Star Trek: Resurgence

Jag ska ärligt säga att jag vet ganska lite om Star Trek och allting däromkring. Det mesta jag kan har jag lärt mig via The Big Bang Theory och frågan jag ställde mig själv innan jag satte igång var hur pass insatt man behövde vara för att hänga med i spelet. Det korta svaret på det är att man inte behöver ha stenkoll koll innan, man lär sig en hel del längs vägen och kan hänga med bra även utan några särskilda förkunskaper, men för att få ut maximalt av det här så är det nog en fördel om man är ett fan sedan innan.

Bland det första man alltid lägger märke till varje gång man tar sig an ett nytt spel är ju grafiken och här är det första intrycket inte särskilt bra. Det är definitivt inte ett snyggt spel sett till dagens standard, det både ser ut och känns som ett spel till Xbox 360 på de allra flesta punkter. Jag förstår förstås att budgeten man haft att röra sig med inte går att jämföra med större spel och det kostar heller inte som ett sådant, men nog förväntar jag mig ändå lite bättre än så här, det är trots allt 2023 och inte 2005.

Vi växlar mellan ett par karaktärer under spelets gång men de som tydligt är spelets primära protagonister är Commander Jara Rydek och Officer Carter Diaz. Jara är den första av de två som vi får stifta bekantskap med. Hon är av allt att döma väldigt kompetent med starka ledaregenskaper och har nyligen blivit uppflyttad till Starfleet på U.S.S Resolute från akademien. Hon får redan tidigt i spelet det hett om öronen och tvingas fatta en del tuffa beslut. Det är inte sällan ganska obekväma sådana, ska hon till exempel offra flera för att rädda en enda person? Eller offra en för att rädda resten? Det som sagt inga helt enkla beslut att ta och alla ens val påverkar slutet så det gäller att tänka sig för, de moraliska gråzonerna är många. Den andra protagonisten som man spelar är då Officer Carter Diaz och via hans del får vi ett annat perspektiv på historien, han har inte mycket alls att göra med de beslut som fattas utav Jara och resten av flottan utan huserar främst på nedre däck där han utför service och reparationer samt flirtar en hel del med sin kollega. Jara har helt klart det tyngre ansvaret av de två och hon har även häcken full med att som nykomling hålla sig på god fot med alla andra på U.S.S Resolute så gott det går och försöka mäkla fred mellan raserna Hotari och Alydians (det är för övrigt två helt nya raser i Star Trek-universumet) som hamnat i en mycket infekterad konflikt och det riskerar nu att bryta ut i fullskaligt krig, något som vi såklart vill undvika. Som så många gånger förr så är det värdefulla resurser det bråkas om och att dela på kakan visar sig vara svårt. Det är då alltså upp till Jara och resten av flottan att försöka förhindra att krig bryter ut och med på dessa fredsförhandlingarna finns en mycket omtyckt och ikonisk karaktär.

Mellansekvenserna är många och precis som resten av spelet inte särskilt snygga, ansiktsanimationerna är verkligen inte särskilt smickrande, det är stelt och uttryckslöst. Det funkar förvisso rätt bra på en stel gammal snubbe som till exempel Spock som knappt drar på munnen någonsin, men inte fullt så bra på andra karaktärer som faktiskt försöker förmedla känslor i någon form. Precis som när det gäller röstskådespeleriet så är det synd att så pass starka och intressanta karaktärer känns så livlösa i utförandet, det drar ju tyvärr ner helhetsintrycket och gör det svårare att knyta an och känna något för dem.

Även om jag till stor del tycker att röstskådespeleriet stundtals är lika stelt som animationerna så går det dock inte att neka att karaktärerna i grunden är starka och väldigt välskrivna. Det är väldigt mycket dialog i Star Trek Resurgence och det är en bra historia, därför är det väldigt synd att röstskådespelarna inte riktigt kan ge dem liv och mer personlighet. Det är överlag ojämnt men det är lite för många i ensemblen som läser replikerna innantill eller helt utan inlevelse medans vissa andra är klart godkända. Det säger sig självt då att med all den dialog som spelet innehåller så blir det ganska snabbt ganska tröttsamt.

Det är inte mycket man aktivt behöver spela, långa stunder kan jag bara lägga handkontrollen ifrån mig på soffan och mestadels bara hänga med i dialogen och vad som händer. Då och då behövde jag också trycka på ett av tre dialogval som dyker upp. Det är nog kanske den mest passiva spelupplevelse jag haft i hela mitt liv om jag ska vara helt ärlig och utan att överdriva det minsta så låg jag precis så i minst en kvart. Tempot är alltså väldigt långsamt och när det väl är interaktioner av något slag så är det oftast i form av quick time-events eller att man tar sig från punkt A till B för att möta upp någon eller utföra någon typ av syssla, beroende på vilken av karaktärerna man styr för tillfället. Inget konstigt i sig då det är väldigt tydligt att det är storyn och karaktärerna som är i fokus här och resten är mer sekundärt. Det förekommer ett par moment där det faktiskt blir lite action och man får rentav skjuta lite grann men det är inte så frekvent som jag kanske skulle önskat.

Star Trek i spelformat har oftast inte varit synonymt med kvalitet och det rör sig tyvärr inte om någon fullträff den här gången heller. Historien som berättas är intressant och karaktärerna är i grund och botten färgstarka och välskrivna. Det faller dock hårt på att man inte lyckas ge dessa karaktärer mer liv utan vi får dras med de stela animationerna och det slappa röstskådespeleriet tyvärr. Lägger man då också till att tempot är alldeles för långsamt och att det stora delar är väldigt självspelande så blir det till slut inte särskilt bra. Känslan är också att detta inte är ett spel som lär tilltala de som inte redan är fans av Star Trek särskilt mycket. I slutändan skulle jag beskriva det som en ganska frustrerande upplevelse, mest för att jag inte kan skaka av mig känslan av att detta hade kunnat bli riktigt bra men att det slarvas bort. Det är absolut inte uselt men det lyfter samtidigt heller aldrig.