Svenska
Gamereactor
recensioner
Suicide Squad: Kill the Justice League

Suicide Squad: Kill the Justice League

I sällskap med en bunt av kriminella har Conny ränt runt i Metropolis och slagits mot Aliens och superhjältar som mist förståndet...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Inför lanseringen av ett spel så går det ofta att ta tempen på det och se vad folk förväntar sig. Vi brukar kalla det för 'hype' och det är i sina bästa stunder förknippat med längtan, förhoppningar och många andra exalterade känslor. Men frågan är om jag sett någonting positivt kring förhandssnacket av Suicide Squad överhuvudtaget. Det mesta av kritiken är ju givetvis baserat på det som visats upp innan lansering, snarare än vad folk hoppas på eftersom trailers och förhandstittar kan få folk att antingen på förhand hylla eller hata något, även om såklart flertalet faktorer spelar in kring detta att bilda sig en uppfattning om ett spel, innan man ens provat det.

Men gällande Suicide Squad skulle jag inte ens säga att förväntningarna varit försiktigt optimistiska, de känns mer som att de inte varit några alls och det är väl så det blir när ett spel på förhand inte direkt ser särskilt lovande ut. Men, det är ändå med försiktig optimism jag ger mig in i detta. Det känns som det bästa förhållningssättet för mig att ha personligen när jag ska spela och recensera ett spel.

Det hela startar med att vi får spela en kort stund med varje av de fyra karaktärerna som finns i spelet, dessa är då Deadshot, Boomerang, King Shark och Harley Quinn. Den korta inledningen med varje karaktär är framför allt för att man ska få känna på hur det är att ta sig fram med ett fokus på hur de rör sig över längre ytor. Deadshot har en jetpack, Boomerang kan teleportera sig, King Shark hoppar väldigt högt och långt och Harley använder en änterhake. Efter att ha fått bekanta mig med vardera en av karaktärerna kom jag fram till att Deadshot blev mitt personliga val, mycket också baserat på att hans vapen kändes mest skoj att använda mot fiender då en liten strid mot dessa även sker i inledningen för att demonstrera hur varje av dem slåss.

Suicide Squad: Kill the Justice LeagueSuicide Squad: Kill the Justice League
Det är dysfunktionella karaktärer man får spela med, men man lär sig tycka om dem med tiden. Ungefär som med Mackan.
Detta är en annons:

Det tar sedan lite tid innan detta gäng släpps lös på gatorna i staden Metropolis där spelet utspelar sig. Först dyker en till synes förhäxad Green Lantern upp som verkar ha mist förståndet helt och det blir snabbt tydligt att allt inte står rätt till vare sig med honom eller andra delar av det namnkunniga superhjälte-galleri vi är vana att se som stora förebilder. Det blir helt enkelt upp till Suicide Squad, under ledning av Amanda Waller, att försöka rätta till det hela, kosta vad det kostar vill i form av liv och blod. Med en bomb inopererad i sina huvuden har de motvilliga kriminella inget större val. Sedan är det en ganska högintensiv actionfest som tar sin början, där man rätt fort märker att det faktiskt går att ha ganska roligt i den kaosartade staden Metropolis som då fungerar som den öppna värld man får ränna runt i.

Den typ av strid som kännetecknade Arkham-serien, och sedan smittade över till Spider-Man, är här utbytt mot en mer frenetisk form där ens vapen går ständigt varma. Det är helt enkelt en mer snabbare actionfest än Rocksteady bjudit på i sina Arkham-spel. En del finess finns tacksamt nog dock, och som roligast blir det hela när man använder sig av karaktärernas förmåga att flyga fram och rensa rent på fiender. Att gå loss med sitt skjutvapen går helt fint, men det finns också vikt i att samla på sig sköldar vilket innebär att man måste skjuta avskummet i benet och sedan utföra en speciell typ av attack eller använda närstrid, man kan också kontra fiendens attacker med tajmade skott och det går även att bygga upp diverse specialattacker som kan utföras. Detta tillsammans med lite olika former av gadgets man samlar på sig gör att de ganska monotona striderna ändå blir ganska kul. Det är inte tal om någon toppklass, men det fungerar bra och underhåller väl.

Suicide Squad: Kill the Justice League
Nattetid och i regn ser spelet rätt bra ut och vyerna är ofta imponerande.

Lite den sammanfattningen; i att inte vara toppklass, men att det fungerar - går sedan att applicera på mycket annat. Ställer man spelet mot fjolårets Spider-Man 2 blir det rätt tydligt att detta handlar om ett spel som spelar i några divisioner under men ändå är ett av de hyfsade lagen i den sämre divisionen. Detta blir tydligt i saker som exempelvis det visuella där det flyter på bra och Metropolis är en stor stad att röja runt i, och när det regnar eller när natten faller över så är det faktiskt väldigt atmosfäriskt. I skarpt dagsljus, med sina ganska gälla färger och tecknade stil så känns det dock som att det rent tekniskt ligger en bra bit bakom vad det kunde varit. Staden blir också lidande av att sakna variation när precis allting är ruiner och utan liv och rörelse, något som det givetvis finns en förklaring till i det rådande kaoset, men kontraster eller någon form av rörelse annat än patruller av invaderande Aliens hade behövts. Det är lite som ett slagfält där allt som är demolerat på marknivå känns som en upprepning av gatan du nyss befann dig på.

Detta är en annons:

Jag kan dock uppskatta enkla detaljer som att man kan se in genom fönster på byggnader, att en del av spelet tar plats på detaljerade inomhusmiljöer som känns rätt unika och vyerna från ett tak är imponerande och spelets ljuseffekter är snygga. Det är dock synd att det inte har den där extra putsen så att det lyfter som helhet och kontrasten när spelet går från riktigt välgjorda mellansekvenser till spelmotorn är lite väl märkbara i sin skiftande i kvalitet. Jag är verkligen ingen spelare som skriker efter teknisk snygg grafik men ska man tillbringa så mycket tid i en stad som här så har det visuella givetvis en del att säga till om hur roligt det blir. Att se folk fly eller ta skydd eller något hade gett atmosfär och liv och eftersom vår journalist Lois Lane då och då adresserar invånarna i staden så ges känslan att de finns där, de syns bara inte till och det är väldigt synd att allt är som en helt tom lekplats. Här inga fordon eller rörelse av något slag alls vilket hade gjort detta mycket, mycket bättre.

Suicide Squad: Kill the Justice League
Fyra karaktärer att växla mellan finnes. Jag spelade mestadels med Deadshot.

Samspelet mellan spelets fyra distinkta karaktärer blir ofta rätt tjatigt i det ändlösa munhuggande som finns, men möjligheten att skifta mellan dem när man spelar själv är välkommen och uppmuntras i vissa uppdrag och om man inte spelar med några kompisar så styrs helt enkelt resterande karaktärerna av sig själva. På tal om uppdrag så är de en blandad kompott av bra och dåligt där många scenarion handlar om att döda ett visst antal fiender för att sedan belönas med massa krafs. Det är en formula av rena-och-repetera där man anländer till ett ställe för att döda fiender och det blir en typisk loot-shooter av det hela när nya vapen och annat presenteras som en slags vinst efter ett uppdrag tillsammans med en sammanfattning hur det gått. Sådant här har vi sett förut, ranking-system i olika spel efter avklarade strapatser är såklart inget nytt men en del av problemet här är att det ska presenteras i form av att spelet ska visa sekvenser med vad som fås och hur det gick vilket i längden blir väldigt tröttsamt och man vill helst bara trycka sig genom dessa och återgå till spelets action. Jag vet inte riktigt varför man tyckte det var en bra ide att det blir som små sekvenser när belöning och sammanfattning ska visas, för det blir också bara tröttsamt i längden.

Suicide Squad: Kill the Justice League
Mellansekvenserna är ofta riktigt välgjorda.

Ju mer timmar jag sänkte ner i detta, desto tråkigare kändes tyvärr spelet med tiden av framförallt två orsaker. Berättelsen är rätt rörig som sådan, men framförallt snurrig med ett märkligt fokus. Jag har inget emot att man vågar ta risker och gör något oväntat, och det är inte så mycket den röda tråden som blir lidande utan mer att manuset är rätt dåligt ihopsatt och det är också alldeles för mycket som sker. Mängder med karaktärer ska tryckas in, otroligt mycket ska få plats, det ska avbrytas för konversationer och en del av det som sker känns bara rätt töntigt. Visst, det kanske passar detta spel, men allt "yeah", "coolt" och känslan av att vara rätt barnsligt står mig upp i halsen efter bara några timmar. Nu finns det säkerligen någon som kommer att skrika: "Men det är ju så det ska vara med dessa karaktärer!" och visst - det är ett töntigt gäng, i ett superhjälte-spel. Men det går att göra detta bättre, med mer finess. Framförallt då mindre tröttsamt.

När spelet då heller inte är så roligt att spela, även om det som nämnt har sin dos av underhållning, så blir det helt enkelt tjatigt i längden. När den första fascinationen för strider och att ta sig runt i en vidsträckt stad, där då varje hustak och gata ser ut som förra, lagt sig så återstår egentligen bara en känsla av borttappad potential. Något som hade behövt vara tightare, snyggare och bättre. Det finns en övergripande känsla av att det hela är ganska daterat, som någonting som kanske inte direkt imponerat till de äldre konsolerna men åtminstone känts som ett spel mer för den tiden. Ingenting här andas direkt en produktion av den klass som vi sett i så många andra spel gällande det tekniska och underhållningsvärdet lyckas inte heller nå dit. Det är som ett Just Cause, Sunset Overdrive, Infamous och superhjälte-spel i en salig blandning, men där dess egen identitet inte lyckas imponera.

Suicide Squad: Kill the Justice League
Metropolis är tyvärr en tråkig stad och även om det finns en förklaring till att här saknas folk så hade det behövts lite rörelse.

I grunden kan jag känna att det där med att få ut just underhållning av ett spel är en rätt enkel ekvation. Om jag känner ett sug av att starta upp konsolen och spela, ja då finns det ändå något där. Om jag liksom längtar lite efter nästa spelpass med det. Sedan behöver inte samtliga spel man känner ett sug efter att spela vara bäst i världen, men de har något som lockar tillbaka en och mitt i alla nackdelar jag kan tycka existerar i detta så är det nog den största av dem alla att det kändes som ett tråkigt måste att ta sig genom kampanjen här.

Det fanns små, små saker som att det är smidigt och ganska roligt att ta sig runt i staden tack vare karaktärernas förmågor att röra sig runt, men spelets upplägg med sina enformiga uppdrag och att jag ofta får en känsla av rejält borttappad potential drar ner det mycket. Så även om det är roligt att ta sig runt, så spelar ju det inte så stor roll när staden man tar sig runt i är trist. Spel med öppna världar brukar få en beskärd del av kritik för att de ofta känns som tomma kulisser och även om man kastat in lite Riddle-gåtor och olika typer av uppdrag och det inte är särskilt långt mellan ikonerna, så är staden här i sig den värsta boven då den är så otroligt livlös.

Suicide Squad: Kill the Justice League
"Do ya really wanna, do ya really wanna taste it?"

Jag vill också passa på att adressera den heta potatisen kring att Suicide Squad är ett live-service spel och förutom det där tråkiga att kosmetiska saker ligger bakom betalvägg så måste jag dock säga att Rocksteady här ändå är snälla mot spelaren. Material som kommer i månaderna framöver ska gå att spela utan att vara rädda att missa på grund av tidsbegränsning och även om det finns saker att låsa upp i spelet genom att köpa valuta så har jag inte stött på att spelet motverkar dig på något vis, det är helt enkelt att komplett äventyr i sig och valet att köpa kosmetiska dräkter faller liksom helt på ens egna val. Att man måste vara online, även när man spelar själv, är en sådan där sak jag inte riktigt förstår mig på och spelet har vid ett tillfälle tappat uppkopplingen och det loggar då helt enkelt ut. Frustrerande, men det har som tur är bara skett vid ett tillfälle.

Man kan vara optimistisk i sin sammanfattning av Suicide Squad och det faktum att det är långt ifrån en sådan katastrof som man på förhand kanske kunde befara, men man kan också vara pessimistisk kring detta att spelet har en drös outnyttjad potential och kunde varit riktigt bra ifall en del områden hade arbetats med. Detta resonemang kan man givetvis föra kring de flesta spel som inte når upp till högre betyg; fixa det som inte fungerar och det vore betydligt bättre, men i fallet med Suicide Squad så finns det mycket som är ganska underhållande men det dras framförallt ned av enformiga uppdrag, daterad grafik och rörigt berättande.

Utan dessa problem hade Rocksteady kunnat återupprepa sin succé de hade med sina bästa stunder i Arkham-serien. Det går såklart att gå in med inställningen att om man bara är ute efter lite hjärndött skjutande så kan man ha ganska roligt med detta - och för all del, det ligger något i det. Det är på många vis en produktion som andas ett försök på något stort med snygga mellansekvenser och duktiga röstskådespelare, men faller platt på alltför många punkter. Detta medför att de fyra galningarnas jakt på att döda Justice League i slutändan blir ett tydligt exempel på ett väldigt medelmåttigt actionspel där det i återfinns en hel del bortslarvad potential.

Suicide Squad: Kill the Justice League
05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
Underhållande att flyga runt, fyra karaktärer att växla mellan, Metropolis ser snyggt ut i regn och nattetid
-
Rörig berättelse, tekniskt daterat, väldigt enformig design på uppdragen, Metropolis är en öde och generisk plats
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter



Loading next content