Spore Hero

Det är svårt att föreställa sig att Will Wright hade tänkt att hans banbrytande spelkoncept Spore skulle bli ett halvtaffligt actionäventyr till Wii. Men när det färdiga spelet inte revolutionerade varken spelvärlden eller försäljningen kom de billiga uppföljarna som ett brev på posten.

Spore Hero bygger förstås på den grundläggande idén om att skapa sin egen varelse, som sedan får utforska en ganska traditionell äventyrsvärld fylld med lika bisarra kreationer. Den biten är kul, särskilt för oss som aldrig råkade prova själva Spore. Olika grundkroppar kan utrustas med armar, ben och tentakler samt ögon och munnar i överflöd, och oavsett hur du sätter ihop det hela så kan den röra på sig, hoppa, simma och slåss. Det är förstås inte lika flexibelt som i PC-spelet men ger ändå ordentligt med valmöjligheter.

Handlingen är ungefär så intetsägande som det överhuvudtaget är möjligt. Ett gäng typiskt fulliga (fulgulliga) varelser lever i fred och harmoni på en grönskande planet, tills meteorer slår ner. Ur de röda strömmar arga monster som genast sätter igång med sattyg. Men ur den blå kravlar en potentiell hjälte. Du. Eller, eftersom åtminstone jag har svårt att identifiera mig med en oformlig fyrarmad klump som säger ånk ånk, så kallar jag den bara min figur, eller Flabbovinken.

Förutom det här med att lösa meteormysteriet och rädda världen, så går Spore Hero ut på att utvecklas. På så sätt är det rätt troget originalet. Till en början har du inte ens en mun, så det första du får lära dig är att uppgradera dig med en evolutionsprocess som hade gjort Darwin alldeles snurrig. Allt eftersom du utforskar världen hittar du nya kroppsdelar, dels genom att göra uppdrag åt andra varelser och dels genom att hitta gamla ben att gräva upp och inspireras av. I ett typiskt äventyrsupplägg innebär nya förmågor att du kan ta dig till nya platser och vidare i världen, som till exempel när du måste skaffa vingar för att kunna flyga till en viss plattform.

Så långt är det ett rätt småputtrigt äventyrsspel av standardtyp. Problemet är att mycket av spelet går ut på att besegra andra varelser i dueller, man mot man (om det nu hade förekommit några traditionella genus överhuvudtaget). Där har EA Montreal kännt sig nödgade att utnyttja Wiimoten till bristningsgränsen på det gamla förhatliga sättet: genom att skaka på Wiimote och nunchuck som om man led av en allvarlig nervsjukdom. Vill du anfalla? Vifta på höger hand. Vill du anfalla lite hårdare? Vifta på vänster hand. Vill du ha lite precision och timing? Spela ett annat spel.

Det här korkade grundupplägget sabbar vad som annars hade kunnat vara ett hyfsat spel. Striderna blir frustrerande och enformiga när du egentligen bara kan reagera på vad fienden gör och hoppas på att det finns en lucka att anfalla, samtidigt som dina egna attacker dyker upp strax efter att du har börjat vifta frenetiskt. Vill du ladda upp för en starkare attack måste du först sluta vifta, hålla in B ett tag för att bygga upp kraft, och sedan vifta igen. Helkul när den blåröda sexarmade grejen framför envisas med att peta på med sina små fjantattacker. Det är helt enkelt datorn som bestämmer om du får vinna eller inte och någon taktik kan du helt glömma. Om rollspelsinslagen är så viktiga, hade det inte varit roligare att göra något Pokemon-liknande där siffrorna spelar roll?

Förbannelsen med att låta omotiverat och ointuitivt viftande ersätta gamla hederliga knapptryckningar har alltså skördat ytterligare ett offer. Det är synd, för annars hade det som sagt kunnat vara rätt kul. Grafiken är tjusig med undantag för den spattiga animationen, som förstås är oundviklig när rörelserna genereras i realtid. Det är en grönskande, inbjudande värld som byggs upp. Även musiken är mysig men varelsernas skumma ljud blir snabbt rätt enerverande.

Det är också ett stort problem att de flesta valen bland massvis av kroppsdelar är kosmetiska. Du måste bara se till att ha delar som ger grundläggande egenskaper som regenerering och anfallsmöjligheter, men med en ytterst grov indelning kommer de flesta att vara lika bra. Det sänker djupet i det här spelet till vattenpolsnivå.

Nej, om du är sugen på att experimentera med Wrights vidunder till varelser så är själva Spore ett mycket bättre val. Det här spelet roar bara de allra minsta med en ängels tålamod. Känner du några sådana?