Stellar Blade

Det där med att göra ett bra första intryck kan betyda mycket och när Eve landar mitt i en kaotisk krigszon känns Stellar Blade till en början inte särskilt spännande alls. Jag tycker väl dock sällan att det klassiska tutorial-partiet är direkt något underhållande, snarare oftast långt ifrån. Men som tur är så växer detta till något betydligt mer intressant bara en kort stund därefter. Många spel, i dag kanske mer än någonsin, känns som en slags mix av otroligt mycket annat men kan ändå finna sin egen identitet. Det är här som Stellar Blade, trots en drös av uppenbara inspirationskällor, ändå lyckas väldigt väl. Det är som att Bayonetta, Nier, Final Fantasy, Devil May Cry och några fler slagits ihop i en sällsam mix. Det hämtar mer inspiration från vissa av dessa titlar och mindre från andra. Resultatet känns, trots uppenbara influenser, ändå som något eget och vid flera tillfällen som något alldeles unikt.

Stellar Blade är främst ett actionspel i ett högt tempo. Det är ett stort fokus på strider där det gäller att bemästra allting Eve har i sin arsenal, som växer stadigt under äventyrets gång. För att hålla sig vid liv gäller det att parera, undvika och finna öppningar för att dela ut smisk. Det mesta med en imponerande koreografi där huvudkaraktärens långa ben ofta bjuder in till en graciös dans där och även om flytet i striderna inte är helt hundraprocentigt så är det fartfyllt, snyggt och väldigt roligt. Framförallt handlar striderna om att bygga upp energi för att kunna dela ut starkare attacker, och denna energi fås genom att parera, undvika och hugga. När man samlat på sig tillräckligt kan man sedan hålla in L-knappen eller R-knappen och välja mellan olika attacker som är starkare än de vanliga huggen som normalt delas ut. Detta är dessutom bara början för under äventyrets gång växer förmågorna starkare genom ett klassiskt färdighetsträd och man låser såklart även upp nya saker i stadig takt.

Något jag verkligen gillar med Stellar Blade är att allting, till och med att hitta gömda saker, ger erfarenhetspoäng. Därmed känns det roligare att göra sidouppdrag eller bara finna något som ligger lite gömt om man utforskar miljöerna lite noggrannare. Äventyret har en stundtals hög svårighetsgrad, jag skulle inte kalla den skoningslös svår men det är många strapatser som sätter en på prov och kräver hög koncentration. Att därmed kunna samla på sig dessa erfarenhetspoäng och göra Eve starkare gör att det hela tiden känns belönande att faktiskt leta och finna saker för att göra sig starkare eller låsa upp något nytt.

På tal om miljöer är detta något som verkligen gjorde att jag kände att Stellar Blade växte med tiden. Spelets första nivå är inte jättespännande, det är mörkt, grått och även om det ska vara post-apokalyptiskt så tyckte jag inte att designen eller miljöerna i sig var så roliga. Det startade också extremt linjärt, något det i mångt och mycket fortsätter att vara, så jag kände inte direkt så stor glädje över den första timmen av detta. Men det öppnar verkligen upp sig på flertalet vis, det överraskar och det engagerar mer ju längre äventyret fortsätter. Det lyckas väldigt väl med att hela tiden kännas underhållande och jag blev mer och mer investerad i både berättelsen samt att platserna man besöker känns roligare att vistas i och att de är mer visuellt tilltalande än i inledningen.

Själva storyn är kanske inte jättemycket att hurra för i helhet men det finns dock flertalet ögonblick som lyckas väl med att bryta av det annars höga tempot. Jag gillar att det reflekteras och byggs bakgrund och även om det inre stora med ett manus som berör på djupet eller känns jättespännande så fyller det sin funktion och kryddar upplevelsen med flera fina sekvenser. Man kanske inte spelar detta främst för en gripande story, men jag skulle ändå säga att den fungerar väl utan att vara fantastisk.

Gällande det visuella är Stellar Blade lite av en blandad kompott men allra mest är det en bra sådan. Det är inte tekniskt supersnyggt som de allra främsta titlarna vi blivit bortskämda med, men det är absolut fint och på sina håll riktigt tjusigt. Det bjuder på tre grafiklägen där det som prioriterar upplösning och grafiskt lull-lull tyvärr kändes riktigt illa, men både balanserad och prioriterad bilduppdatering ger det hela ett bra flyt. Ett av de starkaste korten rent visuellt är de små ljuskällor som smyckar miljöerna bra och här finns även en del grafiskt imponerande vyer. Som sagt, det är inte uppe i toppen av tekniska storspel men på sina håll inte långt efter.

Gällande designen så vet ni ju redan vad det pratats mest om på förhand, och ja, Eve och vissa andra karaktärer är designade som extremt välsvarvade kvinnor. Jag lägger inget direkt värde eller tyckande kring detta, det är mestadels lite tråkig estetik på exempelvis dräkter och att karaktär ser lite livlösa ut i sina ansikten som jag tycker är större bekymmer än att man fokuserat på att ge dem iögonfallande kvinnliga behag. Man kan skratta lite åt märkligt studsande bröstfysik som stundtals känns rätt löjlig, men någonstans tycker jag hellre att det är roligare att granska den design som märks betydligt mer som helhet än just slimmade kvinnokroppar. Ansiktsanimationer är som sagt inte de bästa och det saknas det där extra som ger karaktärerna mer liv och jag hade väl heller sett att lite mer fokus lagts på det. Vår hjälte må ha en slimmad kropp men man hade gärna fått ge henne lite mer personlighet i det lite livlösa ansiktet, vilket gäller flertalet karaktärer.

Något som kändes väldigt unikt i Stellar Blade är dess musik. Här samsas nämligen renodlade musikaliska stycken med en hel del musik där det förekommer sång. Huruvida man uppskattar dessa beror säkerligen på om man gillar själva låtarna i sig, men jag märkte att jag tyckte att de gjorde väldigt mycket för upplevelsen samtidigt som det kändes väldigt originellt. Att löpa runt i miljöerna ackompanjerat av gladlynt popmusik kändes faktiskt fräscht och gav en bra stämning. Det kanske inte passar alla, men jag gillade detta greppet väldigt mycket och det var ytterligare ett sådant där inslag som gav detta sin egna identitet och som dessutom passade otroligt bra.

Jag var på förhand lite negativ till mycket av designen som jag inte tyckte såg så spännande ut. Jag ska inte gå så långt som att säga att jag är omvänd, men det finns ändå en hel del här som gör hela inramningen bra. Jag tror det är att det främst är en genomgående tråd i allt som fungerar bäst. Alltifrån den nyss nämnda musiken till de små viloplatserna man besöker titt som tätt där man inte bara sparar utan även kan shoppa, placera ut erfarenhetspoäng på färdigheter och annat. När man vilar så återkommer också alla fiender, minus bossar, så vill man springa runt och samla på sig mer erfarenhetspoäng så går detta utmärkt. Det finns också en design i framförallt fienderna som jag verkligen gillar, och många bossar är helt fantastiska. Eves möten med dessa är storslagna, svettigt utmanande och vinsten är belönande på precis det viset som man kan önska. Designen på mycket annat är också välgjord och ramar in hela äventyret fint och detta tycker jag då är viktigare att lyfta fram än att haka upp sig på slimmade ben och en fin rumpa.

Angående designen så vill jag verkligen lyfta fram bossarna lite till. För dessa känns verkligen som ett av spelets starkaste kort. Det finns något episkt i dessa strider i alltifrån just design till att dessa strider verkligen sätter en på prov. Eves äventyr har sin beskärda del av svårare möten, också, men det blir en del dussin-strider där så när det blir lite mäktigare strider som bossarna bjuder på blir det en riktigt höjdpunkt. Det finns två svårighetsgrader från start och skulle man känna att det blir för svårt går det att växla närsomhelst.

Vid sidan om strider och utforskande är det en del klättring och små pussel som ska lösas. Det förekommer också en del passager av plattformshoppande som tyvärr är lite av den största bristen detta har. Eve är lite fladdrig i sina rörelser överlag och just i dessa moment blir detta stundtals smått frustrerande. Hon har en tendens att vilja hoppa till sin död bara om man står nära en kant och precisionen i hoppandet är överlag inte jättebra. Momenten i sig är dock ganska korta så man klarar av dem snabbt men stundtals kan det bli lite onödigt många försök just för att hoppandet inte känns perfekt. En annan negativ sak gäller det att låsa fast sig på fiender vilket jag inte tycker fungerar särskilt bra alls. Det är ofta inga problem så Eves hugg ändå landar där de ska men när det kommer till framförallt bossar så samarbetar inte det där riktigt att man låser fast på dem och således enklare kan följa.

Med sig på äventyret har Eve en drönare där hennes kompanjon Adam finns med som support. Drönaren kan användas till att scanna omgivningarna men fungerar också som ett slags sällskap för att dialog och tankar ska kunna föras fram. En kort bit in i äventyret ansluter sig även en karaktär vid namn Lily till den lilla gruppen och man stöter också på en del andra karaktärer under äventyrets gång. Det är mycket möten och överraskningar som gör att Stellar Blade lyfter till något mer än att bara kännas som ett renodlat actionspel. Man överraskar med en hel del spelmoment och miljöer kan färdas i, och det finns gott om stunder av reflektion och tankar under den i övrigt så actionpackade resan man befinner sig på. Kontrasten gör att alla delar fungerar mycket bättre när det bryts av och känns omväxlande. Jag märker att jag får ut mycket mer av upplevelsen när det känns spännande i stort sett hela tiden och när omväxlingar i både spelmoment och miljöer hela tiden presenteras.

Det finns ett visst mått av att vara ett generiskt actionspel i Stellar Blade och det är väl också det som kanske hindrar det från att klättra i betyg. Samtidigt förstår jag att det är svårt att frångå ett koncept alldeles för mycket, det gör redan mycket av att kännas annorlunda ändå, och det är enbart lite finputs i vissa moment som hade behövts för att ta detta till något av de åtråvärda toppbetygen. Det är inte långt ifrån, alls faktiskt, men lite mer omsorg kring kontrollen och det visuella hade varit två saker som kunnat knuffa upp det en siffra. De allra största delarna i Stellar Blade är dock enormt välgjorda och det överraskade mig faktiskt en hel del att jag blev så underhållande som jag blev under äventyret. Det generiska återfinns en del också i återanvändet av hur man tar sig vidare där en låst dörr antingen kräver en kod eller kraftkälla för att öppnas och här hade man kunnat göra jakten på den lite mer spännande. Som det är nu finner man den nästan alltid i ett intilliggande rum och då känns denna progress att finna den rätt onödig, speciellt när det förekommer såpass mycket.

För den som suktat efter ett actionspel av denna typen så är det glädjande att kunna fastställa att Stellar Blade levererar det man hoppas på och till och med då lyckas att överraska under flertalet stunder. Det har partier som lägger sig nära fantastiskt och partier som snarare lutar åt okej så kompromissen kring betyget kändes till slut ändå naturlig. Som helhet är detta en snudd på fantastisk actionupplevelse som både överraskar och engagerar och som definitivt bör upplevas.