Spider-Man 3: The Game

Det är lätt att se hur utvecklarna Treyarch tänkt inför Spider-Man 3. De har tagit friheten från del två och mångdubblat den, de har utökat storleken på Manhattan ordentligt, de har lagt till större antal olika sidohistorier än tidigare samt att det nu även finns betydligt fler uppdrag att utföra. Större och mer är alltså nyckelorden, men till min förfäran inser jag att spelbarheten tycks ha glömts bort helt och hållet.

Den som har spelat Real Time Worlds populära Crackdown kommer uppleva Spider-Man 3 som en rejäl tidsresa. Bakåt. För så snart man greppat handkontrollen, gjort det enkla startuppdraget och svingat runt på Manhattans gator en stund inser man att det mesta faktiskt är sig likt från föregångaren. Alldeles för likt. Det är som att Treyarch fullständigt ignorerat att spelets slagsmålssystem är helt föråldrat, att kameran alltför ofta skymmer viktiga detaljer samt att interaktiviteten med omgivningarna inte sträcker sig längre än att man kan sparka sönder parkbänkar. Oacceptabelt, inte minst med tanke på att detta är Spindelmannens debut i nästa generation.

I denna oväntat primitiva värld finns det inte mindre än tio olika historier att följa men den som helst av allt vill ta foton som avslöjar korrupta poliser för tidningen Daily Bugles räkning eller bara spöa väskryckare kan göra det. Genom ett tryck på Back-knappen får du fram en av spelhistoriens häftigaste kartor, ett superdetaljerat tredimensionellt Manhattan i miniatyr, där du kan se allt som finns utmarkerat att göra. Har du svårt med navigeringen kan du enkelt välja din destination, varpå du sedan får en pil som leder dig till ditt tilltänkta mål.

Det finns som sagt tio olika historier att följa i Spider-Man 3 och vill du fokusera på att besegra Sandman eller försöka få Harry Osborn, son till Norman Osborn (Gröna trollet), att förstå att du inte orsakade hans fars död kan du ganska ostört pyssla med just detta. Utöver dessa uppenbara skurkar från filmen finns även diverse gästspel såsom Scorpion och även Lizard. Dessutom har du ju alltid frugan, Mary-Jane, som behöver barnvaktas mer än vilken normal 3-åring som helst.

För att få rum med alla dessa sidohistorier har Treyarch byggt ut världen ordentligt och den är faktiskt betydligt större än vad det kanske först verkar som. Största skillnaden är att det nu finns ett fullskaligt tunnelbanenät att utforska bland mängder av ljusskygga varelser samt dessutom kloaker där, tja, ännu mera ljusskygga varelser huserar. Utöver detta kan man också nyttja byggnader till annat än att fästa nät i medan man svingar omkring. I väldigt många av dem kan man nämligen gå in vilket gör att det finns praktiskt taget hur mycket ytor som helst att utforska.

Allt det låter kanske imponerande, men faller på att spelet tekniskt är så oerhört primitivt. På typiska filmlicensspelspremisser (ett ord att använda nästa gång du spelar Hänga gubbe?) har spelets grundidé anpassats efter minsta gemensamma nämnare, vilket är gamla trotjänaren Playstation 2 (separat recension senare). Därefter har utökade texturer, detaljer och liknande lagts till de betydligt kraftfullare formaten PC, Playstation 3 och Xbox 360.

Det har resulterat i ett spel där man svingar omkring i ett New York vars hus nästan uteslutande består av perfekta rektangulära objekt med lite texturer samt praktiskt taget folktomma gator och parker. Dessutom är ljuseffekterna väldigt sparsmakade, alla ansikten ser ut att vara gjorda av modellera och skärmuppdateringen väldigt tveksam. Det är så illa att jag faktiskt inte ens kan dela ut betyget godkänt för grafiken.

Jag vet att jag ovan skrev att allt var som förut. Det är en liten sanning med modifikation, för även om man snabbt blir varm i kläderna och lätt svingar iväg om man spelat föregångarna så finns ändå några genomtänkta funktioner värda att nämna. Främst vill jag slå ett slag för spindelsinnet som äntligen känns som ett naturligt övertag för Spindelmannen. Genom att trycka in den vänstra avtryckarknappen kan man på bästa Max Payne-manér sakta ned tiden. Attackerar någon dig då tiden går i ultrarapid undviker Spindelmannen detta automatiskt och en ikon visar vilken knapp du ska trycka på för en riktigt grym kontring. En annan fördel är att man genom att trycka ned den vänstra analogspaken ser alla faror som röda medan allt annat blir grått. Det fungerar även genom väggar och gör att man enkelt kan förstå vad man bör göra härnäst.

Men förutom att svinga mellan skyskrapor kommer du spendera din mesta tid med att slåss. Och dessa slagsmål är otvivelaktigt spelets största brist. De är nämligen helt befriade från finesser och med styltiga knappkombinationer slår du ned det som kommer i din väg. Enda gången slagsmålen lyfter är när man svidar om till den svarta dräkten då Spindelmannen blir lite argare och lite elakare. Visserligen lär man sig nya attacker allt eftersom, men den som spelat Crackdown och har dess nivåsystem i färskt minne kommer att uppleva Spider-Man 3 som rysligt primitivt. Vad man än lär sig så går det aldrig att uppfinna sina egna tekniker, utan ett ihärdigt pumpande på slagknapparna är vad som lönar sig i slutändan.

Nej, tyvärr Peter Parker. Jag har läst nästan allt värt att läsas som handlat om dig, jag har sett den gamla TV-serien, den nya tecknade serien och jag har avnjutit filmerna om dig. Och det mesta har faktiskt varit bra. Men dina spel har nästan uteslutande varit medelmåttiga som bäst och Spider-Man 3 gör inget som helst för att förändra på det faktumet. Treyarch har tagit ett i grunden ganska mediokert spel och förstärkt det på precis alla punkter utom att göra det roligare. Men att äta grus blir inte godare för att man får större portioner. Spider-Man 3 är helt enkelt inte särskilt skoj att spela och det kan inga kvantiteter i världen ändra på.