Spy Hunter: Nowhere to Run

Spy Hunter: Nowhere to Run är det senaste i en serie spionspel som sträcker sig ända tillbaka till Commodore 64-tiden. I det senaste spelet har man fått hjälp av gamle wrestlarkungen The Rock som lånat ut både sin röst och ett gäng coola brottningsgrepp. Detta har fått många spelrecensenter att gå bananas över okarismatiske superspionen (och tillika huvudpersonen) Alex Decker, som för mig bara framstår som vansinnigt fantasilös karaktärsdesign och något utav klichéernas kliché. Visst, Alex har ett par sköna oneliners att plocka fram men måste verkligen alla actionhjältar vara steroidpumpade och odödliga sådana med grava Rambo-komplex? Allvarligt talat?

Men okej, det är lungt. Jag släpper karaktärsdesignen nu och går vidare. I Spy Hunter: Nowhere to Run arbetar man för International Espionage Service, vilket kan beskrivas som en cool arbetsplats och rena himmelriket för tuffa agenter som gillar att lägga näsan i blöt. Ganska snart får man också stifta bekantskap med skurkarna i Nostra, som planerar att stjäla högteknologiska uppfinningar och världens mest avancerade spionfordon - The Interceptor. Och det är väl ungefär så mycket jag känner till eftersom mellansekvenserna som bryter av spelupplevelsen med jämna mellanrum är ena riktiga sömnpiller som man gör bäst i att trycka sig förbi.

Man kan säga att spelets styrka också är dess svaghet. Styrkan (och största försäljningsargumentet) är att Spy Hunter håller ett högt tempo och att banorna erbjuder massor av variation. Under en och samma bana skiftar man ofta mellan ren tredjepersonsaction till fots varvat med hektisk bilkörning eller varför inte bränna iväg en bit ute på havet? Eftersom titeln "yrkesspion" står på Alex CV har han tillgång till massor av avancerad utrustning att plocka fram vid extra kniviga situationer. Det är här som spionfordonet Interceptor kommer in. Eftersom denna hybrid av bil, båt och motorcykel utrustad med alltifrån spikmattor till raketer med sin jättelika vapenarsenal skulle få ett mindre afrikanskt land att nervöst bita på fingrarna. Bandesignen erbjuder som sagt en generös blandning mellan att gå till fots och köra Interceptor, men tyvärr är den samtidigt också ganska förvirrande vilket gör att spelet tappar i tempo och intensitet när man inte vet var man ska. Nivåerna är också väldigt fantasilösa och det känns som att utvecklarna kunnat anstränga sig mer för att utnyttja spelets styrka till max.

Vad Interceptors olika former har gemensamt är att de alla går jävligt fort. Fartkänslan är det absolut inget fel på, men tyvärr utgör den ytterst bristfälliga kontrollen ytterligare ett hinder som om inte skenande tåg, förföljande helikoptrar och hypersnabba fiendebilar vore nog. Ibland känns det som att jag gör en sak och att responsen på skärmen blir en helt annan än den önskade - något som skapar onödigt med frustration och gör att spelet känns orättvist. Dessutom är alla olika spelmoment spelet erbjuder enskilt sett inte speciellt imponerande. Visst är det kul att springa runt och panga, men det ger mig ingen aha-känsla och jag får inte se något jag inte redan sett 100 gånger om. Och visst är det kul att köra bil, men jämfört med traditionella bilspel har denna halvmesyr inte mycket att sätta emot. Ja, ni fattar. Spelet gör helt enkelt en mängd olika saker vilket såklart är spännande. Samtidigt finns det inget enskilt spelmoment som kan klassas som bättre än "godkänt" och jag efterlyser mer finslipning på i stort sett allt. I nuläget är det endast variationen som bryter av varje spelmoment precis innan man tröttnar som gör att man orkar spela vidare utan att kasta handkontrollen i väggen.

Trots en hel del irritationsmoment spelar jag vidare. Korkade fiender och grafikbuggar jag trodde vi lämnat bakom oss när vi äntrade 2000-talet, men samtidigt har jag inte heller så urbota tråkigt att jag känner mig manad att stänga av. Spy Hunter: Nowhere to Run är trots allt ett godkänt men medelmåttigt spel som både roar och oroar i ungefär lika hög grad. De som vet vad de kan förvänta sig och uppskattar ett hektiskt actionspel uppblandat med racing kan mycket väl få ut ett par timmars nöje ur det här. Men förvänta dig inget som kommer få dig att trilla av stolen.