Spiritfarer

Döden förekommer ofta i spelvärlden, oavsett vilken titel du väljer att lira. Ena stunden förpassar vi, som exempel, ondskefulla demoner till efterlivet i Doom Eternal för att i nästa motvilligt mala ner civila spelkaraktärer i remaken av Call of Duty: Modern Warfare 2. Allas vår Link från Zelda-serien har därtill otaliga Moblin-bortfall på sitt samvete och Mario är inte mycket bättre han med tanke på mängden Goombas som stampats ihjäl av den lönnfeta rörmokaren i fråga. Döden är nämligen, som sagt, en vanlig komponent i dagens spelklimat, men då vi för det mesta axlar rollen som hjälten, där dödandet är ett ont måste i kampen mot rättvisa och fred, tänker vi sällan på vad vi gör och vad döden i sig innebär. I indiespelet Spiritfarer är det precis tvärtom då acceptansen av det oundvikliga står i fokus samtidigt som mänskliga öden och livfulla karaktärer färglägger ett av året absolut mest minnesvärda upplevelser.

Din resa börjar när färjkarlen Charon väljer att kasta in handduken och därmed lägger karriären som dödens personliga chaufför på hyllan. Du hamnar i skuggan av detta beslut i skorna på den unga flickan Stella som tillsammans med dennes katt (Daffodil) nu måste axla rollen som färjeman och i förläggningen hjälpa förlorade själar att kunna gå vidare till efterlivet. Premissen må sedan låta extremt tunggrodd och Bergman-aktigt mörkt, men Spritfarer är på det stora hela faktiskt den raka motsatsen med sina starka färgval, handmålade grafik och upplyftande berättande som snarare värmer själen istället för att tynga ner den. Visst, du kommer förmodligen fälla en och en annan tår emellanåt när en av dina kompanjoner beslutar sig att gå vidare in i det okända, men vägen dit är många gånger fylld av glädje, insikt och upplyftande medmänsklighet.

Spelmässigt så utspelar sig Spritfarer likt ett Management-lir där likheter med Animal Crossing och Harvest Moon är lätta att finna, även om överskådligheten med ett fågelperspektiv här har bytts ut mot en mer närgående sidovy i två dimensioner. Du basar dessutom över en stor båt istället för en liten ö/bondgård, och du måste ombord på detta fartyg odla grönsaker, laga mat till dina passagerare och fixa praktiska boendelösningar samtidigt som du ständigt är på jakt efter mer tillgångar och eftertraktade material. Själva spelandet kan sedan bli rätt monotont och slentrianmässigt då och då, precis som i ovannämnda konkurrenter, men det är samtidigt aldrig tråkigt då du alltid känner att du är ett ynka steg ifrån att göra ett större framsteg som öppnar upp nya resvägar och färska dialoger med dina medresenärer

Tro förresten inte att du kommer kunna segla igenom detta mysiga indielir på någon enstaka natt. För detta är ett mastigt äventyr att bemästra, och personligen är jag nog uppe i runt 25-30 timmar utan att ha sett eftertexterna ännu. Tempot blir förvisso lite lidande av denna utdragna speltid, och att behöva tänka på material och tillgångar när man mest vill uppleva nästa del i berättelsen kan vara frustrerande när känslorna slår i taket. Överlag lyckas man dock hålla storyn och spelbarheten tämligen balanserade med varandra, och då helheten är så pass briljant är det egentligen just detta som är den största brasklappen att ha i åtanke innan man ger sig ut på de böljande vågorna på egen hand.

Kärnan i Spiritfarer ligger nämligen inte på det spelmekaniska i sig utan det är uppenbart att man mest av allt vi belysa den mysiga stämningen och de livfulla karaktärerna du möter på din resa. Även om Stella sedan figurerar som en människa så porträtteras alla andra större roller i denna sagodoftande teaterföreställning i form av djur, och alla har dessutom en unik personlighet som matchar deras animaliska avbilder där allt från försynta igelkottar blandas med charmerande lejon och hoppfulla grodor. Dessa pälsklädda varelser andas sedan verkligen av liv och passion i såväl dialog som i animationerna, och det är uppenbart att utvecklarna både kan måla med stora drag för att dra berättelsen framåt, likväl som att de mästerligt lyckats bränner av mer subtila känsloyttringar via raffinerade ansiktsdrag, gestikulerande kroppsspråk och välskrivna konversationer.

Det är sedan svårt att inte tala om grafiken. De handmålande bakgrunderna och den läckert designade ensemble osar nämligen av karisma, attityd och individualitet och det känns verkligen som man spelar en levande sagobok emellanåt. De klara, men ändå lätt solbleka, färgvalen får, som exempel, varje scen att vibrera av liv och naturlig skönhet, och första gången du färdas genom en glittrande meteorskur eller upplever en rödskimrande solnedgång är minnen att ta med sig för resten av livet. Musiken knyter sedan ihop helheten på ett tillfredsställande sätt med sina lågmälda toner och simpla, men samtidigt väldigt medryckande, melodier och bara att höra det knarrande ljudet från ens skepp när man närmade sin en hamn fick det alltid att pirra av välbehag i magtrakten. Det finns förvisso inget röstskådespel att tala om, men då varje roll ackompanjeras av personliga läten är det lätt att känna tillhörighet med varje individ, och precis som i Nintendos klassiska äventyr från förr lyckas man åstadkomma mycket med extremt små medel.

På tal om Nintendo förresten. Animal Crossing har nämligen fått sig en rejäl genre-utmanare att tackla när kommer till att toppa årsbästa listorna som ska skrivas i slutet av december, och i min bok är det långt ifrån självklart att Nintendos beroendeframkallade övärld vinner mot Thunder Lotus Games fascinerande båtfärd runt döden. Spriritfarer är nämligen ett av årets i särklass mest unika och gemytliga spelupplevelser, och tillika ett spel där det visuella gifter sig utmärkt med de varma, men ack så komplexa, människoödena man försöker skildra. Det finns visserligen en småseg och styltig känsla i själva spelandet - som det ofta gör i denna typ av titlar - som gör att de absoluta toppbetygen inte kan rättfärdigas fullt ut, men om du är sugen på en saga fylld av charm, liv och personlighet så kan du inte träffa mer rätt än i detta vråltjusiga indieäventyr.