Star Wars Jedi: Survivor

Vissa saker stannar kvar genom hela ens liv och det är få saker som har haft samma genomslagskraft i mitt som just Star Wars. Den här nästan fanatiska fascinationen över det George Lucas en gång skapade har gjort mig både passionerad och kritisk. För jag vill ju så gärna att min älskade galax ska bjuda på fantastiska äventyr och när något då är dåligt, så blir besvikelsen så mycket mer påtaglig än gällande så mycket annat. Det är ett tungt arv att förvalta men det sökande efter magi som vissa filmer och serier i det senaste har saknat, det lyckas som tur är Star Wars Jedi: Survivor att bjuda mig på.

Det är en ärrad, skäggig, nedstämd och tyngd Cal Kestis vi återser. Händelserna tar vid fem år efter det första spelet, i en galax satt i hårda klor av imperiet. För att skapa en tidsmässig kontext så befinner vi oss nio år innan en viss Luke Skywalker spränger dödsstjärnan. Den första timmen fungerar till stor del som en tutorial, och även om den är aningen för lång lyckas man här ändå bjuda på mycket direkt från start. Spelmekanik ska presenteras och övas in, så Cal får omedelbart slåss och springa på väggar, dubbelhoppa och använda sin charmiga droid BD-1 för att ta sig vidare. Ett mörkt Coruscant står som plats för äventyrets inledning och det visuella tycks nästan skrytsamt visa upp sig. Respawn har valt att enbart utveckla spelet för denna generationens konsoler, och flytet i både laddningstider och det visuella imponerar följsamt ackompanjerat av storslagna musikstycken. Den som söker efter Star Wars-känslan, vilket vi ändå måste erkänna är den viktigaste beståndsdelen, finner den snabbt när Cal Kestis ljussabel skär genom den första av spelets många stormtroopers eller då han använder kraften för att få dem att flyga utför ett stup.

Just dessa stup blir under min speltid kanske den största frustrationen som jag upplever. Det blir, åtminstone till en början, ganska många fall nedför sådana vilket givetvis mer beror på min egen klumpighet än något annat, men det blir också lite märkligt när ett fall som vår Jedi klarar av i en filmsekvens sedan blir en dödsfälla och tvingar mig tillbaks en bra bit. För även om Jedi: Survivor på många vis bjuder på stora öppna ytor så forcerar det samtidigt in en i att följa utstakade spår, något jag dock kan uppskatta eftersom designen på nivåer allt som oftast är underhållande. Det är dock med jämna mellanrum lite för utdraget och efter en tid med spelet börjar designen på hur man ska ta sig vidare att kännas lite väl upprepande. Det är som att man designat varje planet som en gigantisk hinderbana och stundtals blir den här designen lite väl extrem när varje nytt uppdrag som Cal ger sig ut på till största del handlar om att springa, hoppa och klättra på väggar. Som tur är så är det snyggt och underhållande så även om det blir lite tjatig och får återkommande speldesign, så är det roligt att spela och varieras turligt nog med jämna mellanrum.

När man så efter inledningen landar på planeten Koboh öppnar spelet visserligen upp sig radikalt sett till storlek på en enskild planet. Men även här är det oftast ganska utstakade passager och den Metrodvania-liknande designen på kartan känns väl igen från hur man fick navigera i föregångaren. Vad som bjuds på är dock även en fantastiskt varierande och vacker miljö, och vid det här laget känns det verkligen som att äventyret startat på allvar. Visst börjar man redan bli van vid att pussla och strida vid det här laget, och faktum är att det var längesedan jag kände mig så engagerad i ett spel redan ett par timmar in. Respawn har verkligen klarat av att skapa en spännande och underhållande start på äventyret och då har man ändå bara skrapat på ytan. Koboh är den överlägset största planeten i spelet och det är här hemligheter och sidouppdrag samlas och mycket av äventyret utgår från just denna plats.

I strider har Cal olika stilar, där enkel och dubbeleggad ljussabel är de två första som finns att växla mellan men fler tillkommer. För precis som med allting annat i spelet låser man upp nya förmågor, men det är något för er att upptäcka själva. Kraften används till både strider och att lösa pussel, och omgivningarna (och kartan) är oftast det som behöver studeras noga för att finna en väg vidare. Här finns också gott om möjligheter till att finna genvägar när man klarat av en passage så att om man dör, eller vill återvända för att utforska en tidigare besökt plats, så slipper man göra om längre passager. Det är en smidig och tacksam lösning och snyggt implanterad i miljöerna. Överlag finns här väldigt mycket att upptäcka och givetvis massor av hemligheter att utforska, långt bortom det miljöerna först ger ett sken av. För den som vill se vad som fanns bortom det där man till en början inte kunde ta sig förbi finns här mycket att återvända till.

Visuellt bjuds vi på en otrolig detaljrikedom i en både nedgången och makalöst vacker galax. Med undantag för lite taskiga texturer på sina håll, några fult designade fiender och stundtals lite fladdriga animationer så är dock helhetsintrycket fantastiskt. Star Wars Jedi: Survivor må kanske inte hamna i den absoluta toppen av de grafikskiktet rent tekniskt, men det är väldigt snyggt. Speciellt imponerar de storslagna vyerna och jag gillar också variationen på miljöerna vi färdas genom. Allting känns troget Star Wars i design, ner till minsta detaljnivå där de blinkande lamporna på paneler kunde vara hämtade från vilken korridor som helst på Dödstjärnan. Jag gillar hur ljuset speglar sig mot ytor, reflektioner i vatten och det visuella är samtidigt ackompanjerat av helt fantastiskt musik som verkligen andas Star Wars. Förutom musiken ska resten av ljudbilden också ha beröm, då den är välgjord och kryddar upplevelsen ordentligt med alla sina nyanser och liksom de grafiska detaljerna känns de trogna kring hur våra öron förväntar att det bör låta i denna galax. Ljuddesign är överlag något som kan bidra extremt mycket till atmosfären och den är verkligen extremt genomarbetad i detta spelet och det ska såklart då få lite extra beröm.

Jag har nämnt det tidigare i texten men känner att detta är relevant att ägna ett eget stycke åt och det handlar då om just Star Wars-känslan. För även om jag tror att en liten skara kanske spelar detta för att de söker efter ett underhållande actionäventyr, så är jag övertygad om att de allra flesta som är nyfikna på detta spel är just det för att det handlar om ett specifikt universum. Så här vill jag gräva lite djupare just kring detta. Vi är många som lockas av Star Wars just för allt det varit, där framförallt de första tre filmerna (i ordning av när de släpptes för att vara lite extra tydlig) ligger till grunden för vår enorma förälskelse. Det finns då såklart någonting vi söker i ett spel som detta, kalla det för en nostalgisk känsla eller bara en önskan att man träffar rätt gällande ton. Det är också såklart minst lika viktigt att vi faktiskt får ett bra spel, för även om en strid mot en AT-ST eller ljudet från en TIE fighter spelar på alla de där nostalgiska strängarna så hade ju detta inte spelar särskild stor roll om det varit tråkigt att spela. Samtidigt kan man fråga sig om det hade fungerat om man skalat bort allt som är Star Wars, om Cal Kestis inte varit en Jedi och istället sprang runt med skjutvapen mot någon annan typ av fiende än stormtroopers och battle droids. Den här typen av hypotes är såklart omöjlig att fastställa, men min egna slutsats får ändå bli att det är en kombination som gör att detta fungerar. Det är en snudd på perfekt dos av allt det där man älskar med Star Wars och runt detta finns också en underhållande spelmekanik.

Att man kikat på spel som Uncharted och Tomb Raider (Cal får som sagt klättra, en hel del) och bygger episka moment mycket tack vare skriptade storslagna sekvenser och snygga mellansekvenser fungerar när själva spelmomenten överlag också är så bra. Visst finns här detaljer att gnälla lite över, enkla saker som skaver som något så enkelt som att när det sista dräpande slaget mot en fiende delas ut så tar en liten animation över där Cal plötsligt bara har en ljussabel trots att jag använde en dubbeleggad innan. Här fanns också en sekvens som fick mig att brista ut i skratt gällande animationen på ett specifikt riddjur och kanske framförallt: Detta är i mångt och mycket en finputsad uppföljare där de flesta inslagen som fanns i Star Wars Jedi: Fallen Order har överförts och bearbetats vidare. På många vis har vi kommit att förvänta och acceptera en uppföljare på vissa premisser och våra krav är kanske inte alltid så stora som de borde vara. För även om vi får vissa nya funktioner och förbättringar så är det i mångt och mycket en naturlig fortsättning. Det är inga direkta enorma överraskningar och en uppföljares beprövade utveckling fungerar eftersom det är så pass finputsat.

Storymässigt klarar tyvärr inte riktigt Jedi: Survivor av att kännas drivande hela tiden, det är ofta det känns som att det bygger upp inför något större där förväntningen på ett avslöjande eller tvist istället blir lite utdraget för att ge mer speltid. Man tappar bort lite trådar, introducerar nya hot och det blir lite spretigt och oengagerat främst framåt slutet. Jag tycker heller inte riktigt att motion capture-arbetet känns i närheten lika finputsat som i andra spel, där känsloregister och skådespel känns väldigt tamt. Visst försöker man eftersträva ett allvar i tonen överlag, men de flesta karaktärer, med några undantag, är rätt stela i sitt framförande framförallt gällande ansiktsrörelser. Det är inte på något vis dåligt, men den filmiska känsla spelet vill ge når inte hela vägen fram. Spelmekaniken är istället det som får skina mest och bäst och det känns ändå som det viktigaste.

Något jag verkligen gillar rent spelmässigt är hur Respawn har tagit till vara på att Cal är en Jedi och inte begränsat hans krafter eller vad man kan göra ur en rent spelmässigt perspektiv. Till skillnad från första spelet är Cal givetvis en mer fullärd Jedi här, och även om man lär sig en hel del nya förmågor även i denna uppföljare så känns det bättre balanserat än i föregångaren. Att slåss med en ljussabel är en sak och striderna känns bra men det är, åtminstone för mig, allt det andra som ger det fler dimensioner gällande spelmekanik. Jag får verkligen intrycket av att man inte enbart försökt utveckla häftiga strider utan att så mycket annat även ska få utrymme. Cals krafter är många och ger variation, men sedan ska man givetvis inte underskatta hur otroligt häftigt det ändå är att få slåss med ljussabel - för det är ju faktiskt ändå något vi vill göra i ett sådant här spel. De souls-liknande striderna är ofta spektakulära och på högre svårighetsgrader också väldigt utmanande för den som vill sätta sina krafter på prov.

Att återse Cal Kestis och BD-1 och ge sig ut på ett nytt äventyr kändes väldigt spännande och när produktionsvärdet är så här högt, och man lyckats ta den där efterlängtade Star Wars-känslan och cementera den i ett riktigt bra actionäventyr, så får vi en upplevelse som ger väldigt mycket underhållning. Inför ett eventuellt tredje spel ser jag gärna att man skakar om spelets koncept en aning men jag är glad att Respawn funnit något som fungerar både spelmässigt men då också att man träffar så bra gällande känsla och ton. För någon som mig som varit så passionerad och snudd på besatt av den här galaxen i större delen av mitt liv, så känns detta äventyr som något som jag är väldigt tacksam över att få uppleva i form av just ett TV-spel.