Star Ocean: The Last Hope

Ett strålande dunder och brak. Kärnvapenspetsar ödelägger planeten människan kallar sitt hem. Tredje världskriget ballar ur, totalt. En snygg CGI-sekvens presenterar mig inför mänsklighetens superkollektiva självmord. Är hoppet verkligen ute, denna gång? Två stridande sidor som går helt loco med ödeläggande atomvapen. Det vi fruktade under kalla kriget är hundra år senare, år 2064, en skrämmande verklighet. Det ser onekligen ut som ragnarök, det här.

Star Ocean: The Last Hope är en historia som utspelar sig innan de tidigare spelen. Som nykomling till Star Ocean behöver man alltså inte oroa sig för att känna sig helt lost in space, om uttrycket ursäktas. Fans kommer dock att få sig sin beskärda del av igenkänning genom äventyrets gång. Ett klokt val, eftersom serien knappast rotat sig hos den typiske Xbox 360-användaren, eller i västvärlden överhuvudtaget.

Spelet inleder alltså med människans potentiella undergång. Endast en bråkdel av Jordens befolkning överlever. Hoppets låga brinner tack vare framgångsrik forskning inom varpdrift i rymden. En grupp kallad Space Reconnaissance Force, SRF, bildas. SRF:s syfte är att segla på stjärnoceanen och utforska nya världar med hjälp av hastigheter snabbare än ljuset. Första uppdraget: Hitta en ny, beboelig planet för människan att kolonisera.

Och allt hänger naturligtvis på en oerfaren tonåring med blond, spretig manga-kallufs. Edge Maverick och klichékompaniet står modigt till tjänst!

Gruppen består av en diger skara stereotyper. Den unga men ansvarsfulla svärdfäktaren Edge, som besitter en enorm inneboende potential. Han blir tidigt i spelet tvivelaktigt befodrad till kapten över rymdskeppet Calnus, trots sin ringa ålder. Upp till bevis och ett tungt lass att bära, alltså. Hans närmaste kamrat är barndomskompisen Reimi. En lojal, vårdande, pilbågsskjutande flicksnärta och potentiellt kärleksämne för Edge. Sen har vi den känslomässigt stela rymdalven Feize, det söta barnet med de oväntade magiska krafterna Lymle och kattflickan med klös, Meracle. Det är, som sagt, en grupp personligheter med gälla hårfärger vi känner igen från förr. Urjapanskt på ett inte så värst originellt sätt.

Lyckligtvis så tar min hatkaraktär, den rosahåriga och gnälliga Welch, inte speciellt stor plats. Men hon har en så pass jobbig personlighet, att jag ändå får nog redan efter det första mötet. Vore det inte för att hon fyller en ganska cool föremåls- och vapenmodifieringsfunktion, så skulle jag allra helst kasta henne överbord. Se henne flyta bort i stjärnoceanens vakum. För att sedan sugas in i ett svart hål. Och aldrig mer återkomma.

För mig personligen så är det här två av hörnstenarna för ett lyckat rollspel. Hur pass originell och/eller medryckande storyn är, och hur pass lätt karaktärsgalleriet är att ta till hjärtat. Här lyckas Star Ocean: The Last Hope inte riktigt att leverera fullt ut. Särskilt inte i den sistnämnda kategorin. För Edge och hans kamrater ser ut som uttryckslösa, själbefriade dockor. Plastiga. Nästan obehagliga.

Samtidigt klämmer de ur sig dialog som antagligen ska vara sympatisk och engagerande. Men deras uttrycklöshet tillsammans med det förfäliga röstskådespeleriet sätter käppar i hjulen. Integrationen mellan spelets karaktärer känns... bajsnödig. Väldigt krystad. De japanska originalrösterna finns inte heller tillgängliga i våran version av spelet, vilket definitivt hade varit att föredra framför de pinsamma amerikanska rösterna.

Storyn i sig är lite bättre. Den har sina ljusa stunder, absolut. Särskilt mot slutet. Jag gillar spelets sci-fi-setting och resandet mellan planeter. Det är sporrande, spännande och upptäckarglädjen kittlar dödsskönt i kistan. Star Ocean: The Last Hope liknar i denna bemärkelse Mass Effect. Men där stannar också likheterna.

Dessutom finns det flera alternativa slut, beroende på hur Edge bygger sina relationer med resten av gruppen. Då varje omgång tar närmare 40 timmar, så finns det mycket att bita i för den enträgna. Dess framförande haltar dock nämnvärt av just den bristfälliga dialogen. Vilket naturligtvis är synd.

Men nu ska jag sluta gnälla. En stund, i alla fall. För Star Ocean: The Last Hope har sina uppenbara kvalitéer.

Den största behållningen är det actionbetonade, komplexa stridssystemet. Glöm turbaserat och långsamt menytragglande. När man springer in i ett monster ute i en av världarna så skickas man till en separat arena, där striderna sker i realtid. Man tillåts ha fyra karaktärer åt gången för bataljerna. Därmed finns möjligheten att skräddarsy sin grupp efter tycke och smak. Väl inne i hetluften går det lika bra att ta direkt kontroll över vilken karaktär man vill, som att pausa för att dela ut order via menyval. De karaktärer du inte tar kontroll över kommer annars skötas av en väl fungerande AI. Det finns även inställningar för hur pass aggressivt man vill att AI:n ska uppföra sig, eller vilka sorters attacker man vill att den ska använda sig av.

En personlig favoritfunktion i stridssystemet är de så kallade blind side-attacker. Dessa attacker utförs genom att hålla in och släppa hoppknappen med rätt tajming, samtidigt som man attackerar. Lyckas man så kommer den kontrollerade karaktären snabbt som vinden att springa bakom fienden, och dela ut en kritisk träff med sitt vapen.

Det finns även ett sorts bonussystem som aktiveras under stridigheterna. Beroende på hur du sköter dig, så kan man med hjälp av denna låsa upp nya specialattacker och symbologifärdigheter (spelets form av magi). Det är ett sant nöje att komma, se och segra i Star Ocean: The Last Hope. Det är belönande och utmanande, djupt men samtidigt lättillgängligt för den som snabbt blir uttråkad av den turbaserade sortens strider.

Världarna man rör sig i är bedårande. Det är en fullkomlig färgexplosion som uppenbarar sig första gången jag sätter min fot på planeten Aeos. Dess blåa hav och prunkande, tropiska skogar fyllda av farliga varelser påminner om hur Jorden såg ut under juraperioden. Resan fortsätter sedan till och bortom några riktigt trevliga och exotiska platser. Det är skarpt, detaljerat och vackert. Grafikomdömet dras dock ner ett par snäpp på grund av karaktärsdesignen och några riktigt trist utformade grottor, som endast känns som utdragna och jobbiga grindfester.

Ljudbetyget består också av både bu och bä, eftersom rösterna är sjukt risiga, medans musiken är helt fantastisk. Signerat Motoi Sakuraba så kan det inte slå fel, liksom. Härliga symfonier väver in mig i ett tillstånd där jag bara vill vara, lyssna och insupa den stämning som världarna och musiken tillsammans skapar.

Brister till trots. Star Ocean: The Last Hope ett spel som kommer sysselsätta inbitna fanatiker av japanska rollspel. Ingen tvekan. Lost Odysseys härliga novellberättande faller mig dock mer i smaken, och kommande Tales of Vesperias karaktärer ser ut som en trevligare bekantskap än i detta fall. Men så länge man inte förväntar sig en på något sätt unik story eller bottenlösa personligheter, finns det en hel del att kräma ur från det sista hoppet.