Strawberry Vinegar

När Jonas Mäki hörde av sig häromdagen och meddelade att jag skulle recensera den visuella romanen Strawberry Vinegar så började tankarna snurra i skallen. Inledningsvis var det givetvis mest förvirring som ekade mellan pannbenet och bakhuvudet då jag jag inte hade en susning om vad Strawberry Vinegar var för något. Efter en snabb googlesökning - och med en detaljerad trailer i bagaget - byttes dock den inledande förvirringen ut mot tankar om en rad olika aktiviteter jag heller skulle kunna tänka mig att göra än att spela just Strawberry Vinegar. Att hänga sig i första bästa duschdraperi var, som exempel, en av sakerna som lockade mer. Att äta grus var en annan. Jag testade sedan att ignorera samtalet från Mäki och hoppades på att vår pratglada redaktör skulle glömma bort alltsammans - men satan vilket minne den finnen har. Nä, det fanns ingen återvändo från denna mellanstadiedoftande tortyrkammare, och under de senaste dagarna har plågat mig igenom denna färggranna sockerchock så att du inte ska behöva göra det.

Strawberry Vinegar släpptes första gången till PC under 2016, men det är först nu som äventyret kommer till dagens konsoler. Premissen är sedan tämligen enkelt att greppa. Du får följa en nioårig japansk flicka vid namn Sakuraba Rie, och berättelsen börjar när hon en dag träffar en flick-demon som kräver att denne förses med mat i utbyte mot Ries bevarade själ. Historien kretsar sedan kring de båda flickorna och deras relation till varandra samt deras gemensamma kärleken till mat. Du får göra enstaka val emellanåt (som att bestämma vad ni ska äta eller vad som sägs under specifika event) men för det mesta är detta en rak saga som du betraktar från sidlinjen utan värst mycket interaktion.

Grundkomponenterna som utgör denna kulinariska kärlekshistoria är sedan av godkänd kvalité, om än långt ifrån spännande eller välsmakande på något sätt. Den målande grafiken är exempelvis rätt söt, utan att sticka ut det minsta från mängden, och texten är för det mesta duglig att skumma igenom för den utan en större kravbild på ett fängslande skriftspråk eller begär efter drama. Det största problemet är däremot att Strawberry Vinegar är förbannat tråkigt att "spela". Jag vet visserligen att jag verkligen inte hör till den tilltänkta målgruppen, och för en yngre publik med kärlek till Kitty-böckerna och färgen rosa kan detta säkert vara en hit under två timmar (plus eventuella omspelningar för att låsa upp alla olika slut). För min egen del ha dock dessa 120 minuter av skolbarnsdrama varit ett lidande av överdimensionella proportioner, och när en specifik scen kretsade kring ett badkar och den överhängande risken för en av flickorna att få schampo i ögonen ville jag mest fastna med skosnörena i en spårvagnsdörr och fly eländet via en långsam, pinsam och armviftande kollektivtrafiksdöd längsmed Göteborgs bakgator.

Det är slutligen, som du kanske förstår, extrem svårt att rekommendera Strawberry Vinegar för någon över tioårsåldern, och det enda jag jag fick ut av detta äventyr var ett sug efter mat och en tankeställare om varför Jonas Mäki uppenbarligen hatar mig så förbannat mycket. Konsumera detta på egen risk.