Spyro: A Hero's Tail

Då och då stöter man på spel som man först missbedömt men som sedan rycker med en på en mysig resa långt bort från all världens bekymmer. Spyro: A Hero’s Tail är ett sådant spel, ett spel som jag misstrodde men som jag sedan charmades av och som fick mig att le fåniga leenden. Spyro är verkligen en glömd frontfigur i kampen mellan plattformshjältarna på Playstation 2, där de flesta talar om Jak eller Ratchet. Men Spyro är inte som Jak eller Ratchet. Han är en mysig kille med en lugn och avkopplad stil, en underskattad hjälte med glöd och charm. En lila drake helt enkelt.

Och det är just nu, under julens högtid, som Spyro kommer till sin rätt, för julen är ju en högtid av mys och kramar, vilket verkligen gör att Spyro: A Hero’s Tail perfekt passar in i min sinnesstämning. Jag slås genast av en våg av varma känslor och pastellfärger som omhuldar mig med ömhet och lugn. Glad musik gör att jag förnöjsamt ler och likt varm choklad får Spyro mig att mjukna på ett icke-laxerande sätt. Han är verkligen en drake som jag gärna spenderar en söndagsmorgon med, en hjälte som förstår sig på lugn och ro. Aldrig blir det hektiska eldstrider eller svåra hopp. Jag behöver aldrig oroa mig eller fokusera, bara flyta med och låta handkontrollen tala. Skönt, avkopplande och trevligt, speciellt när Spyro: A Hero’s Tail är så fruktansvärt välgjort som det är. Inga märkbara buggar, inga komplikationer, inga svårigheter, bara jämt flöde av mys och pastell vilket är ganska sällsynt i dagens hektiska utvecklingsklimat. Visst, det är ju heller ingen revolution varken grafiskt eller spelmässigt men jag uppskattar verkligen renheten i spelet.

I min jakt på drakägg och "light gems" stöter jag på roliga men dock mindre unika karaktärer. Jag bjuds på lättsamma skämt och trevliga anekdoter. Minispel avlöser plattformshoppandet och de utgör underhållande och trevliga avbräck. De lyckas dock inte förhindra de känslor av enformighet och tristess som infinner sig efter ett par timmars spelande. Att vara trevlig och småmysig räcker ju trots allt endast en bit på vägen, sen gäller det att vara aggressiv och påstridig. Se bara på Robert Aschberg. Men trots sin brist på djup och aggressivitet så är det ändå en positiv upplevelse, en upplevelse som på något sätt påminner om Mario 64. Jag vet inte om det är den oskuldsfulla stilen eller de mysiga karaktärerna jag möter som gör att mina tankar genast faller på det klassiska Nintendo 64-spelet. Men en sak är säker, mysigt är det och jag känner mig inbjuden och välkomnad av de glada färgerna och de lugna tonerna. Det är som att vara på semester, fast utan sand i kalsongerna och nakna, tjocka gubbar på stranden.

Men det blir trots allt aldrig spännande då jag dubbelhoppar och svävar mellan plattformar, eller då jag sprutar eld på krokodiler på två ben. Trots kontinuerliga uppgraderingar efter avklarade "nivåer" så känns det aldrig enastående och jag känner att jag vill ha mer substans. Utvecklarna har försökt göra ett bra, "vanligt" plattformsspel med standardgrejer som fungerar, och det gör de. Men inte mer. Visst, det är kul att jaga efter den röda draken och stoppa hans ondskefulla plan genom att förstöra alla "dark gems", men man bryr sig egentligen inte så mycket. Men det gör ingenting för trots allt så sitter jag med ett fånigt leende på läpparna och allt jag vill göra är att kramas och blåsa såpbubblor.

Ja, som ni förstår så känner jag mig otroligt kluven i frågan om Spyro och jag vet inte hur jag ska få rätt på mina känslor. Spyro är en trevlig filur när man bara ska slöspela, men vill man ha en större upplevelse med en lite mer bitande handling så bör man nog uppsöka herr Jak eller mister Ratchet. Till de yngre rekommenderar jag dock Spyro över nämnda konkurrenter för det är verkligen ett spel som föräldrar vill se sina barn spela, och en glad förälder är en givmild förälder. Kom ihåg det. Min fru sa också att det var just ett sådant spel som hon skulle tänka sig att spela och det är ett högt betyg från henne som är spelmässigt handikappad. Spyro lämpar sig alltså bäst för de yngre och för fruar som heter Lina utan spelvana. Och för de som verkligen gillar lila, mysiga drakar naturligtvis.