Starfield

Ska jag vara en religiös fanatiker? En person det experimenterats med och som har utomjordiskt DNA i blodet? Eller har jag kanske en lyxbostad någonstans där ute bland stjärnorna? Att skapa sin karaktär i Starfield känns som ett mäktigt avgörande. Det är här och nu jag beslutar vem jag vill vara under hundratals timmar av rymdäventyrande, och det finns en uppsjö av alternativ att välja bland.

Till slut har jag fått till en person med drag av 80-talsrocker och 70-talsäventyrare, och jag känner mig nöjd. Jag tänker för mig själv att jag ska försöka satsa mer på storyn den här gången än jag brukar göra i Bethesdas rollspel och inleder äventyret.

Det är alltid något visst att få spela Bethesdas äventyr. Det finns liksom ingenting som liknar dem. Visst finns det välskrivna och massiva rollspel med snudd på samma frihet, men då är produktionsvärdena på en helt annan nivå istället. Därför känns det halvt magiskt att få ta de första stapplande stegen som gruvarbetare, en karriär som givetvis inte kommer vara särskilt länge då ödet har andra planer för min protagonist.

Det som möter mig är en väldigt vacker spelvärld med hög detaljrikedom, och som flyter på bättre än något annat Bethesda-spel jag lirat till konsol tidigare. Dessutom tar det mig inte lång tid att inse att även striderna är klockrent utformade. Visst är det fortfarande ett rollspel i grunden (du kan till och med välja synliga siffror för att direkt se hur mycket skada dina attacker gör), men det känns som ett riktigt bra actionspel vare sig jag deltar i frenetiskt skjutande eller försöker hugga någon intet ont anande rymdpirat i nacken med en yxa.

Kort sagt är det ett väldigt bra första intryck. Initialt lyckas jag faktiskt också hålla mig till planen att försöka fokusera på kampanjen, vilken jag dock i princip tänkte hoppa över att berätta om. Detta dels för att bespara er spoilers och dels för att det nog inte finns några rollspel där storyn är så oviktig som i Bethesdas alster. Men redan efter att ha spelat sisådär två timmar har jag en diger lista med uppdrag som väntar på mig. Någon äldre man pratar om träd i jättestaden New Atlantis, en person i slummen misstänker att någon stjäl elektricitet och ytterligare någon vill att jag ska scanna en avlägsen planet.

Och de som kan sina Bethesda-spel vet att uppdragen ofta är förvånansvärt långa och välskrivna och snart kommer jag på mig själv med att helt pausa huvudkampanjen till förmån för annat. Möjligheterna känns halvt oändliga. Det dräller av planeter att landa på, det finns massor av rymdstationer att besöka och dessutom är rymden utanför de mest bebodda världarna full av trafik. En del skepp är vänliga (om du vill vara vänlig tillbaka är givetvis upp till dig), medan andra är pirater, något som ofta leder till strider jag mer skulle vilja likna vid Star Trek snarare än Star Wars. Du får själv flytta runt parametrar som justerar hur mycket energi varje aspekt av ditt skepp ska ha, och du kan dessutom skaffa nya sådana. Eller kanske vara en rymdfifflare som stjäl fina vrålåk? Själv har jag kuskat runt med något som mest kan beskrivas som ett transportskepp för att få plats med all min loot.

De många äventyren tar mig snabbt runt till flera intressanta platser i galaxen. Jag fastnade snabbt för Neon, en slags jättelik fiskerigg på en vattenplanet. Här har världen dragit åt cyberpunk-hållet med fräsiga frisyrer, giriga jättekorporationer, gängbråk, korruption, graffiti och såklart neonskyltar. Här väntar flera läckra äventyr och en riktigt intressant värld att utforska, där jag besparar er detaljerna för att ni ska få upptäcka hur hårt livet kan vara här på egen hand. En annan favorit för äventyrande är Red Mile, ni som gillar Hunger Games kommer snabbt känna er hemma i denna casinovärld, förlagd till en permafrostplanet.

Min personliga favorit hittills är annars Akila. Detta kan bäst beskrivas som vilda västern i rymden. De som grundade denna stad är före detta jordbor som konservativt håller hårt på traditionerna, och därmed skapar en ganska naturlig förlängning av en scifi-sydstatshåla. Dessutom är de som bor här väldigt förtjusta i jordartefakter, vilket i sig skapar ett slags märklig nostalgisk trivsel.

Detta är givetvis bara en droppe i havet av detta fullkomligt gigantiska äventyr. Vi snackar hundratals timmars äventyr där begreppet "skapa sin egen underhållning" faktiskt stämmer på riktigt. Om du gillar tanken på att bygga en massa outposts för att få till ett bra flöde av råvara, kanske köpa/sälja rymdskepp, stjäla allt du kommer över eller bara upptäcka och loota övergivna rymdbaser efter misslyckade koloniseringsförsök - så gör du just detta. Ingen gång försöker Starfield få dig att spela på ett visst sätt, utan informerar bara om att alternativ finns. Om du sedan vill göra något helt annat så är det upp till dig.

Dessutom tycker jag Starfield level-system är riktigt fiffigt. Även om det i grunden handlar om ett urval skilltrees i ett antal kategorier där du låser upp saker för att få tillgång till nya, så har en twist slungats in i mixen. Vill du till exempel levla upp min personliga favoritegenskap Persuasion, så måste du klara en utmaning som involverar den innan du får gå vidare och levla upp den igen. Därmed blir det nästan automatiskt så att du spelar på ett visst sätt som passar din karaktär.

Jag vill även lyfta upp en lite mindre sak, som jag ändå uppskattar väldigt mycket. Under de senaste åren har det blivit allt vanligare att spelutvecklare använt sig av muspekare i spelmenyer även till konsol. Men att styra en muspekare med analogspak är och förblir en dålig lösning. Här har Bethesda tack och lov valt att satsa på något eget och sånär om på ovan nämna levlande, så är menyerna anpassade för handkontroll, vilket gör dem grymt rappa. Detta snabbas på ytterligare av att favoritmarkera föremål så jag snabbt kommer åt dem genom att klicka ett visst antal gånger på styrkorset. Väldigt, väldigt bra och något jag hoppas att fler tar efter så vi som spelar med handkontroll slipper muspekarna.

Som du säkert anar är jag oerhört nöjd med Starfield, som dessutom är synnerligen väldesignat. Det är scifi som hela tiden känns åtminstone lite verklighetsförankrat, vilket gör att det får en ganska unik känsla. Att besöka de olika planeterna är också mäktigt just för att de är så välgjorda att de faktiskt känns som riktiga världar. Jag vet att somliga på förhand oroat sig för att vissa planeter inte är viktiga för storyn och mer fungerar som utfyllnad för den som vill se mer av universum. Men precis som med allt annat i Starfield, tycker du inte att något är kul, så skit i det. Har du ingen behållning av att besöka en planet och se hur en alternativ värld skulle kunna tänkas se ut (och kanske scanna lite livsformer samt hitta mineraler), så åk någon annanstans istället.

Maxpott alltså? Nej, även om jag är betydligt närmare att sätta betyget tio än åtta på Starfield, så finns det några aspekter som hindrar mig från att dela ut maxbetyget. Det ena rör den tekniska aspekten. Det var en del snack på förhand om att Starfield till Xbox Series S/X körs i 30 bilder per sekund istället för 60. Jag hade utan minsta tvivel föredragit sistnämnda, men stabila 30 är bättre än jag lirat något Bethesda-spel någonsin i, och för mig var det aldrig en stor grej. Det är singleplayer och ett rollspel. Men tyvärr är det inte stabila 30, och vid flera tillfällen har bilduppdateringen hackat mer än jag tycker det är okej.

Det andra problemet är också av en teknisk natur. Bethesda har nämligen sagt att detta är deras tekniskt mest finslipade spel någonsin. Och detta håller jag med dem om. Men låt oss vara ärliga, det är inte en superhög ribba. Starfield har en del buggar. Även om jag på runt 50 timmar "bara" haft två krascher, så har jag också haft ett uppdrag som varit svårt att slutföra, fiender som fastnar i luften och sådant som en dialog som loopar sig och som jag inte kommer ur. Ett visst mått av buggar accepterar jag i ett spel som detta (jag har nog aldrig spelat ett helt buggfritt storspel), och det är definitivt inte mycket fel - men det är fler än att jag vill dela ut vårt maxbetyg.

Med detta sagt så är betyget nio helt perfekt. Det här är ett sant mästerverk jag spelat nästan varje vaken tid sedan jag fick det. Inte för att jobbet kräver det, utan för att jag vill det. Och nu är recensionen är skriven känner jag samma sak igen, det bara kliar i fingrarna över att få upptäcka fler planeter, mystiska världar och kolla in rymdvarelser som får Xenomorph, ET och Alf att framstå som grå och tråkiga vid en jämförelse.

Det är helt enkelt få spel som erbjuder denna enorma kvantitet innehåll, men som även backar upp det med kvalitet. Tidlösa klassiker som The Elder Scrolls V: Skyrim och Fallout 4 känns direkt begränsade vid en jämförelse, men delar ändå den där underbara känslan av att äventyr väntar bakom varje krök. Tro mig när jag säger att du inte vill missa detta.