Star Wars: Battlefront

Jag känner mig pressad. Laserstrålarna viner runt huvudet, ett tillsynes oändligt antal rebeller väller emot mig, mina underordnade stormtrupper har tagit mycket stryk, en oroande rökutveckling kommer från den tvåbenta gångaren modell AT-ST som var tänkt att fungera understöd och min ammunition tryter. Läget kunde vara bättre, men inte långt från mig på de istäckta vidderna finns en gigantisk fyrbent AT-AT. Den medicinare vi har med oss delar ut det sista av den ammunition och medicinpack han har med sig. Ett snabbt sista ryck. Några av oss dukar under för fiendens skurar, men en anständig mängd når bort till AT-ATn, vars pilot görs uppmärksam på den annalkande fienden. Den vänder sakta sitt jättelika huvudliknande kanontorn mot fienden och sedan tjuter en fruktansvärd lasersalva iväg mot fienden som inom loppet av sekunder decimerats till endast en överlevande. Denne ska väl till och med min sargade skvadron kunna rå på, tänker jag och ger order om omedelbar attack.

Star Wars Battlefront är en fullständigt ogenerad pastisch på Digital Illusions uppskattade Battlefield 1942, och om plagiering är den yttersta formen av smicker lär Digital Illusion aldrig få mer uppskattning. Allt går igen - sättet man väljer trupper på, avsaknaden av vapen att ta upp, alla fordonen, hur man vinner striderna och hur man egentligen bara är en soldat i en helt anonym grupp. Stjärnornas krig är givetvis en perfekt grund för mäktiga fältslag och filmerna kryllar av bra influenser för denna typ av spel.

En stor skillnad gentemot Battlefield är dock att Battlefront har en större betoning på action än taktik, och att sistnämnda dessutom främst spelas ur tredjepersonsvinkel, snarare än förstaperson. Battlefront handlar om stora slag, ofta med minst 400 man inblandade. Alla finns dock inte på kartan samtidigt, utan de fungerar som reserver man tar av sedan någon stupat i strid. Innan man börjar spela gäller det att noga överväga vad man ska spela som. Tidigt i stridens skede finns det en poäng i att ligga i de bakre leden och då kanske en prickskytt är att föredra, vill man däremot ha ett kort men intensiv karriär på fältet kanske en vanlig simpel stormtrupp är modellen. Efter varje gång man dött får man göra om sitt val och beroende på hur striden artar sig kommer behoven att vara olika. Återstår nästan bara fiendens stridsmaskiner kanske det istället är stormsoldater utrustade med raketkastare som gör mest nytta. Riktigt roligt är det att spela som Droidekas, som med sina elaka sköldar och starka kanoner kan avverka en mindre armé om de inte snabbt tar skydd. Så snart skölden går ner är Droidekas dock dödens lammunge - förutsatt att de nu finns någon kvar att ta ned dem.

För att vinna ett slag gäller det att nedgöra fienden till sista man. För den som är mer taktiskt lagd finns istället möjligheten att strypa dennes chanser till support. Lyckas man erövra fiendens alla baser kan den lede fi helt enkelt inte nyttja sina återstående trupper något mer. När spelet börjar har man oftast runt 2-3 punkter att starta om på sedan man dött. Fienden har ungefär lika många samt att det finns några punkter som måste erövras innan de får användas. För att ta över en fientlig bas gäller det att behålla kontrollen över den så länge att den ikon som indikerar bastillhörighet färgats helt med det egna lagets färg.

Stjärnornas krig vore inte vad det är utan alla mäktiga och fantasifulla fordon som tar del i striderna. Alla de mest kända, såsom olika varianter på Tie-fighters, X-vingar, AT-AT, AT-ST, AT-TE med mera finns på slagfältet. Varje enskilt fordon går att köra och känns dessutom precis så mäktiga som de borde göra. Att som rebell se de oerhört mäktiga AT-AT torna upp sig i horisonten är verkligen ren skräck. Gör man inget snabbt kommer de att fullständigt pulverisera alla posteringar man har. För att ta kol på dessa grymt stryktåliga jättar gäller det att själv hitta tunga kanoner. Är ditt vapen bärbart - ja då biter det helt enkelt inte på det mäktiga pansaret. Man får själv hitta ett kraftfullt fordon, alternativt låta din armé bemanna alla närbelägna stativkanoner och starta beskjutningen. Se upp bara, vänder AT-ATn huvudet i din riktning är du död inom loppet av några få sekunder.

För att få något verkligt spelvärde från Battlefront bör man ha insikten att det är avsett att spelas online. Att spela själv blir snabbt ganska tråkigt, då man tar del av diverse slagfält från film ett och två samt originaltrilogin på löpande band, utan att få någon riktig story eller motivation att få fortsätta. Fiendens artificiella intelligens skänker heller ingen utmaning, utan står still och skjuter och försöker inte alls dra fördel av bakgrunder eller kamrater. Så snart man kommit till insikt med hur fienden agerar är det bara att klampa fram genom deras arméer och den alltför begränsade mängden slagfält är snabbt avklarade.

Online är där Battlefront verkligen glänser. Till Xbox kan 24 mänskliga spelare tampas samtidigt och 16 till Playstation 2. Båda siffrorna är höga nog för att det ska bli riktigt hektiskt och massivt. Hela tiden deltar också datorstyrda figurer som visserligen mestadels agerar kanonmat, men också aktivt bidrar till att ge spelet dess massiva och storslagna känsla på slagsfältet. De datorkontrollerade figurerna kan dock vara till nytta då man som spelare tar ansvar för dem och delar ut kommandon. Detta görs med digitalkrysset och plötsligt kan de annars så infantila kompanjonerna säkra platser, köra växelvis framryckning och storma på kommando. Att vara en bra härförare och snabbt kunna få en överblick över slagfältet samt ge rätt order vid rätt tidpunkt är minst lika viktigt som att själv spela bra.

Stora slag med multiplayer och online-stöd brukar borga för enkel grafik. Så är dock inte fallet med Star Wars Battlefront som ger ett imponerande grafiskt intryck på både det designmässiga och tekniska planet. Alla figurer ser ut som de ska och är hyfsat välanimerade, fordonen föredömligt stora och banorna skiljer sig åt genom distinkta skillnader i miljö och design. Liten varningsflagg för Playstation 2-versionen dock som tappar skärmuppdateringen på de största banorna när det blir alldeles för mycket action. Musik och ljud är absoluta toppklass och består av John Williams så välkända stycken, samt de välbekanta ljuden från filmerna, vilket snabbt ger den där rätta Stjärnornas krig-känslan.

Den enskilt största nackdelen med Battlefront är dock det begränsade utbudet av banor. Spelar man ensam räcker inte spelet i mer än någon timme. Online blir dock livslängden betydligt bättre, men det är fortfarande alldeles för få banor. Inte heller går det att på ett bra sätt bygga klaner, vilket givetvis är helt oursäktligt i ett spel av denna typ som släpps sent 2004.

Att få spela ond är alltid lika roligt och jag njuter i fulla drag av att få pulverisera små hjälplösa rebeller. För den som tänkt spela ensam har Battlefront inte mycket att erbjuda, men så snart man kopplat upp sig blommar det ut och erbjuder den bästa känsla av Stjärnornas krig ett spel förmedlat sedan mästerliga Tie Fighter. Det är förståss såhär det känns att inte vara en jedi-riddare, att inte ha någon rejäl makt. Det är sådana som jag spelar som alltid pulveriseras i filmerna, och det är sådana som jag som betraktas som simpel kanonmat och alltid får göra grovjobbet. Av just samma anledning som jag inte spelar rollen som en odödlig personlighet, känner jag mig faktiskt mer som än verklig hjälte än jag gjort i något annat spel i denna galax långt, långt borta.