Spy Fiction

Då ska du nog köpa Spy Fiction. Vi vanliga människor ser däremot direkt Spy Fiction för vad det är: en skamlös kopia av både Mission: Impossible (som i sin tur var en ganska skamlös kopia av Splinter Cell) och Metal Gear Solid. Men utan någon som helst finess, personlighet eller detaljrikedom.

Petter valde inför sin tidningsrecension att spela med Billy Bishop, en fullständigt fantasilös ärkehjälte av den typ som alla dåliga japanska spel verkar vara fyllda av. Själv valde jag det kvinnliga alternativet, Sheila Crawford, efter principen att ska jag titta på en rumpa i tajt uniform i tio timmar vill jag helst att den sitter på en tjej. Men egentligen spelar det ingen som helst roll, förutom att Sheila även kan förklä sig till andra kvinnor.

Just förklädnaderna är den stora finessen med Spy Fiction, och hade kanske varit originellt och häftigt om inte Mission: Impossible hade gjort precis samma sak för typ 38 år sedan. Genom att ta ett kort på en fiende kan du kopiera hans utseende och därmed promenera omkring som om ingenting hade hänt. Förutsatt då att inte just den fienden råkar få syn på dig - det kan lätt se lite misstänkt ut. Skulle du bli upptäckt finns ett sortiment av slag, sparkar och handeldvapen att använda mot sina medmänniskor, även om fienderna gärna kallar på hjälp (som anländer på två röda sekunder) så fort du anfaller.

Som ett komplement till detta finns förstås också ett gäng typiskt orealistiska agentprylar. Med aktivt kamouflage kan du bli genomskinlig där du sitter ihopkurad mot en vägg. Det är ju också jättehäftigt och inte alls stulet från Metal Gear Solid. Men framför allt befäster det idén att stealthspel betyder "vänta på att fienden ska patrullera förbi dig-spel". Vi gräver djupare i pryllådan och hittar inget riktigt nytt eller kul. Lite klor för att klättra i taket (att du sedan inte kan hoppa ner och göra något effektivt när fienden står under dig kanske är meningen, vad vet jag?), rep för att ta sig nerför branter, en kudde att sova på när man somnat av tristess...

Handlingen kretsar kring de två huvudpersonerna och deras kollega Nicklaus som skickas ut på jakt efter en misstänkt elak liga, där en otrevlig kille med blond slickad frisyr och usel tysk accent spelar en stor roll. Mellansekvenserna är taffligt gjorda och jag kan inte avgöra om de ska vara parodiska eller om de helt enkelt är amatörmässiga. Jag menar, i en dramatisk scen blir en karaktär skjuten i bröstet... och detta illustreras med ett litet rödstänk och sedan inte minsta lilla märke på honom.

Att grafiken är simpelt modellerad och knappt håller godkänd standard är inte det värsta problemet. Nej, kameran gör spelet närmast ospelbart. När du sitter och gömmer dig mot väggen går det inte att justera kameran för att se framför dig. Visserligen går det att gå in i förstapersonsperspektiv, men då tappar du mycket av synfältet. Det automatiska siktet som fungerar lite hur som helst innebär också ett stort irritationsmoment när det blir eldstrid.

Spy Fiction bjuder på en simpel historia framförd av usla skådisar, inlindat i ett simpelt spel med lika simpel kontroll. Segas gamla härliga agentspel Bonanza Bros från 1990 hade en minst lika "avancerad" AI och var betydligt roligare. Lägg pengarna på en riktigt bra agentfilm och 30 påsar chips istället.