Spider-Man: Friend or Foe

I somras gjorde filmen Spider-Man 3 rent hus på biografer runt om i Sverige och spelet baserat på filmen blev en dundersuccé, trots att det var ganska tveksamt rent kvalitetsmässigt. Men den gamle Kvartsspindeln är het, helt klart, och nu går det återigen reklam för filmen Spider-Man 3 på TV i samband med att den nyss kommit på DVD.

Activision är inte dummare än att de vet allt det här och påbörjade därför tidigare utvecklingen av Spider-Man: Friend or Foe för att ha ett Spindelmannen-lir ute lagom till årets julhandel och DVD-utgåvan av Spider-Man 3. Spelet kretsar kring ett antal kometer som smaskar ned på Jordens yta vilket får kriminaliteten att raka i höjden. Skurkar som Octopus och gamle Green Goblin är naturligtvis med på noterna och förser sig med mer kraft.

Vad de och alla missar är att de Phantoms som kommer med kometerna tycks ha en egen agenda och hela världen är i fara. Och utan en värld att vara ond i fyller superskurkarna heller inget syfte och efter att ha bankat lite vett i dem teamar de upp med Spidde. Ett i grunden ganska intressant koncept som dock mynnat ut i ett alltför tråkigt spel.

Spindelmannen och en medhjälpare får naturligtvis i uppdrag att ställa allt till rätta igen i ett spel som allvarligt riskerar att slita ut din X-knapp. Hela grejen med spelet är naturligtvis att slåss. Mycket. Spindelmannen kan av oklar anledning inte alls klättra på väggar utan håller sig snällt på små smala snitslade banor och vore det inte för att man kunde näta till fienden i striderna skulle han ha kunnat varit vem som helst.

Hela grejen med systemet med en medhjälpare är att man såklart ska spela det med en kompis. Utan en polare får man själv byta roller titt som tätt för att dänga allt bus genom att frenetiskt hamra på X-knappen. Visst finns lite pliktskyldiga varianter på slagcombos, men ärligt talat är det inget som gör någon som helst skillnad.

Spider-Man: Friend or Foe är nämligen nästan helt utan utmaning och vad fienden än pysslar med så inte är det motstånd i alla fall. Att man i det läget kan uppgradera sin figur med nya förmågor känns nästan mest som ett skämt. Behöver jag verkligen göra spelet ännu lättare? Och varför i hela fridens namn finns inga svårighetsgrader i spelet?

Nåja, slentriandödande av figurer är ju ingenting nytt och jag har spelat sämre spel än Spider-Man: Friend or Foe. Men det är verkligen menlöst. Det är inte kul någonstans och förutom någon enstaka boss som kräver lite hjärnverksamhet så är det ett alldeles fantastisk trött spel. Dessutom går kameran inte att justera så bered dig på att försvinna från skärmen med jämna mellan rum och att inte alltid få se det du faktiskt vill se i bild, trots att man av gammal vana då och då försöker styra kameran med den högra analogspaken bara för att det ju brukar vara så.

Lägger man till detta lite mer slarv som den gamla fällan att man måste lira igenom storyn för att kunna avnjuta ordentligt av multiplayer (vilket dock suger så det vill man ändå inte spela), att Wii-moten i Wii-versionen har fått menlösa funktioner som att skaka Nunchuken för att byta figur och att alla de hemliga objekt som ger belöningar samt Achievements (Xbox 360-versionen) ligger helt öppet så förstår du kanske att detta verkligen inte är bra.

Nej, man ska nog vara ett väldigt litet barn som är väldigt förtjust i Spindelmannen för att alls kunna uppskatta Spider-Man: Friend or Foe. Det är ett mycket oengagerat äventyr som i praktiken består av anstormande fiender som dödas genom hamrande på X-knappen. Mellan varven får man byta figur, vilket egentligen inte påverkar annat än utseendet på superattackerna utan pumpandet på X fortsätter. Nej, det här är inte godkänt, utan ett billigt försök att slå mynt på populära figurer. Något som i längden riskerar att skada varumärket Spider-Man snarare än stärka det. För vem vågar lägga 600 kronor på nästa riktiga Spider-Man-spel efter att ha köpt detta?