Splinter Cell: Double Agent

Ända sedan Sam Fisher äntrade den spelplan som Solid Snake trodde att han behärskade, har jag varit såld. Helt upp över öronen tokkär, till och med. När Splinter Cell först kom ut hade spelet med sig det spelsätt och den spelmekanik jag saknat i spel där smygande enmansarméer utgör huvudingrediensen. Att använda mörkret till sin fördel, smarta tekniska mojänger och en smidig spelkontroll satte verkligen en helt ny standard inom stealth-genren.

Och visst fortsätter Ubisoft att överraska med Splinter Cell: Double Agent. Efter ett uppdrag utanför den isländska staden Akureyri får Sam Fisher, den grånade superagenten, ett sorgebesked som vänder upp och ner på hans liv. Hans dotter har dödats i en bilolycka, och Sam dras i en tung depression smaksatt med aggressioner och bitterhet mot allt och alla.

Men det är ju som man säger, det som inte dödar härdar. Eftersom Sam inte anser att han har något kvar att leva för, tar han sig an sitt farligaste uppdrag någonsin och sätter livet som insats. Uppdraget är att infiltrera den amerikanska terrororganisationen John Browns Army, JBA, samtidigt som han måste hålla sig lojal mot sina egna - ett uppdrag som är lättare sagt än gjort. Efter ett par iscensatta bankrån och falska dödssiffror i kvällsblaskorna hamnar Sam på kåken, och det är där dubbelspelet sätter igång.

Det finns flera nyheter i Splinter Cell: Double Agent, men den största nyheten är helt klart detta dubbelspel. Sam måste, för att garantera att uppdraget att lyckas, hålla sig väl med JBA och sin egen organisation NSA. Ubisoft har löst det på ett smart sätt, där varje uppdrag innehåller multipla objektiv på klassiskt Splinter Cell-manér. Vissa objektiv ger Sam större trovärdighet hos JBA medan andra gynnar NSA, men spel ska ju inte vara enkla, eller hur? Ubisoft har nämligen sett till att försätta Sam, och spelaren, i riktigt kniviga situationer där man tillslut inte vet vad som är rätt eller fel. Ska du skjuta den där skakande högen för att inte väcka misstanke hos JBA, eller låter du honom vara? Hur ska du göra när du måste detonera den där bomben, samtidigt som du inte vill att oskyldiga människor stryker med? Hinner du bugga antennen och hinna tillbaka till platsen du inte fick lämna? Samtidigt som objektiv kan vagga in organisationerna i en känsla av trygghet kan icke genomförda sådana skapa misstro. Självklart påverkar vissa av besluten vad som händer i handlingen. Så pågår vågspelet på ett imponerande sätt, hela spelet igenom.

En annan nyhet som verkligen är värd att nämna är att man som spelare inte kan lita på att få ett uppdrag där mörkret finns till ens hjälp. Vissa banor är nämligen förlagda utomhus i strålande solsken, vilket tar Splinter Cell-konceptet till en helt ny dimension. Sam måste förlita sig på andra saker än just mörkret för att lyckas med det han företar sig. Ett av uppdragen tar plats på ett mexikanskt kryssningsfartyg, och för att smita förbi ett tätt bevakat poolområde får man passa på när poolens vattenshow sätter igång. Något som överraskade mig ordentligt är att spelet innehåller en hel del minispel som dyker upp när man minst anar det. Att räta upp en havererande helikopter och klara av att utlösa en fallskärm i tid är några exempel, och det behövs väl inte nämnas att Sam går en tragisk död till mötes om du skulle misslyckas.

Banorna i Splinter Cell: Double Agent är otroligt variationsrika och detaljerade. Förutom det redan nämnda kryssningsfartyget besöker Sam bland andra ett gigantiskt hotell i Shanghai, solstekta gränder i Kinshasa, och ett fastfruset fraktfartyg utanför den sibiriska östkusten. Ljudet är dessutom ytterst passande, med unika ljudspår för varje bana. Den enda egentliga tråkigheten med Splinter Cell: Double Agent är att talet är för lågt samplat (som vanligt). Tur att man har sin opsat att konsultera när man inte hört sina instruktioner. Musiken är fantastiskt bra, och den nya kompositören Michael McCann har sannerligen lyckats med att ge varje bana en egen känsla och smak.

Ubisoft har vunnit otaliga priser för det flerspelarläge som fanns i Splinter Cell: Chaos Theory, och inte helt överraskande har även Splinter Cell: Double Agent ett flerspelarläge. Det är, om sanningen ska fram, rätt annorlunda än föregångarens vinnande koncept, men underhåller och känns gediget. De nyheter som Ubisoft har infört är att man inte längre spelar två mot två, utan tre mot tre. Det är fortfarande spioner mot vakter, men de båda lagen har fått utseende- och tillbehörsuppdateringar. Som exempel har spionerna en liten mojäng som låter dem hacka datorer på avstånd, medan vakterna har en liten nätt robot som kan följa efter spionerna i trånga utrymmen. Det känns lite annorlunda, och framförallt ovant, jämfört med flerspelarlägena som fanns i Splinter Cell: Chaos Theory, men det finns helt klart många roliga timmar av smygande eller skjutande att hämta tillsammans med andra spelare.

Splinter Cell: Double Agent är ett annorlunda spel om man jämför med de tre tidigare, men jag kan inte göra annat än att kapitulera. Spelet är det bästa hittills i serien, mycket tack vare att spelet är mer beroende av en riktig handling än de föregående spelen. De nya, men ändå djärva, förändringarna som Ubisoft har gjort är smarta och välgenomtänkta och även om Splinter Cell: Double Agent är mer actionorienterat än sina föregångare premieras spelaren som lyckas hålla sig osynlig och tyst precis som det ska vara. Alla som var oroliga att det skulle bli något konstigt hafsverk kan andas ut. Sam är tillbaka, och det med besked.