Mary Jane, som fått ögon för en annan man.

Till skillnad från hur det brukar fungera i spel så får man faktiskt spela och uppleva all olycka ur Peter Parkers ögon denna gång. Normalt är det mellansekvenser när ett par grälar eller en avgörande händelse sker men här måste man faktiskt påverka allt själv. Vill man tjäna pengar får man leverera lite pizza eller sälja bilder åt den extremt gnidige redaktören Jonah J. Jameson. Allt det här är givetvis positivt och både Toby McGuire och Kirsten Dunst repriserar rollerna som Peter Parker och Mary Jane Watson från filmen. Precis som sig bör utspelas spelet i New York där en miniatyrversion av Manhattan återskapats. Även om den inte är 100%-igt likadan som sin verkliga förlaga så är det underhållande att springa i Central Park, sitta högst uppe på Empire State Building eller göra ett besök vid Frihetsgudinnan. Runt om i stan finns också drygt 200 frågetecken utplacerade där man får diverse ledtrådar om det mesta.

Som jag nämnde fanns det andra ondingar än filmskurken Gröna Trollet i föregångaren, och givetvis är det inte sämre i det här spelet. Black Cat dyker upp, liksom Rhino och Mysterio samt några fler bekanta ansikten. De fyller ingen speciell roll i storyn, men jösses vilka serietidningsvibbar man får av att sitta på en skyskrapa och snacka med dödsläckra Black Cat (gå dö Catwoman) eller när man tampas med urstarke men stendumme Rhino komplett med ideliga spydiga kommentarer från Spindelmannen.

Så långt är allt väl och det mesta är upplagt för ett superspel där man verkligen får leva Spindelmannen på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt. Ja, ni anar vart jag vill komma - så är nämligen inte fallet med spelet - så vad är egentligen felet? Spider-Man 2 är en produkt som inte alls känns färdig, föremål hoppar fram vid horisonten och en rad andra grafiska missar stör helhetsintrycket, figurer man pratar med är helt oanimerade, kontrollen är inte riktigt genomtänkt samt att det finns alldeles för få typer av slumpmässiga brott för att det ska vara underhållande.

Största problemet av ovanstående är den bångstyriga kontrollen som inte alls är särskilt genomtänkt. Efter otaliga sömnlösa nätter och faktiskt hela dygn slitandes med Ninja Gaiden vet jag att ett spel med riktigt genomtänkt kontroll kan vara både intuitiv men ändå avancerad. När jag missar ett viktigt hopp eller blir slagen i bakhuvudet av en buse känns det aldrig som att det är mitt fel, utan den sladdriga kontrollen och samma sak när jag skuttar mellan skyskrapor och plötsligt tar sats och hoppar åt ett helt annat håll än det. Tankarna far åt de senare Tomb Raider-spelen där Lara Croft med glädje tar sats och slänger sig ned i ett stup, springer in i väggar och annat till följd av ett riktigt bångstyrigt kontrollschema. Med detta sagt skall det dock poängteras att man faktiskt får hyfsad kontroll över Spindelmannen till slut, men att det aldrig fungerar så bra som det borde och att det alltid krävs alldeles för många knapptryck för saker som borde gå att lösa betydligt enklare.

Slagsmålen är inte heller de lika underhållande som i föregångaren och att göra slagkombinationer är inte längre något som kräver fingerfärdighet utan bara knapptryckande. Vill man göra läckra combos är det bara att glömma. Det är som om en massa attacker lagts in i spelet, utan att utvecklarna tänkt sig att de ska gå att använda tillsammans. Särskilt dåliga är luftstriderna där man boxar upp en person i luften för att därefter dela ut smisk. Man liksom fastnar boxandes på sitt offer utan att denne rör sig eller man själv behöver göra annat än att pumpa på slagknappen. Positivt är dock spindelsinnet som implementerats på ett bra sätt i spelet. Dels kan man sakta ned spelet i ultrarapid så man i lugn och ro kan planera för hur man ska göra när man spöar alla ondingar, men framför allt blinkar det till på samma sätt som i serietidningen ovanför Spindelmannens huvud när något håller på att hända. Då kan man med ett snabbt tryck på en knapp undkomma den attack som är på väg, oavsett vem som utför den och varifrån den än kommer. Särskilt bra är den när man sitter på ett stulet fordon och bankar på taket och de inne bilen försöker skjuta spindeln. Ett snabbt tryck och man är ur vägen, långt innan kulorna träffar.

Näst största problemet är tempot i storyn som helt dränks i alla slumpmässiga brott man måste lösa. Istället för att vara en kul grej förvandlas de till ett måste i jakten på något som kallas hjältepoäng. Spelet är uppdelat i kapitel och för att ta sig vidare måste man hela tiden uppfylla en rad kriterier. Ett av dessa är oftast av typen: "Leverera foton till tidningen Daily Bugle", "Åk hem till faster May" eller "Ta dig till platsen X så snart som möjligt". Ett annat kriterium brukar kunna vara att man ska köpa en ny spindelfärdighet för att därmed lära sig en ny nödvändig manöver. Det sistnämnda är dock oftast dessa nämnda hjältepoäng. Man har inget annat val än att svinga runt i stan och lösa repetitiva brott. Jag vet inte hur många rån mot värdetransporter jag förhindrat, hur många personer jag fört till sjukhus eller hur många människor hängande nedför en skyskrapa som jag fångat i sista sekund. Det finns drygt fem brott av den typen och efter att ha gjort vart och ett mer än tio gånger blir det direkt tråkigt. Att utföra detta struntgöra istället för att följa storyn resulterar givetvis också i att man tappar tråden och glömmer vad som egentligen hände sist.

Därefter finns en rad småproblem som tillsammans bidrar till att sänka spelglädjen i spelet. Bland annat så lämnar spelets röstskådespelare, minus Toby och Dunst, mycket i övrigt att önska och den ofta välskrivna dialogen läses upp på samma sätt som när man hade teaterföreställningar på roliga timmen på mellanstadiet. Lägg till detta att de flesta bipersoner är totalt oanimerade och helt stela. Tänk er att tala med en fullständigt förskräckt kvinna som gapar ut att en man håller på att dö, för han hänger nedför en skyskrapa och tappar när som helst taget - men med munnen helt stängd, ögonen orörliga och utan att röra på kroppen överhuvudtaget. Det går bara inte, det blir ingen känsla alls. Helt obegripligt, sådant var knappt godkänt ens under PSOne/Saturn-tiden.

Stundtals har jag riktigt roligt med Peter Parker och hans bisarra liv. Jag träffar Mary Jane i Kirsten Dunsts tappning, jag levererar pizzor, tar foton från Chrysler Building, slänger mig 300 meter handlöst nedför Broadway för att strax ovanför marken fångas upp med lite välriktad spindelväv och slåss mot en hel radda superskurkar. Men mellan allt detta roliga störs jag ideligen av en bristande spelkontroll, en hel del utfyllnad i form av tråkiga slumpmässiga brott och tampas med en stundtals jobbig kamera som visar exakt allt ur fel vinkel. Hade detta fått utvecklas någon månad till, haft lite mer finslipning hade det troligtvis varit två pinnar upp på betygskalan. Hoppas verkligen Treyarch för förtroendet att göra även nästa spindelspel och att de då får all den utvecklingstid som behövs för att realisera alla goda idéer de uppenbarligen har. Nu sitter jag med ett spel som känns ofärdigt, småirriterande och jag ser en massa skön potential till stor del ha gått förlorad.