SpongeBob Squarepants: Titans of the Tide

Folket på Purple Lamp har blivit en av mina favoritplattformsutvecklare tack vare deras arbete med att skapa och återuppliva SpongeBob SquarePants i spelform. Det som ursprungligen började med nyversion av Battle for Bikini Bottom utvecklades snart till det utmärkta The Cosmic Shake, och nu, ett par år senare, har vi den tredje rätten i denna festmåltid, ett projekt känt som SpongeBob SquarePants: Titans of the Tide. Om du har spelat något av de två senaste Svampbob-spelen från Purple Lamp, kommer du att tycka att Titans of the Tide är omedelbart bekant. Premissen och berättelsen må vara unik och annorlunda, men spelstrukturen och tonen, och generellt sättet som detta projekt är sammansatt, passar den formel som Purple Lamp har presenterat ett tag, och det finns både för- och nackdelar med det. För det första fungerar det fortfarande.

När det gäller en plattformsupplevelse, ett äventyr som tar dig högst 12 timmar att klara om du letar efter alla samlarobjekt, är det fortfarande roligt och har tillräckligt med humor och unika nivåer att utforska för att du ska bli nöjd. Det är dock också ett spel som kanske är lite för bekant eftersom det aldrig riktigt bjuder på många verkligt unika spelmekaniker eller idéer. Rörelserna och hoppningen fungerar på exakt samma sätt, striderna är praktiskt taget identiska, det finns fortfarande välbekant pussellösning, racingliknande uppställningar nerför enorma rutschkanor och kostymer att låsa upp för att anpassa upplevelsen. Jag säger inte att det är en dålig sak att det är så likt, men jag önskar att det fanns mer innovation och utveckling i det här spelet, särskilt med tanke på hur The Cosmic Shake kändes som en tillfredsställande uppgradering jämfört med det uppdaterade Battle for Bikini Bottom.

Vad Purple Lamp har skapat med det här spelet är ett underhållande plattformsspel med alla rätt kännetecken för franchisen. Du har unikt stiliserade nivåer som var och en utgör sina egna utmaningar och erbjuder något unika mekaniker att bemästra. Det finns en berättelse som känns autentiskt SvampBob, delvis tack vare användandet av tokig humor och även delvis tack vare de riktiga röstskådespelarnas framträdanden som gör sina jobb på ett sätt som ingen annan skulle kunna. Det finns priser att slutföra och sidouppdrag att bocka av, bossar att bryta ut och kostymer att låsa upp, och allt detta är okej i praktiken, men återigen, jag kan inte låta bli att känna att det saknas något här. De första nivåerna avslöjar aldrig att Titans of the Tide kanske håller måttet, då det ökar de nya elementen i ett bra tempo och leker med nivådesign och fängslande narrativa händelser. Men när man når den tredje nivån börjar känslan av förtrogenhet sippra ut ur varje spricka och upplevelsens under börjar blekna bort. Det blir uppenbart att Purple Lamp inte riktigt kunde hålla uppe tempot och expansionsnivån, eftersom vi befinner oss i kapitel och nivåer som blir kortare och kortare och som erbjuder färre funktioner av betydelse. Det är inte en massiv förringning av regression, men om man måste formulera det i ord, börjar Titans of the Tide som ett "bra" plattformsspel och glider stadigt in i "bra" territorium, kanske till och med "mediokert" ibland.

Det stora nyckelelementet i det här spelet är formatet med dubbla huvudpersoner där du direkt kan växla mellan SvampBob och Patrick. Det påminner något om The Cosmic Shake genom att huvudpersonen som har blivit "uttaggad" svävar längs huvudhjälten som en spöklik följeslagare, liknande Patrick-ballongen från det tidigare spelet. Vad det här systemet möjliggör är introduktionen av lite olika mekaniker beroende på karaktären i fråga, där Patrick kan lyfta tunga föremål och gräva sig under jorden medan SvampBob kan använda en Bubble Wand och karatespark över vissa luckor. Spelet är som bäst när det ber spelaren att snabbt byta och växla mellan de två karaktärerna, och kedja ihop deras unika mekaniker för invecklade kombinationer som utnyttjar nivådesignen. Men det finns en andra sida av myntet, i och med att nivåstrukturen bara sällan kräver denna nivå av komplexitet, vilket innebär att du mycket av tiden vandrar runt som en karaktär och byter över när det finns behov av att använda den andras förmågor.

Jag uppskattar att Purple Lamp försöker något annorlunda med denna dual-hero-strategi, men det framstår som två halvfärdiga karaktärer snarare än två fullfjädrade och komplexa huvudkaraktärer. Och detta är kanske historien om Titans of the Tide som helhet, eftersom vissa av nivåerna är för rudimentära och enkla för att sticka ut, de extra utmaningarna väcker inte mycket spänning, och den extra "grädden på moset" i Planktons utmaningsläge är otroligt nedslående och gör inte mycket alls för att inspirera. Kanske var mina förväntningar på det här spelet för höga, men Titans of the Tide känns som en regression av Purple Lamps spelformel, och detta svider särskilt eftersom allt annat med titeln är lika utmärkt som det tidigare kapitlet. Tonen är perfekt, grafiken är färgglad och rolig, prestationerna och dialogen är hysteriskt roliga, och det spelas smidigt utan problem eller hakar också. På sätt och vis påminner det här spelet mig om Mafia: The Old Country eller Dying Light: The Beast, i och med att båda är bra spel, men jämfört med tidigare delar i sina respektive serier känns de lite säkra, reserverade eller för koncisa. Återigen, jag tar tillbaka allt till mitt tidigare uttalande om Titans of the Tide, där det här börjar som ett "bra" plattformsspel och stadigt glider in i "bra" territorium, och ibland något under det.