De flesta spel bjuder på ett ganska traditionellt upplägg där spelaren klär sig rollen som typiske hjälten som offrar den egna livhanken för att ta kål på slemmiga superskurkar. Grand Theft Auto var väl det spelet som effektivast vände på steken för att ge oss en helt annan syn på rätt och fel. Var de laglydiga i vägen var man helt enkelt tvungen att undanröja dem, utan att man såg något större fel i det. Precis som Imperiet självklart framstod som den goda sidan i gamla goda Tie Fighter på PC och Amiga. Wideload - ett gäng avhoppare från Bungie har sett det smarta i konceptet, och vänt en gång extra på steken.
Ska sanningen fram älskar vi alla att förvandla zombies till stora högar av köttig plockepinn. Armar, ben, bålar och innanmat sprutar konstant över skärmen när det handlar om zombie-styckande, och vi älskar det, underhållningsvåld på högsta nivå helt enkelt. Men vad händer om vi själva kliver in i rollen som pånyttfött lik med problem att hålla fast sina kroppsdelar? Det är precis den frågan Wideload ställer när de placerar oss i huvudet på den före detta döde herren Edward Stubblefield.
Edward, eller Stubbs som han kallas lever ett smått misslyckat liv som resande försäljare när han till slut mördas och grävs ner på en åker. Likstelheten släpper dock efter sisådär 20 år, och han klättrar upp ur sin jordiga grav för att finna att året är 1959 och han är helt vilse i sin nya tillvaro, och suget efter människokranium har definitivt ökat markant under tiden i marken. Av en ren händelse har även en högteknologisk stad rests precis vid Stubbs sista viloplats. Punchbowl City innehåller en läcker mix av 50-tal och modern teknologi korsade med varandra och här handlar det om renodlat överlevnad då invånarna ganska snart ställer sig negativa till den hjärnsnaskade komposten som är Stubbs.
Som nyvaken och smått sönderruttnad måste Stubbs överleva den nya hårda vardagen han möter i Punchbowl. Därmed ger sig Stubbs ut på en rekryteringsturné för att jämna ut populationsskillnaderna mellan zombies och människorna, något som helt enkelt går ut på att Stubbs snaskar i sig en del av människornas hjärnor, hur enkelt som helst. Som sig bör låter Stubbs bli vapen och annan mer avancerad utrustning och förlitar sig istället på sig egna kropp som vapen. Med ren råstyrka kan Stubbs lätt slita av en arm från människorna, och sedan använda det trubbiga objektet som påk för att klubba ihjäl sitt offer, en härligt våldsam och makabert komiskt detalj som undertecknad saknat sedan det gamla Bioforge på mitten av 90-talet. Styrkan kan även användas för att slå sönder hinder samt att bryta sig genom fönster och dörrar för att suga i sig hjärnan så står på andra sidan. Sprängämnen finns alltid nära till hans då det räcker med att Stubbs sträcker in en näve i sitt söndermultna innanmäte och plockar ut lite inre organ och kastar iväg för att få en snygg explosion som resultat.
Skulle det behövas kan Stubbs dessutom stympa sig själv genom att använda skallen som bowlingklot eller plocka loss sin ena hand som sedan kan leta sig i trånga utrymmen för att låsa upp dörrar och dylikt. Den separerade handen har dessutom förmågan att den kan ta över kontrollen över människor den fågar. Låt oss säga att en samling ondsinta människor har barrikaderat sig i en korridor. Då kan Stubbs släppa taget om sin hand för att låta den smyga sig in bakom barrikaden och sedan ta kontroll över en beväpnad vakt. Stubbs har då full kontroll över personen i fråga och kan således låta personen slakta sina intet ont anade vänner, och därmed bana fri väg för Stubbs fortsatta framkomst.
Designen andas skön retrofuturism där 50-tals manér blandas med dåtidens syn på science fiction, och resultatet blir ett charmigt spel som faktiskt kan jämföras med Destroy All Humans. En välsmakande krydda är dessutom att grundaren av staden har infört svävarbilar och robotassistenter runt om i staden, något som gör att Punchbowl får en bismak av bland annat The Jetsons. I grunden används en modifierad version av Halo 2-motorn, vilket dock inte riktigt garanterar grafik i samma klass som Halo 2. Wideload gillar att använda filter för olika speciella situationer, men modellmässigt ser det lite halvdant ut, även om partikeleffekter ser ut att vara precis så fantastiskt överdrivna de ska vara i ett rikigt zombieröjaräventyr.
Stubbs the Zombie in Rebel without a Pulse ser helt klart ut som ett skönt actionspel med glimten i ögat och litervis av inälvor och blod som spelaren har att leka med. Att ge spelaren kontroll över en zombie är helt klart en intressant idé om Wideload bara lyckas med att ge oss en solid upplevelse om att man verkligen spelar på den goda sidan. I februari är det dags att släppa loss Stubbs i Europa, och då får vi själva uppleva hur man enklast och roligast stillar hans törst på hjärna.