Street Fighter Alpha Anthology

Jag hade egentligen tänkt inleda den här recensionen med orden "Det var länge sedan jag hade såhär roligt med ett slagsmålsspel", men det hade varit att ljuga. För du som läst Gamereactor under det senaste året vet mycket väl hur besatt jag varit i Tekken 5 och hur jag spenderat flera timmar varje dag med att finslipa mina tekniker. Men nu är det slut med det. Nu får Tekken 5 vila. För när jag för drygt en månad sedan bytte Kazuyas avslapp-nade kraftslag mot Kens vilda eldbollar och Namcos tredimensionella grafikkaos mot Capcoms pannkaksplatta retro-slagsmål kom jag omedelbart på hur oerhört mycket jag saknat några av spelen i denna strålande samling.

Det känns skönt att vara fast i slagsmålsträsket igen. För även om Tekken 5 förtrollade mig fullständigt har jag egentligen inte njutit riktigt av något spel i den här genren på över fem år. När min Dreamcast dog på grund av överhettning i februari 2001 hade jag spelat säkert 3000 matcher i Street Fighter Alpha 3. Sedan dess har Capcoms pixliga kämpar fått klara sig utan min uppmärksamhet, tyvärr. För även om vi ständigt beskriver vår enorma kärlek till vad vi i vår Topp-100-lista kallade "världens bästa slagsmålsspel"; Street Fighter III: Third Strike, har Alpha-spelen ändå alltid legat mig närmast om hjärtat. När jag nu möter gamla vänner (och ovänner) i jämna prestigematcher på samma premisser som för 15 år sedan står tiden stilla, och uttrycket "Det är som att cykla" har aldrig känts mer passande.

Bara minuter efter det att Street Fighter Alpha Anthology anlände hit till redaktionen slogs jag och Sundberg så svetten sprutade, och trots att det var fem år sedan jag senast slängde en Hadoken i Street Fighter Alpha 2 Gold sitter timingen perfekt. Jag låser Mickes Vega i hörnet med en jämn ström ljusblå eldbollar och slår snyggt ned honom med min Dragonpunch då han ivrigt försöker avancera mot mig med Vegas akrobatiska hopp.

Den enorma precision som riktigt bra Street Fighter-spelande kräver går inte att bestrida, framförallt inte efter hundratals matcher i Street Fighter Alpha 3 mot min gamla vän och kollega Jonathan Leijonberg vars Ryu jag kämpat mot i jämna uppgörelser ända sedan Street Fighter II: Turbo till Super Nintendo. Vi vinner varannan match ungefär, och den koncentrationsnivå som jag befinner mig på under dessa bataljer går inte att jämföra med något annat. Det enklaste sättet att beskriva det är väl isåfall ordet trans.

Street Fighter Alpha Anthology innehåller arkadperfekta versioner av Street Fighter Alpha: Warrior's Dream, Street Fighter Alpha 2, Street Fighter Alpha 2: Gold, Street Fighter Alpha 3 och Super Gem Fighters Mini Mix. Det sistnämnda är samma lekfulla plojslags-mål som gick under namnet Pocket Fighter i arkadhallarna. Förutom charmig estetik i samma goda anda som Super Puzzle Fighter II Turbo är dock Super Gem Fighters Mini Mix bara utfyllnad i en i övrigt superb samlingsvolym innehållande fyra fantastiska pixelslagsmål.

Rent tekniskt är samtliga av titlarna i Street Fighter Alpha Anthology i väldigt bra skick. Den emulering som sker fungerar perfekt och i direkt jämförelse med arkadoriginalen existerar här varken sjunkande skärmuppdaterring eller bortplockade animeringsrutor. Något som må låta självklart då spelen är upp till åtta år gamla, men varken Playstation 2, Xbox eller Gamecube är speciellt bra på att hantera tvådimensionell, spritebaserad grafik.

I skrivande stund har jag en liten men ändå betydlig blåsa på min vänstra tumme efter tusentals kastade eldbollar och lika många X-Ism-baserade avslutningar. Det är lätt att bli överdrivet nostalgisk en sådan här gång och älska ett spel i en efterlängtad samling endast på gamla meriter, men faktum är att Street Fighter Alpha 3 står sig utmärkt mot dagens slagsmål, och till skillnad från i Tekken 5 vinner ingen någonsin på ren tur...