Splitgate 2

Det första spelet är en av de där förlovade historierna som spelvärlden har att bjuda på, ett romantiserat tvärsnitt ur livet som nyfiken förstasgångsutvecklare som gick från inget till allt - bara tack vare passion, ambition och entusiasm. Stanford-eleverna och rumskompisarna Ian Proulx och Nicholas Bagamian valde att utveckla ett spel som en del av sitt examensarbete och efter sex månaders pillande hade de båda lyckats med konststycket att kombinera sina respektive favoritspel, Portal & Halo, och koka ihop en helhet som faktiskt var riktigt lyckat. Splitgate var dock aldrig någon over night-sensation som många andra indiehits Det tog snarare tid innan gamers började snappa upp att fusionen mellan portalplacerande och scifi-action med fokus på eldhastighet och konstant rörelse - var väldigt lyckad.

Splitgate 2 släpptes i fredags efter cirka 28 månaders utveckling, det är gjort i Unreal 5-motorn av strax över 180 personer, vilket såklart gör det till ett högbudgetspel, särskilt jämfört med indieföregångaren och dess obefintliga minibudget. Ian Proulx och Nicholas Bagamian är idag chefer för 1047 Games och hypen inför denna release har varit stor. Jag har tillbringat den senaste veckan med att panga ut portaler, hoppa in i dem för att försöka flankera mina motspelare och jag har haft väldigt roligt under tiden.

Den enskilt största skillnaden är ett bantat fokus på portaler. I det första spelet utgjorde portalhoppen cirka 60% av den gameplay-loop som Splitgate bestod av medan 1047 Games inför uppföljaren varit tydliga med att det nu inte längre är lika viktigt. Vill man som spelare vinna många matcher och utmanövrera motståndet är portalerna fortfarande superanvändbara och minst sagt effektiva, men fokuset är omgjort och spelet känns därmed ännu mer som Halo, närmare bestämt Halo 4. Den andra stora skillnaden är att Splitgate 2 innehåller fraktioner, klasser, och de är tre till antalet. Aeros är spelets snabbaste klass som rör sig väldigt rappt, kan därmed täcka in stora områden på kort tid och deras specialförmågor (Rush) laddas upp snabbare och kan därmed användas oftare än hos de andra. De är dock (såklart) mer ömtåliga, som en del av spelets balans. Meridian-klassen är experter på energibaserade vapen (som påminner mycket om Promethean-puffrorna från Halo 4) och kan läka sina medspelare medan Sabrask är spelets "tanks". Långsamma försvarare med mer hälsa och starkare sköldar.

En bra sak som 1047 Games gjort trots att de delat in spelet i olika klasser är att de gjort skillnaderna mellan klasserna när man faktiskt befinner sig i stridens hetta - mycket mindre än vad vi hittar i många andra spel av samma typ. Det blir aldrig någon Hero Shooter-känsla här och du behöver som spelare aldrig anpassa och förändra din egen spelstil beroende på vilken klass du springer in i, något som jag var lite rädd för på förhand. Istället handlar indelningen mer om att hjälpa sina medspelare då exempelvis Sabrask respawns gör att de andra i ditt lag får automatisk påfyllning av kulor medan Meridian respawns gör att du läker ihop snabbare. Detta är ett smart sätt att skapa variation och djup utan att stänga ute nya spelare som ännu inte kan klasserna i sig ovh därmed automatiskt hamnar på efterkälken, som i Valorant eller Apex Legends.

Den tredje stora nyheten här är att banorna den här gången innehåller mindre vertikalitet och är bredare, plattare. Kartornas grundläggande arkitektur är mer Call of Duty och mindre Halo, om vi säger så, vilket motiverats av utvecklarna som ett sätt att släppa in nya spelare och göra Splitgate mer nybörjarvänligt. Jag förstår absolut tanken men kan heller inte släppa att det var de höga, rymliga banorna där jag hoppade mellan våningsplan som delvis gjorde föregångaren till ett sånt annorlunda actionspel. Många av de nya kartorna (de är 15 till antalet) känns lite fantasilösa den här gången och att skjuta portaler för att "enbart" kunna hoppa framåt i en platt korridor med lågt i tak, är ju naturligtvis inte lika attraktivt som att kasta sig mellan våningar 100 meter upp i luften.

Den enskilt bästa delen i det här spelet är känslan när man skjuter och hoppar/glider längs golvet. 1047 Games har följt Jason Jones gamla klassiska honnörsord som stod i fokus under utvecklingen av själva gunplay-aspekten i Halo: Combat Evolved och slipat så mycket på känslan i vapnen, eldhastigheten kontra rörelsehastigheten och det där belönande, ljuvliga Starsiege Tribes-hoppet att jag utan tvekan är beredd att kalla spelkänslan för bäst i genren just nu. Varenda vapen känns tungt, kraftfullt och har lagom med rekyl för att man ska tvingas koncentrera sig men aldrig så mycket att det bara ryker och smäller som i Insurgency: Sandstorm. Rörelsemönstret och springtempot är helt perfekt intrimmat och kontrasten mellan hur våldsamma puffrorna är och hur lugnt tempot i sprinten är, känns såklart extremt mycket Halo och därmed extremt bra.

Estetiken är fin också, precis som i föregångaren. Portalerna och på det viset som de ser ut (en är orange, den andra ljusblå) är stulet direkt ur Valves Portal-spel medan resten påminner väldigt mycket om Halo. Faktum är att assault rifle-modellen, raketstruten samt ett av prickskyttegevären är direkta kopior på UNSC-vapnen ur Halo, vilket jag ser som en hyllning snarare än stöld, och en enkel sak att gilla för att Halo-dyrkare som undertecknad. Kartorna är färggranna och snygga också med exakt rätt typ av scifi-design. Det är 85% Halo 4 det här rent estetiskt och 15% Apex, och det är verkligen inget dåligt. Rent tekniskt är Splitgate 2 inte lika imponerande och det mesta i det här spelet ser ut som last gen-grafik, inte minst texturerna och effekterna från de mer kraftfulla vapnen. Ljudet är desto bättre. Effekterna är mustigt tunga och directional sound-biten fungerar väl även om det ibland inte riktigt klaffar på grund av att utvecklarna lagt in sorlande publikjubel på vissa kartor, som sabbar känslan att kunna avgöra från vilket håll de närmande fotstegen kommer. Detta hoppas jag att 1047 patchar bort.

Splitgate 2 är bra, inget snack om den saken. Om det första spelet var en mix mellan Halo 3 och Portal är tvåan en blandning av Halo 4 (inklusive Ordinants och Perks) och Portal med en liten gnutta Apex inslängt mot slutet av tillagningen. Spelkänslan och vapenkänslan är i det närmaste perfekt, det finns massor av variation här och gott om innehåll med tanke på att det är helt gratis. Jag gillar dock inte Battle royale-läget då de växlande världarna och på det sättet som stormen glider in från ingenstans och förvirrar ett redan virrigt upplägg, känns som en missad möjlighet. Här borde 1047 istället bara byggt en storm, snygg karta och slängt in 100 pers istället för att försöka innovera inom ett upplägg som inte behöver mer innovation för tillfället.

Jag kommer absolut att fortsätta spela det här och hoppas att de snordyra bundle-erbjudande bantas ned prismässigt och att de kommande kartorna återinför lite höjd, igen. Utöver det och ett poänglöst Battle royale-läge är det enkelt att konstatera att Splitgate 2 lyckats hitta sitt egna spår trots att de i grunden bara rippat väl valda delar från konkurrenterna.