Spider-Man: Web of Shadows

Hela konceptet började på allvar för sex år sedan. År 2002 släpptes Spider-Man: The Movie till förra generationens konsoler. Ett öppet Manhattan dukades upp, där man kunde klä sig själv i rollen som världens coolaste spindel. Sen så rullade det igång ordentligt. De obligatoriska uppföljarna för varje Tobey Maguire-film släpptes. Spel som jag gillade i smyg för friheten och nätsvingandet. Trots att de i ärlighetens namn var ganska mediokra. Enahanda strider och långtråkiga uppdrag gjorde att man ändå tröttnade ganska omgående. Därför var det inte direkt med några erotiska föreställningar jag snurrade igång nya Spider-Man: Web of Shadows.

Med det i bakhuvudet blir jag överraskad över hur pass lovande Spider-Man: Web of Shadows kickar igång. Kameran sveper över en tungsint Spidde som långsamt vandrar tvärs över taket på en Manhattan-skrapa. Kulorna viner runt vår hjälte, ett flygskepp kraschar in i byggnaden och exploderar, skurkarna är
överallt. Samtidigt som den lugna, ljuva musiken skapar en underlig, men mäktig, kontrast. Det ger det första intrycket av att vara ambitiöst och episkt. Och då ska ni veta att det är få saker jag går igång så hårt på som episka upplevelser. Så de från början krassa förväntningarna övergår i denna stund till försiktig upphetsning.

Till att börja med så har Treyarch inte behövt rätta sig efter någon filmlicens med Web of Shadows. Det är en sprojlans unik historia innehållandes tonvis av karaktärer från Marvel-universumet. Venom, Luke Cage, Moon Knight, Vulture, Wolverine och Kingpin inkluderade. Den första Spider-Man allierar sig med är Luke Cage, ruskigt stor man och vandrande kärnkraftverk.

Uppdragen man inledningsvis får av Cage är mestadels inriktade på att lära sig spelkontrollen och det nya fightingsystemet. Där tidigare Spider-Man-spel hade ett fightingsystem grundare än en liten skogsbäck, kan Spider-Man: Web of Shadows åtminstone liknas vid en insjö av medelstor karaktär. Lite uppvärmningsuppdrag för att bekanta sig med spelkontrollen är därmed berättigade.

Man har tillgång till både den röda och svarta versionen av Spider-Man redan från början. Ett litet knapptryck på vänster styrspak och vips! Färgen ändras. Behändigt. Varje kostym har sina speciella förmågor och fördelar. Den röda gör Spidde smidig och kvick, medans den svarta fokuserar på rå, brutal styrka. Till exempel så kan Spidde med enkelhet grabba tag i bilar, rycka upp och slänga iväg (förslagsvis på någon elaking) när han bär den svarta dräkten.

Ju mer skurkar man spöar, desto mer fightingtekniker får man råd att låsa upp. Två dräkter och flera kategorier för båda (luftattack, markattack, väggattack, nätattack och specialattack) innebär att fighterna är betydligt mer varierande och underhållande än tidigare. Att dessutom kunna tackla markmotståndare med en redig svingspark samtidigt som jag sveper genom Manhattan i luften, gör att min hjärna gång på gång skriker "OHH YEAH, STRIIIIIKE". Oerhört tillfredställande. Varje gång.

Men allt är inte frid och fröjd. Barnsjukdomar som en något ojämn spelkontroll och kamera är fortfarande ett störigt bihang. Svingandes i luften fungerar kameran bra. I många fall även på marken, men ändå något sämre. Värst är det när man ska byta färdrutt från marken till en vägg. Då går kameran allt för ofta helt loco, och man finner sig själv springa med pannan mot asfalten istället för mot skyn. Jag förstår även att en del kommer att tröttna på spelets repetitivitet.

För det är väldigt mycket av samma sak. Svinga, slåss. Svinga, slåss. Och så vidare. I och för sig bygger nästan varenda spel på att repetera handlingar. Eftersom jag diggar det nya fightingsystemet och friheten i nätsvingandet, är det inget jag störs nämnvärt på. Det är så pass tillfredställande att det utgör en solid grund för spelet.

Spider-Man: Web of Shadows är aningen ojämnt även på det visuella planet. Framförallt så lämnar de flesta karaktärsmodeller en del att önska. Staden är dock fullt godkänd, och Spidde himself är ruskigt läckert animerad. Han bjuder på frivolter, barrel-rolls, viga undanmanövrar och schyssta slagsmålsscener. Synd bara att vår hjälte har begåvats med världens jobbigaste tonårsröst. Typ, Sonic i Sonic Heroes-jobbig. Vill helst av allt trycka ner ett exemplar av Littlest Pet Shop i truten på honom.

Förutom de ordinära uppdragen finns det även annat att göra i Manhattan. Som att samla utspridda spindel-symboler. De är många i antal och Treyarch har förklarat att målet med samlandet är att efter man hittat en symbol, så ska man kunna se nästa från samma punkt. Tanken bakom det här är naturligtvis att man ska känna "bara en till, oj, där är nästa, bara en till". Visst lyckas det. Förutom ren samlarmani så finns det även en praktiskt anledning att leta spindlar. Man stiger nämligen i level, vilket gör Spidde starkare och snabbare.

Brott som inte har med huvuduppdragen pågår också ständigt på Manhattans många gator. Det är upp till dig om du vill ta hand om den allmänna kriminaliteten eller inte. Det skapar i vilket fall liv och rörelse. En livsgnista som fattats i tidigare Spider-Man-spel.

De som har spelat de tidigare filmlicensspelen kommer att känna igen sig i mycket. Det är trots allt samma, gamla Manhattan och samma, gamla svingande. Innovationsmetern flyger väl inte direkt upp i taket. Men Spider-Man: Web of Shadows bjuder likväl på en handfull hårdkokt och kvalitativ serieaction.