Steel Seed

Jag är ett stort fan av spel som Uncharted och Tomb Raider. Jag älskar hur genren blandar stealth, klättring, action och matinédoftande berättande till en läcker cocktail, där du hela tiden känner dig lite svalare än du faktiskt är. Och i synnerhet det nya Indiana Jones-spelet har blåst nytt liv i den gamla passionen. Så när jag såg Steel Seed blev jag direkt nyfiken. Ett spel i samma genre? Ja tack! Den är utvecklad av Storm in a Teacup, en italiensk utvecklare som har några spel på sitt CV, men inget jag har rört tidigare. Men trailern såg cool ut, så jag tillbringade min påsk med att dyka ner i den. En av de saker jag gillar bäst med stealth/action/äventyrsspel är att de ofta kommer med en stark historia. Tänk The Last of Us, Tomb Raider och nu Indiana Jones. Steel Seed försöker hänga med i en historia som, som så många andra nuförtiden, utspelar sig i en postapokalyptisk framtid. Du spelar som Zoe, en ung kvinna vars medvetande har laddats upp till en robotkropp. Hon vaknar upp långt efter att världen har blivit svart, och utan mycket minne av sitt förflutna. Klassisk start, men det fungerar. Hon ger sig ut för att ta reda på sanningen om vad som hände, och nyckeln till det hela verkar vara hennes far, en skum VD som en gång arbetade för ett företag som ville rädda planeten. Spoiler: Det gick inte så bra.

Zoe har sällskap av en liten drönare som heter Koby, som tros vara en miniversion av R2D2, som inte säger något begripligt, utan piper och pipar kärleksfullt genom äventyret. Koby blir snabbt oumbärlig i både strid och smyg. Och så finns det förstås en större robotvän som helt klart vet mer än den säger, men som hjälper Zoe på hennes uppdrag. Röstskådespeleriet och karaktärsgalleriet är trots allt pålitliga. Det är inte i nivå med jättarna, men det fungerar. Spelets gameplay är uppbyggt kring tre element: smyg, plattformsspel och strid. Låt oss ta dem en i taget. Stealth-delen fungerar ganska bra. Du smyger omkring som Zoe i gigantiska stålkonstruktioner, fulla av patrullerande robotar som inte är rädda för att slå ihjäl dig. Det kan därför vara en riktigt bra idé att undvika direkt konfrontation, speciellt när fiender kommer i grupp. Däremot ger spelet dig fler verktyg för att hantera situationerna. Zoe kan gömma sig i så kallade stealth-fält, osynliga zoner som döljer henne för fiender. Du kan smyga upp bakom en robot och ge den en snabb snurr, eller så kan du använda Koby taktiskt för att fånga fiendens uppmärksamhet genom att skjuta ner små projektiler någon annanstans. Det låter dig planera och utföra listiga manövrar, och det känns riktigt tillfredsställande när du rensar ett rum utan att bli upptäckt.

Det är dock inte problemfritt. Koby kan upptäckas och slås ut, och sedan måste du vänta en minut för att han ska starta om. Inte det största straffet i världen, men tillräckligt för att förstöra flödet om det händer ofta. Och så är det lite klassiskt "jank": Det kan vara krångligt att luta sig ordentligt mot skyddet, vilket är särskilt frustrerande när du försöker vara en lömsk ninja och din karaktär istället står och dansar fram och tillbaka bakom en låda. Plattformsdelen, delen där du hoppar från balk till balk och klättrar som en metallisk Lara Croft, fungerar bra för det mesta. Man får känslan av höjder och farliga miljöer, men som i många andra spel kan kameran vara knepig. Vissa hopp känns lite osäkra och jag ramlade ner i avgrunden några gånger medan jag skrek svordomar mot skärmen. Det är dock inte förödande, och kontrollpunkterna är lyckligtvis rättvisa. Stridssystemet är... ja, det finns. Du har två attacker: en snabb och en tung. Den snabba kittlar fienderna, och den tunga känns som att det tar en evighet att svänga. Det hela fungerar bäst med en kontroller, mitt tangentbord kändes lite klumpigt under tangentbytena. Du kan rulla runt attacker, men det finns ingen riktig parering, vilket gör att slagsmålen känns något enkla. Det är tydligt att stealth är tänkt som huvudvägen, och att striden är mestadels där som en backup om (eller när) planen misslyckas.

Men en sak som spelet verkligen gör bra är dess färdighetsträd. Du låser upp nya förmågor inte genom att hitta färdighetspoäng i en kista, utan genom att utföra vissa åtgärder. Om du till exempel gör tre perfekta dodges i rad kan du få en ny förmåga som förbättrar just det. Det ger en känsla av progression som är direkt kopplad till hur du spelar. Lite som Starfield, och det är definitivt ett tillvägagångssätt jag hoppas att fler spel kopierar. Presentationsmässigt är Steel Seed inte direkt banbrytande, men det är tillräckligt snyggt och går smidigt med stabila 60fps. Världen, en gigantisk metallsfär man rör sig genom, är både klaustrofobisk och imponerande stor. Det är en bra prestation att få ett utrymme att kännas både trångt och oändligt. Färgpaletten lutar dock åt det mörka och industriella, så variationen kunde bli lite bättre och jag saknade lite fräscha färger och nya omgivningar efter flera timmars bruna, rostiga korridorer. Men det finns stämning och det fungerar. Det finns också klassiska sekvenser där du springer från gigantiska robotar som krossar miljön bakom dig. Om du gör ett fel hopp kommer du att dö, men som tur är är spelet bra med checkpoints. Man behöver inte gå igenom tio minuters repetitioner för att få prova igen, och det uppskattar jag verkligen. Så vad är slutsatsen? Steel Seed är ett spännande försök att ta sig an de stora pojkarna i stealth-actiongenren. Den når inte riktigt upp till Uncharted eller The Last of Us, men det behöver den inte. Det är charmigt, roligt och ibland ganska coolt, och även om det finns några tekniska fel och några rostiga skruvar i strid och kontroller, väger de bra sidorna tillräckligt tungt för att göra det värt det. Jag hoppas att utvecklarna får bygga vidare på detta universum, för med lite mer pengar och lite mer förfining kan nästa spel i serien bli något alldeles extra.