Split Fiction

För den som spelat i tur och ordning A Way Out, It Takes Two och nu Split Fiction går det lätt att märka hur produktionsvärdena liksom gått spikrakt uppåt, men även hur Josef Fares och hans Hazelight tydligt blivit allt bättre på att utforma roliga co-op-moment. Från ganska grundläggande koncept, till det ljuvliga romcom-äventyret och nu något som nästan består av en massa spel i spelet.

För precis så känns det när jag spelar Split Fiction. Saker händer i ett rasande tempo och ofta kommer jag på mig med att bara stå titta på allt vansinne som händer runt omkring, där jag plötsligt ska göra något som är så kul och väl utformat att jag önskar att jag hade kunnat få ett helt spel byggt kring denna mekanik. Jag vill inte berätta för mycket för att du ska få upptäcka allt själv, men har du sett någon trailer för spelet så vet du såklart att det vankas shoot 'em up (i både två och tre dimensioner), racing, plattform, pussel, äventyr och mycket mer därtill.

Det här sättet att utforma spel är något jag annars endast känner igen från Nintendos Mario-spel, och det är givetvis beröm av rang. Men... innan vi fortsätter med detta, så låt oss gå tillbaka till hur allt börjar. Mio och Zoe heter två författarinnor som är på väg till en förläggare för att få sina respektive böcker utgivna. Mio är ett hängivet scifi-fan, medan Zoe definitivt föredrar fantasy. Förstnämnda är mer introvert och sistnämnda mer extrovert, och när de träffas i hissen på vägen upp klickar det inte riktigt mellan dem.

Men att ha ett trist möte och sedan få böckerna utgivna, vore såklart inte mycket till story, och när de sugna författarna ombeds ansluta sig till en märklig maskin anar Mio oråd och försöker dra sig ur - men kopplas istället ihop med Zoe, något maskinen inte är byggd för. De hamnar nu i sina egenskapade världar och tvingas kämpa sig igenom sina ofta halsbrytande historier för att möta skapelserna deras respektive protagonister fått kämpa med.

En kul premiss som i praktiken betyder varannan bana fantasy och varannan scifi. Och om du hittar en bonusbana i en fantasyvärld så är den scifi och vice versa. Men allt med Split Fiction handlar om att ha kul. Ingen tid slösas på något onödigt, och alla mellansekvenser är föredömligt kort hållna för att det inte ska bli en TV-serie och du snabbt ska få komma igång med gameplay. Och inte bara du förresten, för precis som med A Way Out och It Takes Two så är det uteslutande co-op som gäller. Det går alltså inte att spela ensam.

Att göra detta är dock lätt efter det både stödjer lokal co-op och online. Vare sig du väljer det ena eller det andra så möts du av en delad skärm eftersom det ofta krävs att du kan se vad din medspelare har för sig. Onlinebiten förtjänar en extra eloge eftersom du kan dela med dig av ditt spel till andra och alltså spela med någon som inte har Split Fiction, och de behöver alltså inte ens ha samma format. Jag har inte haft möjlighet att testa detta själv, men vill ändå lyfta fram det eftersom det är ett så stort bonuspoäng och gör Split Fiction bättre, att det faktiskt måste nämnas.

Den som spelade It Takes Two minns säkert vilken härlig koffeinkick det var med varierade och underbara grenar att spela tillsammans. Allt flög dock inte och vissa aspekter var lite sämre, samt att spelkontrollen inte riktigt var så tight som den nog borde ha varit. Det här har Hazelight dock lyckligtvis putsat på och det är få gånger under äventyrets gång jag inte känt att spelkontrollen håller måttet. Därmed inte sagt att den alltid är helt perfekt, men aldrig på något sätt dålig.

Grunden är fortfarande att till fots ta sig runt på de enorma banorna, där du har en dash, ett dubbelhopp och en slags änterhake till ditt förfogande. En stabil grund som i sig räcker långt. Men på varje bana kompletteras sedan detta på olika vis, aningen under kortare passager (flyga en slags svävarhelikopter) eller som en bestående egenskap (kunna förvandla sig till gorilla på en fantasy-bana). Till detta kommer sedan ytterligare variation då utmaningarna du ställs inför hela tiden kastas om. Ibland ser du spelet uppifrån, ibland från sidan, ibland underifrån och mycket annat, och oftast skiftas perspektiven i realtid medan du faktiskt spelar.

Det här skapar en variation som egentligen inte liknar något vi sett utanför exempelvis Mario Party eller Like a Dragon-serien, men där handlar det om minispel som är väl åtskilda från varandra - här flyter allt ihop till en naturlig helhet i ett dundertempo. Och faktum är att ju mer jag spelar, desto mer växer äventyret på mig där både storyn och karaktärerna faktiskt blir intressanta.

Spelets antagonist är naturligtvis den förläggare Mio och Zoe besökte, Rader. Han är en slags lite serietidningsond skurk som har ondskefulla planer, men där saker och ting inte går exakt som han önskat sig - till hans växande frustration. På flera sätt påminner hans agerande lite om EA-chefen Andrew Wilson (och andra företagsledare i spelvärlden) som med AI vill skapa spel befriade från mänsklig kreativitet och mest är intresserad av vinst.

Även Mio och Zoe känns initialt lite platta där den trumpne Mio givetvis har ett bagage med sig, på samma premisser som den till synes närmst infantile Zoe. Precis som duon Leo och Vincent i A Way Out är det deras samspel som gör att det till sist skapas något större än karaktärerna var för sig. Mot slutet av äventyret har protagonisterna vuxit på mig så pass mycket att jag faktiskt verkligen håller på dem.

Så finns det inget minus då? Jo, men det gör det, inget stort, men en grej jag ändå vill nämna är att det ibland blir lite trial-and-error. Det kastas på mig så mycket spelmekanik att vissa saker ibland blir lite oklara, innan jag dör och inser hur jag borde ha gjort utan att ha haft en ärlig chans att klara det första gången. På gott (otrolig variation) och ont (viss trial-and-error) blir jag en nybörjare hela äventyret igenom, kanske borde vissa grejer ändå ha fått återanvändas mer eller varit lite längre så jag skulle ha hunnit känna mig bekväm och verkligen kunnat njuta av de allra häftigaste aspekterna?

Två andra saker jag vill lyfta fram på pluskontot är annars alla hyllningar och bonusbanorna. Med förstnämnda syftar jag på Fares uppenbara förkärlek för film, där flera härliga moment kommer kännas igen från klassiska verk. Jag tänker avstå från att nämna något, men en av mina favoriter handlar om en kort sekvens som för tankarna till ett japanskt mästerverk.

Bonusbanorna hittas längs äventyrets gång och du kan hoppa över dem, något jag inte rekommenderar någon att göra. Det är här Hazelight verkligen tar ut svängarna och i vissa fall är de helt magnifika, tänkt ett slags kortfilm från Pixar. Eftersom de synts till i trailers och dyker upp så pass tidigt, tar jag mig friheten att slå ett slag för en fantasybonusbana där du spelar gris. Absolut ingen kommer kunna spela denna utan att le som ett fån från öra till öra.

Jag vill även nämna grafik och ljud som tagit ett rejält kliv uppåt sedan It Takes Two. Spilt Fiction känns dyrare, rakt igenom. I synnerhet Mios scifi-banor bjuder ofta på direkt häpnadsväckande detaljrikedom, maffiga bossar och fint flyt, trots att det alltså är krävande co-op på delad skärm. Ljudet är också välgjort och välkomponerat, med flera tunga effekter som ni med bra ljudrigg kommer uppskatta.

Split Fiction växer hela vägen in i kaklet och tycker du att det känns bra från start, så var så säker på att det kommer bli allt bättre och bättre ända fram till det magnifika slutet. Detta är Hazelights absolut finaste spel hittills och jag tror och hoppas att det ska bli minst lika stort som sin föregångare, som sedan länge seglat förbi 20 miljoner sålda exemplar. Co-op i spelvärlden blir helt enkelt inte mycket bättre än såhär. Innan Fares släpper sitt nästkommande spel då förstås.