Historien känner vi alla igen. En fängslad man får plötsligt chansen att bryta sig ut ur sin bur och bli fri. Men något har hänt, allt runt omkring är nu befolkningslöst och livsfarligt. Kan han ta sig till friheten och hålla livet i behåll? Det är hela storyn i spelet. Du försöker rymma från ett rymdskepp där dess säkerhetssystem nu har bestämt sig för att mörda allt som aktiverar det.
Plocka upp 15 nycklar och säkerhetssystemet erkänner sig besegrat.
Varje rum du försöker ta dig igenom har samma regler. Du klickar på en knapp, en nyckel kommer fram, plocka upp den och en ny kommer. Upprepa detta tills du har 15 nycklar och du är klar med rummet. Samtidigt som detta händer kommer en massa olika block med förmågor som du måste hoppa över eller undvika. Gör nu detta med varje rum tills du når slutet. Om detta låter repetitivt så är det just det. Men det kändes aldrig så tack vare olika orsaker. Varje rum slänger in mer utmaningar som gör det svårare och svårare. Du själv hittar uppgraderingar som ger dig nya förmågor. Det är varierat med musik och omgivningar så det audiella och visuella inte förblir det samma.
Du kan välja vilken väg du tar men kan alltid springa tillbaka om du vill leta efter nya uppgraderingar eller se om de andra rummen är lättare.
Dock den största saken som hindrar repetitionen från att gripa tag med sina klor är att spelet är väldigt kort. Spelet kostar ungefär lika mycket som snacks för en filmkväll och håller lika länge. Då jag fick recensionskoden så satte jag mig på kvällen, körde igenom allt Steel Defier hade att erbjuda, fick alla achievements och undrade sedan vad jag skulle göra med de sista timmarna på kvällen innan jag skulle lägga mig.
Spelet har några cutscenes som ger lite bakgrund till den lövtunna handlingen.
Steel Defier tjänar dock på detta. Skulle det vara längre skulle det bli tristess, som att äta en stor bytta vaniljglass på egen hand. Men i denna lilla dosering blev det underhållande och slutade när det var som bäst. Spelet har hittat en rolig gameplay loop och kör med det. Men som sagt är det inte tillräckligt för att bli ett långt spel, mer ett minispel i Mario Party. Nu då jag tänker på det skulle detta kunna ha varit roligt att spela med vänner i soffan där alla försöker överleva så länge som möjligt. För spelet har hittat en bra balans till svårighetsgraden.
Du kan låsa upp dubbelhopp som tillsynes är en raket i röven. Bra för att överleva, men kommer man kunna sitta ner igen då man nått friheten?
Man behöver i varje rum överväga om man ska ta det lugnt och säkert eller chansa snabbt efter nycklarna och hoppas på det bästa. Det händer så mycket på skärmen att man kommer att tabba sig för eller senare. Så min taktik blev att försöka spela riskabelt och få mina 15 nycklar så snabbt som möjligt. För det räcker inte bara att hålla sig vid liv, man måste ständigt hålla utkik efter nästa nyckel och ta sig ditåt. Vanligtvis dog jag några gånger i de flesta senare rummen men spelet håller ett snabbt tempo och att dö är bara att snabbt börja om från samma rum med noll nycklar.
Då du trampar på den gula knappen startar din kamp för överlevnad.
Inte för svårt men inte för lätt skulle man kunna påstå. I alla fall tills du hittar uppgraderingar som gör spelet mycket lättare. De sex uppgraderingarna är en blandad skara. Två av dem är nästan värdelösa, två gör spelet markant lättare och de sista två gör spelet enkelt. Den sista uppgraderingen jag fick var en sköld. Då man dör av att nudda något så måste man spela perfekt, men med skölden kunde man nu göra ett extra misstag per rum. Detta vände balansen upp och ner då jag alltid hade ett extraliv i praktiken. En annan uppgradering var en magnet som fick alla nycklar att röra sig till mig. Plötsligt behövde jag inte ta mig in i farliga situationer för att få min nyckel utan de kom till mig plötsligt och att spela säkert lönade sig mer.
Då man är på 14/15 blir det genuint spännande.
Tyvärr har spelet även flera irritationsmoment som gör att det känns svårare än vad det behöver vara. Trots vad mina sceenshots visar händer det mycket mer på skärmen än vad man kan hålla koll på. Alla farliga objekt spawnar i arenan så har man inte koll så vet man inte när de aktiveras och plötsligt dödar dig. Objekten gå igenom varandra, något man inte reflekterar över om man undviker laserstrålar men då man undviker metallådor är det ointuitivt att hålla koll på att den lilla snabba lådan kommer likt ett spöke åka igenom den stora långsamma lådan. Kameravinkeln är olyckligt placerad, alla objekt från den nordliga väggen har en tendens att bli blockade av den stora lådan och svåra att se.
De svåraste banorna använder sig av ett alarm som gör det ännu svårare att förstå vad som försiggår.
Med allt i åtanke så balanserar det mellan en stark femma eller en svag sexa. Men i eftertexterna var utvecklarna väldigt känslosamma om att de var så stolta om att de lyckats göra sitt helt egna spel och att du som spelare tagit dig tiden och spelat igenom det. Så för deras skull får det landa på en sexa, ett okej spel värt din tid om du vill ha något lättuggat.
Efter spelet låser man upp ett överlevnadsläge där du bara ska få så många nycklar som möjligt. Tyvärr tröttnar man snabbt på det.