Stalker 2: Heart of Chornobyl

Den 26:e april 1986 inträffade en olycka vid kärnkraftverket i Tjernobyl (nuvarande Ukraina). En reaktor exploderade och enorma mängder radioaktivt material spreds över stora delar av Europa, särskilt Ukraina. Olyckan ledde till omfattande dödsfall bland staden Pripjats befolkning och räknas idag som en av världens värsta kärnkraftskatastrofer. I samband med olyckan initierades evakueringsplaner och en exkluderingszon, idag omnämnd zonen, inrättades på 30 kilometer runt den olycksdrabbade reaktorn. Det är med denna olycka i backspegeln som vår resa börjar i Stalker 2: Heart of Chornobyl. Det som en gång var en befolkad stad där det frodades liv och drömmar har nu kommit att bli en ödslig plats vilken naturen tagit tillbaka.

Allting börjar med en smäll och jag vaknar upp med ett ryck. Rummet har fyllts av damm och det tjuter i öronen. Vad i hela fridens namn är det som har hänt, tänker jag? Som den till synes helt vanliga mannen Skif kliver jag upp ur sängen och in i badrummet. Lägenheten är totalförstörd och det sticker av lukten från bränd metall och ozon. Mitt framför mig pulserar ett svagt ljus. Det är en artefakt och sådana är värda väldigt mycket pengar i denna värld. Kanske är det ett tecken på ett nytt kapitel i livet, tänker Skif. Med artefakten kan jag börja om på nytt, köpa mig ett nytt hem, ja börja ett nytt liv. Artefakter behöver dock stabiliseras och det finns bara ett sätt att göra det på. Skif måste ta sig till zonen och ordnar genom gamla kontakter en väg in. Det är en sen kväll och ovädret verkar vara som värst. Skif överräcks en skanner som påstås kunna väcka artefakten som nu pulserar allt svagare, men den kan också ge upphov till anomalier vilka har förmåga att vrida och vända på verkligheten. Det är en risk värd att ta, tänker Skif och beger sig in i zonen.

Mörkret sprider sig över denna ödsliga del av världen och jag blickar ut över träden som dansar i vinden. Tystnaden fylls snabbt av ljud från knakande träd och buskage och automatsalvor ekar mellan väggarna i gamla industrilokaler. Sprakande ljud från en portabel geiger-mätare påminner mig om den historia som denna del av världen vill berätta. Jag möter skyltar som varnar mig för radioaktivitet. Den ukrainska studion GSC Game World har lyckats med konststycket att ta med oss på en resa som är lika spännande som obehaglig. En kittlande känsla av nyfikenhet infinner sig och en undran om vad som blivit av denna bortglömde del av världen. På min resa möter jag övergivna industrilokaler och fabriker, övervuxna vägar och mindre, till synes helt, isolerade byar. Detta är inte en resa för alla och det gäller att ha det med sig bakhuvudet. Ofta är det klokare att promenera runt potentiella faror än att möta dem. Detta innebär självfallet att du samtidigt som du väljer bort faran också väljer bort potentialen i att möta nya individer längst resan som kan ge dig värdefull information, längre fram. Om du väljer bort faran så sparar du också på den ammunition som du inte heller kan ta för given. Den behöver du nämligen finna längst vägen och använda sparsamt i händelse av livsfara. Zonen förlåter ingen, det är tydligt i Stalker 2: Heart of Chornobyl, och eftersom du oftast är själv så gäller det att planera din väg framåt och ta höjd för hotet bortom ditt eget synfält.

Spelets största styrka är utan tvekan den enorma frihet och möjlighet som ges att utforska på egen hand. Du är trots allt en utforskare, en överlevare, eller en stalker, som det så fint också kallas. På din resa genom zonen möter du en hel del mer eller mindre intressanta karaktärer vars berättelser inrymmer den ena konspirationsteorin efter den andra. Det finns här ett tydligt fokus på berättande också där dina beslut som spelare påverkar de relationer du skapar med de fraktioner som utgör zonens besökare. Det gäller därför att ta god tid på sig och inte stressa. Genom att prata med karaktärer, fatta väl avvägda beslut och utforska i ett lugnt tempo med planering och strategi i fokus så kommer belöningarna succesivt. Om du väljer att inte göra detta så kommer du att straffas. Stalker 2: Heart of Chornobyl är tveklöst ett oförlåtande spel som bestraffar den som inte är förberedd på det som stundar. Friheten att utforska ger dig samtidigt en möjlighet att just förbereda dig, genom att på håll överblicka den plats och de hot som väntar dig.

För egen del hamnade därför huvudfokus på utforskande, där berättandet fick ta baksätet. Det var nämligen så jag tog mig an de tidigare spelen i franchisen och man brukar ju säga att det är svårt att lära en gammal hund sitta. Med det sagt så är det någonting väldigt speciellt med att ge sig ut och utforska denna apokalypsens värld och allt eftersom lära sig av sina misstag, för misstag kommer du göra, återkommande. Med vetskap om de tidigare spelens svårighetsgrader valde jag att spela på den som motsvarar en normal grad, vilken är anpassad för spelare med viss erfarenhet av franchisen. Med facit i hand var det troligast ett mindre klokt beslut då denna svårighetsgrad kan upplevas som något svårare än normal-graden i andra spel. När det kommer till utforskande, som nämndes tidigare, så briljerar Stalker 2: Heart of Chornobyl. Det är verkligen helt fantastiskt att promenera runt i zonen och undersöka dess olika miljöer med allt från skogsområden, övergivna byar och bosättningar till militärbaser, laboratorier, gamla fabriker och underjordiska komplex. I dessa finns en detaljrikedom och variation vilken bidrar till en fenomenal atmosfär som få spel lyckas med. Utöver utforskandet engagerar också striderna på flera sätt. Du möter dels andra människor vilka kan utgöra direkta hot med vapen, dels varelser och mutanter som formats av radioaktiviteten i zonen. Miljöerna agerar också i sig självt ett hot med olika typer av anomalier, en slags onaturliga krafter, som en konsekvens av Tjernobylolyckan, vilka bryter mot fysikens lagar. När du närmar dig dessa kan du slitas sönder, brinna upp, förångas eller slungas i väg, så det gäller att vara på sin vakt.

När det kommer till själva berättandet så är inte GSC Game World i samma klass som exempelvis CD Projekt RED, det är det få som är. Men det de inte åstadkommer i berättande kompenserar de med en atmosfärisk spelvärld på närmare 64 kvadratkilometer där utforskandet hela tiden lyckas engagera. Det tar dock tid att göra denna resa och det finns inga enkla sätt att resa snabbt. I stället behöver du säkra läger och diverse hub-områden för vila, lära dig kartan och vilka snabbare rutter som går att ta. Detta gör att en del kan känna att det åtgår mycket tid till att vandra i en stor och öde zon. Det är samtidigt viktigt att komma ihåg att det just är detta som är spelets signum. Du kan också bygga upp en bank av det du hittar i form av ammunition, vapen och annat som du kan lägga i en säker kista, för att sedan sälja det i en närliggande bosättning. Detta föranleder dock konsekvensen att du ofta måste prioritera och lämna utrustning som du inte kan ta dig med tillbaka till kistan. Med ett enkelt knappklick kan du dock jämföra utrustningens egenskaper och därigenom göra kloka val i vad du lämnar efter dig.

När du utforskar zonen kommer du också stöta på olika gömmor med bra utrustning. Det kan handla om pistoler, gevär eller annat vars egenskaper överglänser dina nuvarande. Genom att prata med zonens invånare eller läsa meddelanden kan du också få kännedom om dessa gömmor vilka blir synliga på din PDA-karta. Det finns dock en begränsning i hur mycket du kan bära med dig och de vapen som du använder går förr eller senare sönder varför det gäller att underhålla den utrusning som du valt att prioritera på din resa. Utöver vapen bär du också med dig bultar, det låter konstigt jag vet. Dessa bultar kan ge tillkänna och lamslå olika anomalier en kort stund vilket gör det enklare för dig att ta dig fram i zonen.Jag nämnde inledningsvis också att den karaktär (Skif) som du spelar som intialt väljer att resa till zonen på grund av en artefakt. Artefakter spelar en central roll i världen, och du hittar dem genom att ta dig igenom farliga anomalier med hjälp av kastade bultar och en detektor som guidar dig rätt. Dessa kan sedan säljas eller användas i din utrustning för bonusar. Man kan tänka sig att de agerar en slags uppgradering med den tråkiga aspekten att de samtidigt också för med sig någonting negativt. Dessa artefakter blir allt viktigare ju längre in i spelet du kommer så det gäller att lära sig om deras styrkor och svagheter och vilka som kan och bör kombineras eller inte.

Stalker 2: Heart of Chernobyl känns, i någon mening, som ett äldre spel i ny skrud. Det är rent grafiskt ett mycket snyggare spel än sin föregångare även om det spelmekaniskt ibland kan kännas lite gammalt. Detta ska inte uppfattas som någonting negativt, tvärtom. Det känns nämligen som att utvecklarna medvetet gjort en del nödvändiga val med hänsyn till spelets rötter. Samtidigt kan en del säkert rycka på ögonbrynen över en del spelmekaniska aspekter som idag kan upplevas som förlegade. När det kommer till navigering av menyer och knappval blir det också tydligt att detta i grunden är ett spel som tagit sin utgångspunkt från PC. Det kan ta ett tag att komma in i och lära sig alla knappkombinationer då samma knappar kan ha flera funktioner som beror av tiden du håller in dem. Det har konsekvent skapat en del feltryck. När det kommer till grafiken så har säkert många frågat sig hur det ser ut på Playstation 5?

Spelet släpptes nämligen redan för drygt ett år sedan till PC och Xbox-konsoler och efter flertalet uppdateringar bör denna version vara fri från problem, eller? När det kommer till det grafiska är Stalker 2: Heart of Chornobyl på sina håll ett riktigt snyggt spel, med tanke på de tekniska begränsningar som existerar hos Playstation 5 och hur stora miljöerna faktiskt är och allt som de inrymmer. Jag brukar verkligen inte vara den som hyllar Unreal-motorn, men här kommer den verkligen till sin rätt. För det mesta är spelet, rent grafiskt, snyggast i de miljöer som innefattar korridorer, trängre utrymmen i byggnader och komplex medan utemiljöerna ibland kan upplevas lite gryniga och suddiga där ljusinsläpp blir lågupplösta och likaså skuggor mot ytor. Det är också uppenbart att en del karaktärer fått lite mer kärlek än andra vad gäller detaljer i ansikten och texturer på kläder. I övrigt imponerar det grafiska ofta med stora vidder, atmosfäriskt regn och stormar, varma toner från solsken, lerpölar som speglar sig och träd som svajar, vilka alla skapar en fenomenal helhet.

När Stalker 2 lanserades för ett år sedan talades det också en hel del om barnsjukdomar så som diverse buggar och prestandaproblem. Jag har inte stött på några större prestandaproblem under min tid med spelet på Playstation 5. Stundom har bilduppdateringen svajat till i några sekunder under enstaka sekvenser men på det stora hela har det varit stabilt. Inte heller har jag stött på så många buggar annat än uteblivet ljud i en del konversationer. Spelet är rent tekniskt väldigt imponerande vilket jag påminns om när jag står där och blickar ut över ett övergivet höghus vars våningsplan alla går att utforska.

När det kommer till spelets ljudbild på Playstation 5 är den likaså väldigt imponerande. I synnerhet vad gäller stormar och vindbyar, regn, ljudet från olika djur och mutanter. Även ljudet från vapen är riktigt imponerande där gevär och automatvapen levererar en påtaglig tyngd när jag trycker av en salva mot råttor i ett nyligen utforskat tunnelsystem med ekon som följd. Detta förhöjs ytterligare av dualsense kontrollens adaptiva triggerknappar och ljudet av sprakande och blinkande från handkontrollen när du närmar dig artefakter. Om jag ska lyfta någonting negativt så är det de engelska rösterna till karaktärerna och deras dialogval som ofta inte fungerar, alls. Det är ofta som sättet de framför en mening inte riktigt landar med den känsla jag antar att de vill förmedla. Därmed har jag i stället valt att spela med tal på ukrainska, med textning på engelska. I någon mening förhöjer det känslan av spelet med tanke på platsen vilken allting utspelar sig.

Stalker 2: Heart of Chornobyl är ett spel som verkligen vill att du sjunker in i det, låter atmosfären, stämningen och miljöerna få ta plats och långsamt krypa in under huden. Berättelsen spretar ibland och vissa dialoger på engelska träffar inte riktigt rätt, vilket gör att utvecklarnas avsikt känns lite urvattnad. Men byter du till ukrainskt tal förändras allt - då blir upplevelsen betydligt mer autentisk och engagerande. På Playstation 5 skiner spelet rejält. Den levande, dynamiska världen känns konstant oberäknelig och ljuddesignen skapar en kusligt tät stämning i zonen. Samtidigt är spelet brutalt oförlåtande och kräver både eftertanke och noggrann planering för att överleva. Med en tekniskt imponerande ljudbild, detaljerade miljöer och starka känsla för atmosfär lyckas Stalker 2 skapa en spelvärld som verkligen fångar mig, även när berättelsen inte alltid är lika fängslande.